Alan Greenspan

"Would you kindly lower that wrench?"

Jag började tänka på Bioshock när jag såg Inside Job häromdagen.

Inside Job är en utmärkt dokumentär som handlar om finanskrisen och hur de amerikanska investmentbankerna försatte den internationella ekonomin i ett tillstånd av djup kris som vi fortfarande känner effekterna av. Jag fastnade för ett citat under den del av filmen som handlar om hur den amerikanska kongressen godkänner ett lagförslag som förbjuder statlig regulation av derivativinstrument, och hur förödande det skulle visa sig vara.

I det gamla lånesystemet betalade husägarna tillbaka lite av sitt lån varje månad. Pengarna gick till långivaren. Eftersom lånen tog årtionden att betala tillbaka var långivarna försiktiga med att låna ut pengar de riskerade att aldrig få tillbaka. I det nya systemet, med värdepapperisering, kunde långivarna plötsligt sälja skulderna till en investmentbank. Investmentbankerna buntade sedan ihop dem med en mängd andra lån till obligationer kallade Collateralized debt obligations (CDO). Bankerna sålde sedan CDO:n till investerare över hela världen vilket innebar att låntagarna istället betalade pengar till investerarna. Bankerna betalade samtidigt ratingorganisationer för att ge höga betyg åt obligationerna (vilket bl a gjorde dem populära hos pensionsfonder som bara kan köpa AAA-värderade värdepapper) – trots att många av dem innebar stora risker.

Eftersom långivarna slapp bry sig om huruvida folk kunde betala tillbaka eller ej började de ge ut mer riskabla lån. Investmentbankerna, som köpte skulderna, kunde inte heller bry sig mindre. Ju fler skulder de buntade samman till CDO:n, desto större blev deras egen vinst. Ratingorganisationerna – som avlönades av investmentbankerna själva – brydde sig inte heller eftersom det inte fanns någon som höll dem ansvariga när deras graderingar av olika CDO:n visade sig vara felaktiga. Det fanns inga risker för någon av dem. Ingen övervakning av handeln med derivativ existerade längre. När mängder av de allra mest riskabla inteckningslånen – så kallade subprimelån – buntades samman till CDO:n och fortfarande fick toppbetyg höjde följaktligen ingen på ögonbrynen.

Det ledde till den största finansiella bubblan i historien. Bostadsmarknaden exploderade och hundratals miljarder dollar pumpades in i värdepapperiseringskedjan. Eftersom vem som helst kunde få ett lån ökade antalet husägare, och med dem långtidslånen, explosionsartat. Och så gjorde även bostadspriserna. Mellan 2000 och 2003 fyrdubblades antalet inteckningslån för varje år. Bankerna föredrog rentav subprimelån eftersom de hade högre räntesatser.

Det existerar en lag som kunde satt stopp för allt det här. Enligt Home Ownership and Equity Protection Act kräver alla amerikanska inteckningslån utredningar av låntagarna och ställer upp en rad restriktioner för båda parter. Men Alan Greenspan, ordförande för Federal Reserve, den amerikanska centralbanken, vägrade att åberopa den. Medan den finansiella bubblan växte och växte i storlek höll sig staten följaktligen undan. Inte en enda utredning gjordes av de investmentbanker som tog enorma risker med sina kunders besparingar.

Barney Frank, ordförande för kongressens kommitté för finansiella förrättningar, satte huvudet på spiken när han förklarade beslutet med orden: ”Alan Greenspan said: No, that’s regulation. Ideologically I don’t believe in it.”

Greenspan ignorerade alla expertråd han fick om saken från specialiserade utskott och lät investmentindustrin krascha sig själv – och hela den nationella ekonomin – i fördärvet. Vad är hans ideologi? Objektivism. Direkt inspirerad av den Ayn Rand som mer än någon annan människa har påverkat Greenspans yrkesmässiga liv under de årtionden där han agerat finansiell rådgivare åt tre olika administrationer.

rand_greenspan

Greenspan svärs in som ordförande för Council of Economic Advisers 1974. Från vänster: Rose Goldsmith, Greenspans mor; President Gerald Ford; Alan Greenspan; Ayn Rand och hennes man, Frank O'Connor.

Den enda journalist som såg ett problem med det för tio år sedan var Christopher Hitchens, som i en artikel i Vanity Fair under rubriken ”Greenspan Shrugs” redogjorde för Alan Greenspans relation till Ayn Rands politiska teorier och hur Greenspan under tre decennier tillhörde Rands innersta krets av förtrogna. När Greenspan 1974 svors in som ordförande för Council of Economic Advisers, rådet som ger USA:s president direkt input i frågor som handlar om Amerikas ekonomiska policy, var det Rand som stod intill honom i det ovala rummet. Han var en enorm supporter av Atlas Shrugged (utgiven på svenska som ”Och Världen Skälvde”) långt innan den var färdigskriven och såg till att den spreds och fick fäste i ekonomiska kretsar. Greenspans förhållande till Rand antog nästan kultliknande former, och har i stor grad hjälpt till att forma det nuvarande ekonomiska landskapet i Amerika. Hitchens tyckte att det var chockerande att en sådan människa kunde ha ett så stort inflytande.

Greenspans agerande under den senaste krisen kom förmodligen inte som någon överraskning för Hitchens. Greenspans inblandning i vad som kom att benämnas som Svarta Måndagen på åttiotalet (när hundratals banker och lånföretag gick under som en följd av att Reagan-administrationens avreglering av systemet tillät dem att ta risker med sina kunders pengar) borde varit en tidig varningsklocka för alla. Charles Keating, en av de största skurkarna, hyrde in Greenspan som privat utredare när myndigheterna började undersöka ett enormt underskott inom hans företag. Greenspan skrev ett brev till reglerarna där han prisade Keatings ”sunda affärsplan och direktörsexpertis” och betonade att han inte såg någon som helst risk i att låta Keating investera sina kunders pengar. Han fick 40 000 dollar för besväret.

Keating fick kort därefter tio år i fängelse medan Alan Greenspan svors in av Ronald Reagan som ordförande för Amerikas centralbank (en post till vilken han senare skulle bli återvald av både Bill Clinton och George W Bush). Två månader senare drabbades landet av sin värsta börskrasch sedan den stora depressionen.

När  Citicorp 1998 slogs samman med Travelers Group och bildade Citigroup – och därmed skapade världens största företag för finansiella tjänster – bröt de direkt mot amerikansk lag. Glass-Steagall-lagen hade stiftats efter den stora depressionen för att förhindra att banker som förvaltade sina kunders pengar ägnade sig åt riskfylld spekulation.  Greenspan höll återigen tyst. Federal Reserve gav Citigroup dispens i ett år och drev sedan genom ett lagförslag som ogiltigförklarade Glass-Steagall. Och plötsligt fanns det ingen som kunde säga vad investmentbankerna kunde och inte kunde göra.

Alan Greenspan har stått och sett på medan finansindustrin under tre årtionden har infiltrerat amerikansk politik för dess egen vinnings skull. Han har uppmuntrat dem och bidragit till den nästan totala avregleringen av marknaden på grund av en ideologi som aldrig borde tagits på allvar utanför science-fiction-romanernas värld.

Någonstans här började jag tänka på Bioshock-serien. Ni som läser Blog em up regelbundet vet att jag håller av den spelserien väldigt mycket. Och kopplingen i det här fallet är logisk på så många plan. Ken Levines dystopiska undervattensvärld porträtterar ju ett objektivistiskt samhälle som kollapsat som en följd av de fundamentala bristerna med laissez-faire-kapitalismen.

Och vad är det som händer i Rapture som triggar dess undergång? Jo, bankkraschen. Som en effekt av att den oreglerade marknaden urartar i ett ekonomiskt krig. Tusentals förlorar sina hem och jobb, restauranger och barer tvingas stänga och det ekonomiska underskottet växer chockartat. Koncentrerat till en sluten miljö full av vansinniga uppfinningar urartar allting i det kaos spelarna senare vadar fram genom. Bioshock handlade aldrig om transhumanism. Det är ett återgående tema i serien, men framförallt är den en kritik mot det amerikanska samhället. Ingenstans blir det tydligare än i Bioshock 2 där spelaren ges en guidad tur genom åkattraktionen Journey to the Surface; en demonisk skildring av ytvärlden som går att finna i nöjesparken Ryan Amusements. Kulisser prydda av flammor skildrar den amerikanska drömmen, nedlusad av parasiter som skor sig på andra. Budskapet är lagom tydligt. Ryan tyckte, kort sagt, att det var helvetet på Jorden. Det är därför lagom ironiskt att det skulle vara just hans ideologi, med samma sorts parasiter i förgrunden, som bidrog till att slå allt i spillror femtio år efter Raptures fall.

830px-Farmer

Händerna som roffar: hur staten enligt Ryan skor sig på den hårt arbetande medborgaren.

Vi har alltid sett på Andrew Ryan som en pseudonym för Ayn Rand själv, men frågan är om inte symboliken såhär i efterhand passar lika bra in på Alan Greenspan. När Rapture rasar samman över Andrew Ryans frimarknadskapitalism på nyårsafton 1958 och urartar i ett fullskaligt inbördeskrig är det lika mycket en metafor för hur bubblan slutligen spricker för den ekonomi som Greenspan står som ansvarig för. Bioshock förutspådde i flera avseende vad som var på väg att hända. Tecknen fanns där. Mindre än ett år innan några av tidernas värsta fifflare skapade en global lågkonjunktur som fördubblade USA:s nationella skuld, knuffade ner 15 miljoner människor under existensminimumgränsen och kostade tusentals miljarder dollar att lösa.

Andrew Ryan var villig att dö för sin ideologi, trots att Rapture låg sönderslaget runtomkring honom som ett monument över hans misslyckande. Alan Greenspan var på samma vis villig att försvara sin objektivistiska världsbild under vittnesmål, trots att en liknande röra omgav honom. När han i slutet av 2010 fick frågan om inte finanskrisen motbevisade Rands uppfattning om att den fria marknaden kan reglera sig självt var svaret lika idiotiskt som enkelt:

–  Inte alls. Det stora felet låg i att uppskatta vad riskerna var. Och jag begick det. Alla jag känner som arbetar inom affärsvärlden begick det. Och det innebär att vi måste arbeta oss tillbaka och skapa oss en bättre förståelse för vad  som verkligen föregick.

Bioshock var varken först eller sist med att kritisera Rands politiska teorier. Bara skrämmande aktuellt i sammanhanget. Och sättet som det gör det på ger spelet ännu en dimension av briljans såhär i efterhand. Alla riktigt stora verk definierar ju den tid och den kultur ur vilken de är sprungna, och Bioshock hade fingret på hela Amerikas pulsåder i större utsträckning än någon till en början kanske insåg. Det är ett porträtt över ett samhälle som förespråkar individuell frihet men samtidigt låter girighet och småaktighet korrumpera systemet. Det är en kritik mot det moderna USA och mot krafterna som hotar att förstöra de principer landet är grundat på.

Alan Greenspan kan fortsätta hävda att ingen såg smällen komma, men faktum kvarstår:

Ken Levine såg varningstecknen medan en hel finansindustri bara såg dollartecken.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , , ,



Kommentarer ( 18 )

Riktigt intressant! Har aldrig riktigt kikat närmare på Bioshock spelen men jag känner att det kanske borde göras. Federal Reserve är ju ett kapitel för sig i världshistorien. Har legat bakom depressionen på 30-talet osv, en privat centralbank som kan fatta vilka beslut som helst inom staten. Och som skapar alla pengar som staten ”lånar” av dom. Inte så konstigt att den inte kan regleras, den äger ju närmast staten. Måste kika närmare på Bioshock 2 nu…

  (Quote)

Avgrundsvrål den 28 feb 2011 klockan 09:01

Fan va ni är bra på den här bloggen.

  (Quote)

Glenn den 28 feb 2011 klockan 12:15

Grymt intressant!

  (Quote)

MB den 28 feb 2011 klockan 18:12

Jag älskar er för just det här – att ni kan sätta precisa ord på sammanhang mellan spel och världskulturella fenomen.

  (Quote)

Maria den 28 feb 2011 klockan 19:29

Helt klart spännande hur Ken Levine kan slå huvudet precis rätt på spiken. Jag har absolut inget kvar att hämta i Rapture gällande spelarvärde. Däremot känner jag ändå att historien gör det tillräckligt intressant för att ändå orka mig igenom andra delen.

  (Quote)

PimPim den 28 feb 2011 klockan 21:52

Jag känner mig skyldig CJ pengar för hur mycket jag uppskattade den här texten.

  (Quote)

Voxbrallan den 28 feb 2011 klockan 23:53

Om inte ni vinner årets blogg så slår jag sönder en vägg.

@Avgrundsvrål: Nu ska vi inte underskatta fransmännens dumdristiga hanterande av guldstandarden, som också var en betydande del av den stora depressionen.

  (Quote)

Skarlman den 01 mar 2011 klockan 14:48

Skarlman: Om inte ni vinner årets blogg så slår jag sönder en vägg.

Skarlman: Det vore förstås trevligt. Men jag tror tyvärr inte att man talar till majoriteten av spelpresskonsumenter med texter som blandar internationell ekonomi med lika delar tv-spel. =(

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 02 mar 2011 klockan 12:05

Jimmy: Jo. Tyvärr är det i slutändan den stora skaran som bestämmer. Men förhoppningsvis har majoriteten rätt för en gång skull.

  (Quote)

PimPim den 02 mar 2011 klockan 16:08

Briljant text! Varför får vi aldrig se sådana här analyser i spelpressen?

  (Quote)

Benjamin Knopman den 07 mar 2011 klockan 09:21

Jag tror jag vill gifta mig med den här texten.

  (Quote)

Viktor den 07 mar 2011 klockan 12:31

Jag tror fortfarande politisk propaganda fungerar väldigt mycket bättre som dokumentär än som tvspel. Jag har hört om flera personer som sett just Inside Job precis som herr Johansson och på allvar trott på det som sägs i den och därefter skaffat sig åsikten de framför. Jag har däremot aldrig hört talas om någon som spelat Bioshock och fått socialistiska åsikter av den. Det som är intressant med Bioshock är ju att de som redan har åsikterna gillar det eftersom deras föreställningar blir bekräftade. Men propaganda som talar till de redan frälsta är ju värdelös, som opinionsinstrument betraktat.

Problemet med dokumentärer är ju dock att de som tittar på dem ofta redan vet vad de handlar om och kanske redan har åsikten de framför (du tittar ju knappast på Triumph des Willens eller Bowling for Columbine utan att ha en aning om vad det är för något eller vem som gjort den), något som budskap i tvspel sällan har. (Det är väl oftast genrer man föredrar eller undviker och inte handlingen eller de ideologiska över- och undertonerna.)

  (Quote)

Aloysius den 07 mar 2011 klockan 13:15

Notera att herr Johansson inte pratar om Bioshock som ”opinionsinstrument” eller propagandaverktyg här, dock. Du har nog missförstått texten i så fall. Jag pratar om spelet som en reflektion av det samtida politiska och ekonomiska klimatet i Amerika.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 07 mar 2011 klockan 14:22

Ja, alltså texten har jag inga problem med, den är prydlig svensk kulturjournalistik med alla dess karaktäristika. Du tror säkert själv på det du skriver och det du sett på film. Kommentaren var mer en reflektion över att spel inte riktigt klarar av politiska och ideologiska budskap än. I alla fall inte om målet är det som innehåll med ideologiska budskap brukar ha.

  (Quote)

Aloysius den 07 mar 2011 klockan 15:11

Inside Job är ganska periferisk för texten ärligt talat. Jag nämnde den mest för att Barney Franks citat dök upp där. Den är långt ifrån ensam i att dra samma slutsatser om regulationen – eller bristen av den snarare – och dess roll i finanskrisen. Det här är andra gången du påstår att det finns ett sakfel i texten, dock. Du får gärna förtydliga.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 07 mar 2011 klockan 15:38

Sakfel? Njae, grundpremisserna är ju naturligtvis tokiga, men det kan man väl inte riktigt kalla sakfel? Det vore ju lite som att knacka prästen på axeln och påpeka lite försynt att eftersom Gud inte finns på riktigt så är söndagens predikan behäftad med ett par förargliga sakfel. :) Bloggtexten är utmärkt i sitt sammanhang och sin ”genre”.

  (Quote)

Aloysius den 07 mar 2011 klockan 17:32

Grymt bra artikel, väldigt intressant att läsa! Denna tidning kommer bli fantastisk.

  (Quote)

Drado den 05 apr 2011 klockan 11:59

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .