Bit-Trip-Runner-Wallpaper_1280x800

När jag recenserade ”Bit Trip Beat” i Aftonbladet förra månaden skrev jag:

Derrick May, en av Detroit-technons fäder, definierade en gång techno som vad som skulle komma ut på andra sidan ifall Kraftwerk och George Clinton fastnade i en hiss med en sequencer.

”Bit trip beat” är på motsvarande vis vad som skulle hända ifall Tetsuya Mizuguchi och Allan Alcorn fastnade i en arkadhall tillsammans med en Game Boy.

Jag skrev också ett långt blogginlägg om hur vi har Tetsuya Mizuguchis genrebehemoth ”Rez” att tacka både för den nya vågen av exprimentella musikspel och rentav Gaijin Games själva existens. Båda texterna redogör för genrens bakgrund och hur det är en arketyp av spel som är lika djupt förknippad med den ryske konstnären Wassily Kandinskys teorier om synestesi som med pumpande knytnävar på ett fullpackat dansgolv.

Vad jag utelämnade var hur samma teorier om speldesign har börjat ta sig uttryck i andra genrer. Det överlägset bästa exemplet är Gaijin Games eget ”Bit Trip Runner” som vänder ut och in på plattformsgenren.

”Bit Trip Runner” innehåller fyrtio banor, och nästan allihopa är designmässig perfektion. Precis som de övriga  Bit Trip-spelen handlar det om en fiktiv figur döpt till Commander Video och hans äventyr genom en mängd åttiotalsstylade retromiljöer som är en enda fantastisk mix av stora pixlar, pulserande färger, midiscorrande chiptunes och pumpande beats. ”Bit Trip Runner” är emellertid det första spelet där du styr Commander Video rent fysiskt.

Upplägget är simpelt. Du springer från vänster till höger över ett tvådimensionellt plan fullt av hinder att undvika och skatter att plocka upp. Den enda gången du stannar när när du klarar en bana. Eller när du dör. Det är färgglatt. Det är svårt. Det går snabbt. Det är fullt av chippig musik som blommar ut i större och mer komplexa arrangemang ju bättre du spelar. Om du spelar riktigt bra kommer din karaktär att lämna efter sig ett regnbågsfärgat fartstreck.

Det är ett fantastiskt vackert spel. Och det bär på en viktig läxa.

Här är en hemlighet som generationer av dramatiker hatar att höra: drama och melankoli är egentligen enkelt att skildra. Svårmod är ett väldigt lättillgängligt sinnestillstånd. Det är de positiva, upplyftande känslorna som är det verkliga konststycket att bemästra inom all underhållning. Och ”Bit Trip Runner” är ett spel som gör folk glada. Det är en enda stor endorfinöverdos. Du spelar med ett konstant leende på läpparna. Det är både ovanligt och väldigt viktigt i en värld som blir allt mer cynisk.

Du har inte spelat någonting som är riktigt likt ”Bit Trip Runner” förut. Det är plattform och pussel på samma gång. Det är ”Rez” som möter Linus på Linjen. Det är vägkorset där hela genren tar ut en ny riktning, och Gaijin Games som en konsekvens bokstavligen talat springer ifrån konkurrenterna.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , ,



Kommentarer ( 4 )

Och ja, vad finns det här att göra annat än hålla med? Det är ett fantastiskt spel.

  (Quote)

NuYu den 12 Dec 2010 klockan 16:20

Tragiskt dåligt att spelet inte stödjer Wii Classic Controller, Bit. Trip Fate stödjer den men inte Runner. Wiimotens lilla styrkors känns som en riktig plåga på de sista svåra banorna.

* Väntar i onödan på en CC patch :(

  (Quote)

Jemura den 13 Dec 2010 klockan 07:55

Överraskande. Jag har ingen erfarenhet av spelserien. Däremot har jag alltid önskat att kunna få spela plattformspelen på Xbox med ett ordentligt styrkors. När jag spelar NSMBWii spelar jag hellre med vinklad remote än med joysticken. Det går inte på annat sätt. Joystick blir aldrig riktigt lika precis med tanke på att den rör sig över fler vinklar än vad det finns behov av.

  (Quote)

PimPim den 13 Dec 2010 klockan 19:35

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .