ass1

Kanske var mordet på Olof Palme den tändande gnistan.

Svenskarna hade årtionden av välstånd bakom sig, inget nationellt trauma att förhålla sig till, inga nära krig som rev och slet i det kollektiva minnet. Men så hände allt mycket snabbt. Palme sköts på Sveavägen, Lasermannen spred skräck, en lågkonjunktur förlamade landet och järnridån föll. Hur hängde allt ihop? Svenskarna började intressera sig för historia igen.

Peter Englund släppte sin bästsäljare ”Poltava” 1988. Det var en stilistisk och smart pageturner om en historisk händelse. Englund säger själv att framgångarna kom som en total överraskning. Något hade hänt. Idag finns sju svenska tidsskrifter om historia, TV4 har storsatsat på tv-serien ”Sveriges historia” och Peter Englund är den stora stjärnan i de akademiska finrummen. Världen har blivit svårare att begripa, att överblicka – vårt behov av historiens pusselbitar är större än någonsin.

Peter Englund har en del gemensamt med Patrice Désilets, mannen bakom ”Assassin’s creed”. Båda var runt trettio när de slog igenom. Désilets kommer från en akademisk bakgrund och har studerat litteratur. Englund gillar att spela ”Civilization” och han är upphovsman till konfliktspelet ”Holocwyn”. Men framförallt har de samma syn på hur man presenterar sina historielektioner. ”Poltava” är spänningslitteratur där man får nya kunskaper på köpet. ”Assassin’s creed” är brutalt och hisnande, en verklighetsflykt sprungen ur verkligheten.
– Ja, det ska vara underhållande. Men poängen med att göra konst är att få publiken att se världen på ett nytt sätt, sa Désilets till mig när jag träffade honom i Montreal för tre år sedan.

Det var också ett sätt för honom att förstå hur saker och ting hänger ihop. När Désilets fick idén till första spelet – om en lönnmördare som dräpte på båda sidor religionskriget mellan kristna och muslimer i Mellanöstern på 1100-talet – hade röken från nedre Manhattan knappt lagt sig. USA hade ånyo invaderat Irak. Ridley Scott gjorde filmen ”Kingdom of heaven”, här hemma fick ett besvärande stort antal svenskar för sig att Arn Magnusson var en verklig figur och Patrice Désilets presenterade karaktären Altaïr.

– Det är fascinerande att det fortfarande är samma slitningar, samma kamp. Rädslan för den andra sidan, för den andra sidans tro, sa Désilets till mig på våren 2007.

Kanske fick Patrice Désilets några att se världen på ett nytt sätt. Det sensationella med hans spelserie är ju att dess ramberättelse – där karaktären Desmond återupplever minnen från sina förfäder – kan ge oss en obegränsad mängd pusselbitar. När Désilets insåg det insåg han också att han skapat en spelserie som aldrig behöver ta slut.

Gamescom-2010-Assassins-Creed-Brotherhood-Preview

Med ”Assassin’s Creed II” och ”Brotherhood” ökade min kännedom om renässansen. På samma sätt som en hel spelvärld besökte Ayn Rand-sidan på Wikipedia efter att ha spelat ”Bioshock”, blev jag nyfiken på hur renässansen hänger ihop med vår samtid.

Och historia är tacksam att använda som fond i ett tv-spel. Den måste sällan spetsas. Det är som Dick Harrison säger i en intervju med tidningen Fokus, ”verkligheten överträffar alltid dikten när det gäller historia”.
Historikern Marcello Simonetta håller med om det. Han har jobbat med Ubisoft under arbetet med både tvåan och ”Brotherhood”. Som expert på renässansen – han har skrivit boken ”The Montefeltro conspiracy – a renaissance mystery decoded” – har han i detalj förklarat för utvecklarna hur makabert våldet kunde te sig under den epoken. De mest brutala delarna har Ubisoft utelämnat – men de kunde väva sin historia kring ett attentat mot bankiren och politikern Lorenzo de’ Medici och en konspiration som ledde hela vägen till den korrupte påven Alexander VI.

”Assassin’s creed II” hade ett stort problem och det tittade man ut över under spelets sista skede. Där låg Rom, men staden gick inte att utforska på samma sätt som Florens och Venedig. Jag har besökt staden i verkligheten, jag har promenerat genom Forum Romanum men jag tilläts aldrig stå på toppen av Colosseum. Det är förstås banalt men det är samtidigt en omistlig del av ”Assassin’s creed”-spelens attraktionskraft – känslan av att stå högst upp, att vara oövervinnerlig. Det är samma känsla vi söker på riktigt – när vi står i timslånga köer för att ta oss till toppen av Eiffeltornet eller Empire State Building. Ett rent bokstavligt sätt att se hur det hänger ihop.

Men det där var väl ungefär allt jag förväntade mig av ”Brotherhood”. Att promenera genom Rom på 1500-talet. Att blicka ut över staden från Colosseum. En ny pusselbit av historien.

Det är väldigt mycket mer än så.

Rom är förvisso målat med lika stor passion och detaljrikedom som Venedig var i tvåan eller som New York är i ”Grand theft auto IV”.

assassins_creed_brotherhood_beta1274237708

Men Ubisoft har också till slut insett något de bara anade i tvåan och som de helt missade i ettan: spelaren måste vägledas till spelets alla möjligheter. När jag var i Florens och spelade ”Assassin’s creed II” förra året fastnade jag under ett av spelets spektakulära katakombklättrande. Med viss irritation förklarade producenten Jean-Francois Boivin att jag använde kontrollen på fel sätt. Hans irritation var troligen ett uttryck för en större frustration hos Ubisoft; hade inte spelarna förstått vilken oerhörd akrobatisk spännvidd deras lönnmördare har?

Nej, vi hade nog inte det. Det räcker med att besöka menyn i ”Brotherhood” för att hitta beviset. Där finns en träningssimulator i samma time trial-anda som utmaningarna i ”Mirror’s edge” – med specifika anvisningar om hur man rättar till sina misstag. Det är en scen för aha-upplevelser, ”oj, kan man göra så”.

Den kännedomen har också tvingat Ubisoft att designa ”Brotherhood” med ännu större variation än tidigare. De många minnesvärda katakomberna – som bitvis toppar både ”Tomb raider” och ”Uncharted” – är tillbaka. Här finns också ett knippe nerviga uppdrag där man osedd måste smyga sig förbi vaktposteringar som en påminnelse om att Sam Fisher finns under samma studiotak. För att inte tala om alla idéer som ryms i huvudstoryn, det unika multiplayerläget och alla sidosysslor som lockar och förför.

”Brotherhood” är ett slag i ansiktet på alla som fick för sig att det bara skulle röra sig om en simpel cash-in. Tvärtom är det ett spel som till slut projicerar förhoppningarna vi bar på inför premiären av det första ”Assassin’s creed”.

Och det absolut bästa ryms i titeln. Ungefär halvvägs får man rekrytera lönnmördare, sitt eget brödraskap, vars tjänster man med en vissling kan kalla på när som helst. De anfaller lika snabbt som ett blixtnedslag. På några sekunder har de med stor elegans oskadliggjort en hel pluton soldater. Sällan har den sortens passiv interaktivitet varit så effektiv som här. Man blir aldrig trött på det.

Häromdagen läste jag en artikel i New Yorker om Shigeru Miyamoto. Den hade rubriken ”Master of play” och där framhölls, återigen, hur konsekvent både han och Nintendo är. Deras affärsidé är ”världens bästa tidsfördriv” och spel behöver verkligen inte vara mer än så ibland.

Om Miyamoto var den som fick mig att börja spela är det såna som bröderna Houser, Ken Levine och Patrice Désilets som fått mig att stanna kvar. Det vore bra tråkigt att analysera designen i ”Super Mario bros” i all evighet, hur genial den än är.

Désilets lämnade Ubisoft Montreal i somras, både överraskande och plötsligt. Han lämnade efter sig en tidsmaskin.

– Spel är en sorts tidsmaskin, sa Marcello Simonetta till mig när jag träffade honom i Florens i fjol.
Han menade att ”Assassin’s creed” skulle kunna användas i klassrummen för att ta eleverna tillbaka till 1500-talet.

Frågan är om det behövs.

Äldre generationer – som aldrig kommer att lära sig hur man använder en handkontroll, än mindre utbilda sig i Désilets skapelse – får kanske hållas med Peter Englunds böcker.

De yngre? Visst, de diskuterar kanske vilka vapen ”Assassin’s creed III” kommer att bjuda på, eller vilka achievements det borde innehålla.

Men framför allt snackar de om var nästa spel ska äga rum. Franska revolutionen? Japan under Sengoku-perioden? Det amerikanska inbördeskriget? Ännu en pusselbit.

Assassins-Creed-Brotherhood1


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , ,



Kommentarer ( 4 )

”En textvägg om Assassins Creed? Gud vad tråkigt!”
De orden fick jag äta upp ;)

  (Quote)

Voxbrallan den 17 Dec 2010 klockan 11:54

Jag tyckte mycket om ”Assasins Creed 2” och applåderar det faktum att jag hade ihjäl mindre människor av större anledning än det vettlösa mördandet i ”Uncharted 2” där jag ändå skulle föreställa en god karaktär. Brotherhood blir min julklapp till mig själv.

  (Quote)

Gustav M den 18 Dec 2010 klockan 03:03

Ska låna Brotherhood av grannen när han är klar. Däremot är jag inte så förbannat pepp på det ändå. Det börjar bli lite gammalt nu känns det som. Men vi får se vad jag säger när jag väl är klar med det.

  (Quote)

PimPim den 18 Dec 2010 klockan 14:46

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .