limbo

Låt oss för ordningens skull börja med ”Det sjunde inseglet”.

I en scen besöker väpnaren Jöns den berömde konstnären Albertus Pictor, som arbetar med en muralmålning i en kyrka. Föreställ dig att följande samtal handlar om spelvärlden. ”Limbo”-skaparen Arnt Jensen får anta rollen som Albertus, Jöns får symbolisera de stora spelförläggarna.

Jöns: Varför håller du på med såna kludderier?
Albertus: Ja, jag tänker att jag ska påminna folk om det faktum att dom ska dö.
Jöns: Det blir dom väl inte gladare av.
Albertus: Varför i helvete ska alla alltid göra folk glada? Man kan väl skrämma dom lite ibland?

Exemplet återfinns på Bergman-stiftelsens hemsida och illustrerar relationen mellan regissören och hans publik. Det kan vara värt att minnas att också Ingmar Bergman fick slåss för konsten, bland femtiotalets lättsmälta matinéer. Hans filmer var inte ens särskilt omtyckta eller sedda på den tiden, erkännandet kom först senare. På samma sätt finns inte ”Limbo” – visserligen nästan sönderkramat på traditionella spelsajter – på dagens kulturredaktioners utdaterade kartor. Jag törs påstå att det inte finns en enda kulturredaktör på Sveriges alla dagstidningar som vet vad ”Limbo” är.

Men Arnt Jensen, dansken som i profil påminner lite om sin landsman Lars von Trier, förtjänar onekligen en plats bland Nordens angstkonstnärer. ”Limbo” är den naturliga fortsättningen på mytbildningen kring det skandinaviska svårmodet; Edvard Munchs ”Skriet”, Pär Lagerkvists textrader om ångest, isolationen i Bergmans svartvita Fårö-filmer.

I början av nollnolltalet jobbade Jensen för ”Hitman”-studion IO men kände sig nedbruten när alla hans kreativa idéer hamnade på kollisionskurs med kommersen. Han sa upp sig och började rita en skiss över sitt inre känsloliv. En själslig och hemlig plats. När man sex år senare spelar ”Limbo” kan man ana att Jensen, precis som von Trier, har nära till depressionen.

Spelet börjar med att en pojke vaknar i ett svartvitt gränsland. Han är ensam. Han letar efter sin syster, bokstavligen eller möjligen symboliskt. Men han når aldrig fram. Pojken springer från vänster till höger och när han tror att han nått slutet börjar allt om i en ändlös slinga. Pojken har blivit en mänsklig ö, för evigt isolerad, ett öde värre än döden.

Limbo

Man kan se ”Limbo” som en brygga mellan Arnt Jensens turbulenta inre och spelarens eget känsloliv. Vi känner det han känner, de svåra stunder när man tycks se världen genom en smutsig spegel. Precis som Albertus i ”Det sjunde inseglet” vill ”skrämma dom lite” är ”Limbo” en påminnelse. Det ställer existenstiella frågor men överlåter alla eventuella svar åt spelaren. Det vill inte glädja någon, utan bereder plats åt eftertänksamhet.

Den lille sköre pojken har inga andra hjälpmedel än sina händer och fötter. Den monokroma världen han oförtrutet tar sig fram i är alltid hotfull och bitvis ohygglig. Vid ett tillfälle hänger ett barn i en snara. Ibland stöter man på ett gäng pojkar och hoppas att de ska komma till undsättning. Men de har bara gillrat ännu en fälla.

Det finns gott om fällor i ”Limbo”. Man dör i stort sett hela tiden. Pojken spetsas på pålar, krossas under stenblock, halshuggs i stora saxar. Tvärtemot gängse designprinciper kan man egentligen aldrig riktigt förutse vad man ska stöta på härnäst. Varje gång man tror att man lärt sig hur spelet fungerar ställs logiken på ända. ”Limbo” är skoningslöst.

Faktum är att om man skulle beskriva ”Limbo” med ett enda ord är det just ”skoningslöst”. Det är känslomässigt skoningslöst, det är spelmässigt skoningslöst och Arnt Jensen har under de sex år han arbetade med spelet förhållit sig mer skoningslöst än de flesta konstnärer.

Jensen startade en studio, Playdead, och blev omgående oerhört kräsen med vilka som fick lov att jobba med honom. Han har från början till slut haft full kreativ kontroll över ”Limbo”. Ingen idé som han inte godkänt fick plats i spelet. Han raggade pengar av olika investerare men vägrade ge efter när de började ställa krav. Nej, spelet blir inte längre än fyra timmar. Nej, man kommer inte att kunna välja ”svårighetsgrad”. Nej, det blir ingen jävla multiplayer. Fråga vilken filmregissör som helst – de skulle aldrig få arbeta med en grej som ”Limbo” utan att göra åtminstone ett par besvärliga kompromisser.

Men, och det är viktigt att komma ihåg, ”Limbo” är ingen film utan ett spel. På en av de få bilder jag sett av Arnt Jensen sitter han under en affisch föreställande Gordon Freeman. Det är ingen tillfällighet. Valve tillhör Arnt Jensens förebilder. Och ”Limbo” är designat i samma anda som både ”Half-life” och ”Portal”. Berättelsen står aldrig i vägen för de oerhört begåvade och minituöst planerade pusslen man måste lösa för att ta sig vidare.

När jag var liten var jag mycket förtjust i Jan Lööfs bildbok, ”Pelles ficklampa”. I mörkret tyckte sig Pelle se hotfulla monster. Men så lät han ficklampans sken falla över dem och då kunde det röra sig om ett par lyftkranar eller en söt igelkott.

Sen blev jag äldre och medveten om min egen dödlighet, om att allt kan gå åt helvete precis när som helst. Jag lärde mig att ibland finns inga ficklampor till hands.

Så är det i ”Limbo”. Det är en påminnelse om saker vi helst inte vill tänka på. Och ett bevis på att spel inte behöver göra alla så jävla glada hela tiden.

limbo_2

—————————-
Peter Ottsjö är spelredaktör för Aftonbladet. Tillsammans med Alfred Holmgren och Blog em up listar han årets bästa spel både här och på Spelbloggen.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 5 )

Ett av de mer intressanta spelen i år. Såg första bilderna för några år sedan och undrade var spelet tog vägen till då det kom på tal igen. Mörkt och härligt.

Bra skrivet, Peter!

  (Quote)

PimPim den 09 Dec 2010 klockan 22:56

Trevlig läsning. Limbo är minsann en fin liten svart indiepärla.

  (Quote)

NuYu den 10 Dec 2010 klockan 14:28

Bra skrivet! Har inte kunnat spela spelet eftersom jag inte har Xbox men jag gillar många andra liknande spel som Heart of Darkness och Another World. Jag hoppas innerligt att de så småningom beslutar sig för att släppa spelet till PC.

  (Quote)

Adelost den 10 Dec 2010 klockan 15:24

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .