ebert

Det är nästan precis ett år sedan filmkritikern Roger Ebert postade en text med rubriken ”Video games can never be art” på sin blogg. Inlägget var ett svar på ett tal som Kellee Santiago från Thatgamecompany höll under Game Developers Conference 2010 där hon pekade på tre exempel på spel som enligt henne var konst: ”Waco Resurrection””Braid” och ”Flower”. Ebert avfärdade alla tre som patetiska. Folk blev ilskna.

Ebert hade ett halvår innan dess skrivit en kortare text om varför spel i hans mening inte kan anses vara konst och fått hälften av Internet emot sig. De flesta av svaren var ohövliga. Några av dem direkta hot. Flera av dem var grovt förolämpande. När samma sak hände i april 2010, efter att han gjort ett nytt försök att förklara sin ståndpunkt, fick Ebert fick nog och bestämde sig för att – med undantag för ett inlägg döpt till ”Okay kids, play on my lawn” – inte kommentera ämnet igen.

Sen dess har han blivit en Internet-karikatyr för gamla mossiga gubbar. Han har målats upp som en av spelvärldens största fiender och förlöjligats för sina uttalanden. Att den 68-årige Ebert, som bland annat är den första kritiker som erhållit en Pulitzer för sina texter, också råkar vara en av de mest bildade människorna i världen har glatt ignorerats.

Därför är det både bra och viktigt att Lucasarts-veteranen Brian Moriarty i sitt tal under Game developers Conference tidigare i år gjorde det som nästan ingen annan har mäktat med: han erkände att Roger Ebert har en poäng.

Moriartys tal är upplagt i helhet på hans websida. Det är både den längsta och den mest tänkvärda text om spel som ni kommer att läsa i år. Ta er tid att scrolla igenom den. Det är värt det.

Eftersom talet är väldigt långt och så mycket av det är bra är det kanske lättare att börja diskutera det från andra änden, med det som är mindre bra. Moriarty ställer ett par väldigt viktiga frågor och redogör både för konstbegreppets framväxt och Eberts egen syn på konst, som är högst relevant för diskussionen. Ett par av hans exempel och poänger är emellertid lite vaga. Moriarty använder sig exempelvis av ett auktoritetsargument när han frågar vad Schopenhauer skulle tycka om tv-spel, vilket är en dålig idé. Inte för att det nödvändigtvis är fel att hänvisa till expertis, men vår syn på världen, vårt förhållande till olika kulturer och vår bild av oss själva har evolverat drastiskt de senaste tvåhundra åren. För att inte tala om kulturens tillgänglighet.

Isaac Newton är en av de största vetenskapsmännen genom tiderna, men om du hade använt Moriartys tidsmaskin för att åka tillbaka i tiden och förklara två av nittonhundratalets största intellektuella landvinningar för honom – relativitetsteorin (som givit oss bland annat kärnkraft och satellitsystem och inspirerat tusentals andra teknologiska och vetenskapliga upptäckter)  och kvantmekaniken (laser- och nanoteknologi) – skulle han antagligen reagerat med samma sorts förakt som Schopenhauer.

Huruvida Schopenhauer skulle se ner på spel eller ej är på motsvarande vis lika irrelevant som hans eventuella åsikter om Andy Warhols popart eller Bergmans ”Det Sjunde Inseglet”. Han är från en annan tid, en annan kultur och har helt andra referensramar. ”Men är inte konst tidlös då?” Nej, väldigt sällan.

Den amerikanske teoretikern och konstvetaren Paul Oskar Kristeller gör en liknande poäng i sin bok ”Konstarternas moderna system”, som är en av nittonhundratalets viktigaste filosofiska diskussioner kring vad som kallas för De Sköna Konstarterna. Kristeller beskriver hur vi under Upplysningen långsamt formade en uppfattning om vad ”god konst” är baserat på intellektuell analys och akademisk diskurs. Men framförallt förklarar han att denna reklassifiering av de högre konstarterna i modern tid har börjat lösas upp i takt med att vi finner nya uttryckssätt:

Vårt välkända system med de fem sköna konsterna hade inte bara sitt ursprung i 1700-talet, utan det reflekterar också de kulturella och sociala villkoren vid denna tidpunkt. Vid andra tidpunkter och på andra platser var de olika konstarternas status, relationer och indelningar helt annorlunda. Det har funnits viktiga perioder i kulturhistorien då instrumentalmusik eller måleri på duk inte existerade eller inte hade någon större betydelse. Å andra sidan har sonetter och epos, glasmålningar, mosaiker, fresker och bokillustrationer, vasmåleri och textilkonst, reliefer och keramik tillhört de ’stora’ konstarterna vid olika tidpunkter på ett sätt som inte längre är fallet. Trädgårdskonsten har förlorat sin betydelse som en skön konst sedan 1700-talet. Å andra sidan är filmen ett bra exempel på hur nya tekniker kan leda till nya konstnärliga uttryckssätt (…)

Som ett resultat av sådana förändringar både i den moderna konstnärliga produktionen och i studier av andra faser av kulturhistorien börjar det traditionella systemet för de sköna konsterna att visa tecken på upplösning.

Kristellers bok gavs ut 1951. Världen har förändrats radikalt sedan dess igen. Kristeller benämner filmen som ”ny teknik” eftersom folk ofta hade problem med att förhålla sig till filmmediet då boken skrevs. Film var en bit in på femtiotalet fortfarande väldigt studiostyrd underhållning med dyra produktionsvärden och begränsad spridning. Auteurer diskuterades överhuvudtaget inte. Men de fanns. Tio år innan Kristeller publicerade sin bok blev en viss ”Citizen Kane” rånad under Oscarsgalan av filmatiseringen av ”How Green Was My Valley”. Filmen floppade även i biosalongerna trots god kritik från recensenter. Idag ser vi på den med annorlunda ögon.

”Citizen Kane” är inte den bästa film som nånsin gjorts, men det är sannolikt den allra viktigaste. Den förstärkte det filmiska språket och bröt ny mark inom områden som ljud, mise-en-scène och narrativ struktur. Den introducerade även Orson Welles som den första riktiga auteuren ett och ett halvt sekel innan den franska filmrörelsen skulle definiera auteurteorin.

”Citizen Kane” visar att det ibland är först i efterhand som du kan blicka tillbaka på ett verk och inse att det var början på något nytt. Problemet med spelvärlden är att den rör sig framåt med sjumilakliv. Vi har haft spel med narrativ i tjugo år. Bra narrativ i kanske femton. Komplexa narrativ sedan början av tvåtusentalet. Auteurer? Kanske de senaste fem åren. Och då i huvudsak tack vare indiespelen som rör sig utanför den etablerade scenen. Både de och kreativa, frigjorda uttryck motarbetas fortfarande av spelindustrin. Men detsamma gällde för Orson Welles i filmindustrin då han skapade filmhistoriens viktigaste verk.

Poängen är det här: Om spel som ”Bioshock” hade släppts för femton år sedan skulle vi haft bättre perspektiv att arbeta med och poängerna skulle antagligen inte kännas fullt så desperata för oinvigda som Ebert. Mer än någonting annat är det kanske reflektionen som saknas. Omvärlden har för lite distans till de landvinningar som gjorts de senaste åren. Det kritiker inser idag kanske först blir allmän sanning om femton år. När Ebert skriver att ”om det nu skulle finnas spel som kan mäta sig med verk inom andra kulturformer så skulle folk redan ha pekat ut dem” ignorerar han att det i allt större utsträckning har hänt på senare år.

bioshock_metropolis

Till vänster: Fritz Langs "Metropolis" (1927). Till höger: Ken Levines "Bioshock" (2008).

För att återvända till Moriartys poäng: Ebert säger att spel inte kan vara konst, men det är inte vad han egentligen säger. Han säger att de inte kan klassas som skön konst, som sublim konst, som auteuriska mästerverk, enligt den etablerade konstscenens principer. Han säger också att detsamma i stort sett gäller för nästan alla filmer som någonsin gjorts.

Och kanske är det det där som är problemet med hela diskussionen från början: folk har i ett försök att särskilja spel med högre inneboende värden börjat använda ”konst” som en generaliserande beskrivning. Moriarty verkar tro det, och jag är nästan böjd att hålla med. Moriarty lyfter fram ett citat från den avlidne filmkritikern Pauline Kael – vars texter borde vara obligatorisk läsning för alla som sysslar med analys och kritik – som mer eller mindre uttryckligen förklarar vad han menar:

”There is so much talk now about the art of the film that we may be in danger of forgetting that most of the movies we enjoy are not works of art … Movies are so rarely great art, that if we cannot appreciate great trash, we have very little reason to be interested in them.”

Spel kan givetvis vara konst, och det finns en handfull bra exempel på de som faktiskt är det. Att Ebert aldrig spelat själv eller tagit sig tid att lyssna på de som skrivit spaltmetrar av kärnfull analys om titlar som ”Rez” och ”Bioshock” är hans stora misstag, för han skulle finna bedrifter däri som är minst lika stora som någonting George Melies åstadkom.

Men på motsvarande vis: om spelare på allvar vill ge sig in i den här debatten på ett intellektuellt plan måste de också medge att spel inte är en konstform. Det är inte ett medium som ger bra förutsättningar för konstnärer att skapa saker som gör anspråk på högre konstnärliga värden. Det finns ingen egentlig, inneboende anledning till att det inte skulle kunna vara en konstform, men det är det inte i dagsläget. Och det är till stor del spelarnas eget fel. De är oerhört dåliga på att uppmuntra spel som gör anspråk på högre intellektuella, estetiska och kreativa värden. Om de vill bli tagna på allvar behöver de först erkänna att Roger Ebert, faktiskt, har en poäng. Och i konsekvensens namn vara villiga att ägna lika många timmar åt klassisk litteratur och renässanskonst som åt ”Call of Duty”.

Men framförallt borde de lyssna på Pauline Kael när hon säger att vi har väldigt liten anledning att intressera oss för kultur överhuvudtaget om vi glömmer bort hur man uppskattar briljant skräp.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , ,



Kommentarer ( 23 )

Fantastisk text!

Jag har inte hunnit läsa Moriartys text ännu, men jag ska.

  (Quote)

Kilman den 31 mar 2011 klockan 08:59

Tack för intressant text! Men en sak sticker i ögonen… det stämmer helt enkelt inte att ”Film var en bit in på femtiotalet fortfarande svårtillgänglig och väldigt studiostyrd överklassunderhållning med dyra produktionsvärden.”

Film har alltid varit arbetarklassens konstform och aldrig varit svårtillgänglig.

  (Quote)

Jonas den 31 mar 2011 klockan 09:29

Konst betyder ursprungligen hantverk. Begrunda det svenska uttrycket ”det är ingen konst”. Begrunda den dubbla betydelsen av engelskans ”art”. Begrunda KTH’s motto.

Oavsett elitistiska kulturnördars intellektualisering, dekonstruktioner och omdefinitioner av begreppet konst under århundraden.

Konst är Hantverk. Någonting du skapar med egna händer.

För övrigt har Ebert och alla amerikanska debattörer i ämnet, oavsett sida helt, bortsett från den postmoderna kritiken. En kritik som sedan länge sopat mattan med nonsens som de romantiska, klassicistiska och moderna försöken att definiera och låsa fast konstbegreppet.

  (Quote)

Johan Eklund den 31 mar 2011 klockan 10:42

Jonas: Mja. Möjligen i ett rent politiskt avseende, men det dröjde ju tills andra världskriget innan kamera och film blev så pass billigt att gemene man kunde spela in egna filmer utan produktionsbolag i ryggen. Och då hade de fem stora, vertikalintegrerade studiosystemen fortfarande total kontroll över distributionen. Det dröjde tills 1941 innan Society of Independent Motion Picture Producers bildades, och det var nästan sextiotal innan de stora Hollywood-bolagen slutligen hade släppt taget över biografkedjorna.

Jag inser ju såhär i efterhand att ”svårtillgänglig” och ”överklass” var rätt dåliga ordval (och har följdaktligen redigerat texten för att tydliggöra), men det var inte riktigt den poängen jag försökte göra. Jag tänkte mer på (fysisk och geografisk) tillgänglighet och mångfald. Å ena sidan hade du Hollywood-guldåldern som fungerade enligt ”Put your money where the light is”-principen, å andra sidan biografkedjor som enda riktiga marknaden innan televisionens genombrott.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 31 mar 2011 klockan 10:47

Angående postmodern kritik tycker jag att Noam Chomsky sammanfattade problemen rätt bra.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 31 mar 2011 klockan 11:10

Måste säga att jag finner det ett oerhört ointellektuellt och omoget ställningstagande. Chomsky borde veta bättre. Den postmoderna kritiken är inte oberättigad. Postmodernismen i sig må vara för ostrukturerad och ogreppbar, men kritiken är det inte.

  (Quote)

Johan Eklund den 31 mar 2011 klockan 11:14

Vill inte förstöra diskussionen med att säga något om saker jag inte är påläst i, men jag ville bara säga att jag uppskattar sådan här läsning. Det gör er unika. Ännu en gång är det Carl-Johan som levererar. Hade dock gärna fått en länk eller två till någon speciellt rekommenderad text av Pauline Kael.

  (Quote)

Spel-Malmer den 31 mar 2011 klockan 11:27

Spel-Malmer: Jag vet inte om Kaels texter finns online någonstans. Kanske i onlinearkiv eller liknande då. Hon skrev i princip ingenting från nittiotalet och framåt på grund av parkinsons. Det finns flera fina antologier dock. 5001 Nights At The Movies, till exempel. Jag har inte läst I Lost it at the Movies själv, men jag har blivit rekommenderad den flera gånger.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 31 mar 2011 klockan 11:37

Carl Johan: Det är klart att det var väldigt resurskrävande att producera film. Det är det fortfarande, om vi pratar om rörliga bilder som produceras för biografmarknaden. Sådana filmer kan fortfarande inte ”gemene man” göra.

Förstår inte vad du menar med ”politiskt”, riktigt.

  (Quote)

Jonas den 31 mar 2011 klockan 15:29

Jonas: Nej, men gemene man kan göra film. Och däri finns ju en väsentlig skillnad. Ta Tarnation som ett populärt exempel. Den kostade Jonathan Caouette 200 dollar att göra och klipptes ihop på en iMac. Du hade inte samma möjligheter under första halvan av nittonhundratalet.

Med politiskt syftade jag på vad du skrev, att det är en arbetarklassens konstform. Film identifierade sig ju väldigt mycket med arbetarrörelsen under sina fyrtio första levnadsår eller så.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 31 mar 2011 klockan 16:01

Jag har personligen lite svårt att se spel som Bioshock som mycket mer än avancerade leksaker. De må ofta ha en poäng och vara estetiskt tilltalande, men det är någonting i mig som sätter stopp när utvecklarna tvunget ska fylla många av spelens passager någon sorts utmanande lek.

Ehuru spel är konst eller inte; så nej. Inte i dagsläget.

Jag är inte insatt i ämnet mer än att jag gått någon filosofikurs, läser lite filmvetenskap och har läst ett par böcker som relaterar till det, och alltså bara skrapat på ytan av några få teorier. Det intryck jag fått hittills är att vad som är konst är väldigt svårdefinierbart. Allt tycks kunna vara konst. Folk har plockat upp pinnar i skogen och lyckats presentera dem som konst. Det behöver alltså inte röra sig om någonting av människan skapat (även om det självklart alltid finns en människa inblandad någonstans i processen som skapar ett konstverk; personen som finner en pinne i skogen överför konststatus på pinnen när han väljer att plocka upp den och ställa ut den).

De saker och verk som vi kommer till att kalla konst får sig någonstans tillskrivet en konststatus. Men av vem?

Av konstvärlden som institution; det tycks som att människor redan etablerade i konstvärlden kan överföra konststatus till folk och objekt. På samma sätt som sportvärlden bestämmer vad som är sport och lek bestämmer alltså konstvärlden vad som är konst eller inte; konst är inget objektivt värde som vilar i ting som har den och den definitionen, det är en av människan skapad värdering som ärligt talat inte betyder någonting.

Och, såvitt jag vet, har konstvärlden inte på allvar börjat applicera den värderingen på spel ännu.

Vilka som ingår i konstvärlden är en annan fråga, utan något egentligt svar. ”Konst” är, i mina ögon, inte mycket mer än ett luddigt icke-begrepp. Vi, som inte är etablerade delar av konstvärlden, kan inte göra mycket mer än att diskutera konstvärldens beslut, och någonstans, kanske, påverka dem.

Det enda vi tycks vilja åstadkomma genom att tillskriva spelmediet en konstnärlig status är större social acceptans och en känsla av att mediet är någonting mer än bara underhållning, och i vissa fall samhällskritik. Men det är det ju inte. Nästan ingen konst är det. Egentligen.

Jag tänkte nu avsluta min väldigt förvirrade, och möjligtvis även förvirrande, harang med ett citat av Andy Warhol:
”An artist is somebody who produces things that people don’t need to have”

Jag kan försöka utveckla mina poänger om ni är intresserade, det blev väldigt svårt att kort och koncist sammanfatta mina tankar.

  (Quote)

Stereo/Kelet/Mighty Quinn den 31 mar 2011 klockan 16:31

Jovisst, det är ju en stor förändring, även om den inte får någon märkbar inverkan på just biografmarknaden (med en handfull Folkets bio-distribuerade titlar som undantag). Men att Tarnation bara kostade 200 dollar är såklart en marknadsföringsgimmick. Sen kan man ju fråga sig vilket samhällsskikt Caouette (och de flesta andra som lyckats med liknande projekt) kommer ifrån…

Svårt att säga att ”film” identifierade sig med något över huvud taget? Filmen utvecklades av kapitalister, industrin drevs av kapitalister, med arbetarklassen som publik. Men i alla fall i Sverige har ju arbetarrörelsen haft ett visst ägande i filmbranschen (och har det fortfarande i Sveriges näst största biografägare Folkets hus och gårdar)

  (Quote)

Jonas den 31 mar 2011 klockan 17:08

Haha, ja, verkligen. Och även om Tarnation bara kostade två tuggummin att göra lade de ju miljoner på marknadsföringen. Hur som helst: min ursprungliga poäng var att filmbranschen var betydligt mer sluten på den tiden – både jämfört med dagens läge och sextiotalet när de amerikanska majorbolagen hade tvingats sälja av sina biografkedjor och strukturera om sin verksamhet, vilket öppnade på allvar för independentbolagen.

Angående filmen och arbetaridealen tycker jag nog att det är en rimlig slutsats (notera att jag talar om den amerikanska filmindustrin här, eftersom stycket i texten fokuserade på Citizen Kane) att dra om åren som låg till grund för Hollywoods guldålder. Jag är ingen expert på ämnet direkt, men Working-Class Hollywood: Silent Film and the Shaping of Class in America gör ungefär samma poäng. Den tar bland annat upp hur Griffith, Chaplin och de Mille gjorde filmer som sympatiserade med arbetarklassen och demoniserade dess motståndare innan den stora depressionen.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 31 mar 2011 klockan 17:30

Varför just ”romantikens principer”?

  (Quote)

LR den 31 mar 2011 klockan 17:55

Både texten och kommentarerna är mycket läsvärda! Bra skrivet hörni!

  (Quote)

Anton Albiin den 01 apr 2011 klockan 11:30

”One obvious difference between art and games is that you can win a game. It has rules, points, objectives, and an outcome. Santiago might cite a immersive game without points or rules, but I would say then it ceases to be a game and becomes a representation of a story, a novel, a play, dance, a film. Those are things you cannot win; you can only experience them”

Smart drag, när någon nämner ett spel som inte faller in i hans mall är det inte längre ett spel, utan en ny uttrycksform – som så kan vara konst!

Om det är hans ställning så fine, det här gör ju att man kan lämna diskussionen direkt.

Jag minns inte exakt vilka svenska indiespelskapare, men de gör iallafall ett spel som liknar första stadiet i Spore – men utan att man har ett uttalat mål med att simma/sväva/flyga omkring. När man gör det förändras dock färger, skepnader och mönster – och eftersom att de saknar komponenterna som krävs för att det ska definieras som ett spel så kan det istället vara konst. Om någon utanför spelsfären säger det, givetvis (?).

  (Quote)

Anton Albiin den 01 apr 2011 klockan 13:13

Väl skrivet som alltid, men det mesta hade jag trots allt hört förut.

http://screwattack.com/videos/TGO-Episode-35-A-Response-to-Roger-Ebert

Just sayin’

  (Quote)

Anders Brunlöf den 05 apr 2011 klockan 03:50

Bra spel = konst

  (Quote)

Alex den 06 apr 2011 klockan 14:29

Ett bra spel som är tidlöst isåfall. Men då kommer det ta några år innan ett spel kan klassas som tidlöst med tanke på att spelbranschen fortfarande är ung. Är Mario tidlöst? Om 50 år kanske. Men sedan vet jag inte om det ska vara så viktigt att klassa spel som ”konst” heller. Det känns mer som spelbranschen i trottsåldern som vill gå emot vad folk säger att den får och inte får göra.

  (Quote)

PimPim den 09 apr 2011 klockan 14:34

Det är inte speciellt meningsfullt att diskutera vad som är konst eller inte efter Duchamp. I modern konstteori är konst en frågan om vad man beskriver som konst. Att säga att spel inte är konst blir därför ganska dumt, eller på sin höjd konservativt
MEN jag tror inte att det är det som Ebert påstår.

Spel är konst, men än är de inte speciellt betydelsefull sådan. Spel blir inte heller mer konst ju bättre grafiken blir. Gamla arkadspel har mer gemensamt med nutida konst än senaste generationens konsolspel. Det finns många ambitiösa indiespel men det får närmast ses som undergroundkonst.

Bra spelkonst? Personligen tycker jag att Space Ivanders, Pac Man och Super Mario redan klassas som konst, kolla bara på hur mycket de påverkat både temamässigt och estetiskt. Mer modernt skulle jag nog nämna REZ (som många andra) och kanske Katamari Damacy. Räknar man ett berättande verk som ”Citizen Kane” som god konst borde ICO och Shadow of the Colossus platsa men jag ser dem nog mer som riktigt bra spel.

Kort sagt, Eberts största fel var ”NEVER” i titeln. Spel är konst om än inte förträfflig sådan, men den kommer att vara inom en snar framtid, tro mig. G

  (Quote)

Gustav M den 26 maj 2011 klockan 01:29

“One obvious difference between art and games is that you can win a game. It has rules, points, objectives, and an outcome. Santiago might cite a immersive game without points or rules, but I would say then it ceases to be a game and becomes a representation of a story, a novel, a play, dance, a film. Those are things you cannot win; you can only experience them”

Ju mer jag tänker på det, desto mer inser jag att Ebert vänder sig mot definitionen av ”spel” snarare än mediumet självt. Och i det avseendet är det en väldigt liten skillnad mellan hans åsikter och de som bland annat Michaël Samyn från Tale of Tales har: http://www.blogemup.se/?p=10878

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 16 jul 2011 klockan 16:58

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .