alanwakemorning

Den här texten innehåller spoilers för den som ännu inte spelat Alan Wake.

1940- och 50-talet var ingen lätt tid för de som av en eller annan anledning valde att inte svära sin trohet till konformiteten, den likriktade ”normen”. I de McCarthyska strömningarnas USA var det om möjligt ännu värre. Naomi Ginsberg tog med sina söner på kommunistmöten under depressionsåren, försökte ta sitt liv och led av en ospecificerad psykisk sjukdom som bland annat fick henne att tro att presidenten buggat hela hennes lägenhet. Fru Ginsberg stod med andra ord långt utanför det av samhället accepterade. Under de sista femton åren av hennes liv åkte hon ut och in på olika mentalsjukhus, institutioner där oönskade element elchockades, bands och medicinerades till viljelösa skuggor av sina forna jag. Maken Louis orkade inte med situationen och lämnade Naomi i deras tonåriga söners händer. Sönerna fick rådet att auktorisera en lobotomering på sin moder, ett ingrepp som senare ledde till att hon dog av en hjärnblödning. I ett brev till den yngre av Naomis båda söner förklarade hon efter sin död att ”nyckeln ligger i solljuset vid fönstret” i en slags förvirrad klarsynthet. Sonen, Allen Ginsberg, hämtade sig aldrig. ”Nyckeln finns i ljuset” skrev Allen i ett av hans mest uppskattade verk (Kaddish for Naomi Ginsberg (1894-1956)) – och sedan dök han ned och lät beckmörkret omsluta honom. Allen gjorde länge våld på sig själv och kämpade för att passa in i de hårda sociala mallarna. Efter att ha satts på mentalsjukhus tvingades han avsäga sig sin homosexualitet för att släppas ut. Valet plågade honom länge, och det blev inte lättare av att Carl Solomon, en man han kom nära på sjukhuset, elchockades långt bortom all sans. I diktsamlingen Howl and other poems gjorde Allen upp med det amerikanska samhället, beklagade sig över Solomon och sin mor, och skapade ett av Beatnikrörelsen allra viktigaste verk. Diktsamlingen inleddes med strofen ”I saw the best minds of my generation destroyed by madness”.

Separationen, förlusten och skulden drev Allen Ginsberg in i mörkret men också vidare i sin kreativitet. Att förlora någon så nära sig själv är att förlora en bit av sig själv, av sitt jag. Det ställer verkligheten på kant och driver också den mest stabila människa in i grubblerier, till frågeställningar om vad som egentligen utgör och avgränsar ”verkligheten”. Och ännu viktigare, det tydliggör ens egen sårbarhet och litenhet i en värld sammansatt av till synes cykliska skeenden. Jag är inte unik och ju mer jag kämpar emot den insikten desto hårdare kommer färden att bli.

alanwakeflash

Alan Wakes resa till det lilla samhället Bright Falls skulle kunna beskrivas som ytterligare en upptäcktsfärd genom ännu ett Twin Peaks-liknande samhälle i delstaten Washington. En referenstung kompott som hämtat sina beståndsdelar från efterkrigstidens populärkultur och mainstreamskräck. Det skulle kunna beskrivas som ett uppdaterat Resident Evil 4, rent spelmekaniskt, och en linjär historia som inte alls lever upp till den absurt långa tid förhandshajpen som spelet Alan Wake begåvades/förbannades med. Men det vore att sälja det kort. Det räcker inte heller med att berömma tempot och dynamiken i berättelsen för att på allvar pricka in vad det är som gör Alan Wake så bra. Svaret finns istället i manuset, dess uppbyggnad och alla dess nivåer. Här bjuder Alan Wake på något av det bästa som skrivits i spelväg.

För Alan Wakes äventyr i Bright Falls är lika mycket, om inte mer, en resa i det inre som det är ett kidnappningsdrama med mystiska undertoner.

Alan anländer till det avlägsna och natursköna samhället Bright Falls med sin fru Alice. Den isolerade och lugna platsen är tänkt att fungera som en väg ut ur den skrivkramp Alan fasnat i efter att ha skrivit den bästsäljande deckarsviten om New York-snuten Alex Casey. Kort efter att de anlänt till sin timrade och tillfälliga hemvist försvinner Alice i vad som först verkar vara en mystisk drunkningsolycka. I sin mardrömslika jakt på sin förlorade fru stöter Alan på Thomas Zane, vålnaden av en sedan länge död författare – som ger honom vägledning, och som på förhand verkar veta vad som kommer hända i framtiden.

Under långa delar av spelet, kanske framför allt efter det att Alan vaknat upp på mentalsjukhuset Cauldron Lake Lodge, förväntade jag mig att Alan när som helst skulle slå upp ögonen och finna sig inlåst i sitt rum och fastspänd i sin sjuksäng. Det hände aldrig, men jag är ändå inte säker på att det innebär att det som hände i spelet faktiskt var ”verkliga” skeenden. Alan lämnar aldrig Bright Falls annat än i skruvade drömmar om sin New York-lägenhet, som mest liknar en själlös kuliss. Spelets första kapitel avslutas till tonerna av Roy Orbisons Blue Velvet-klassiker ”In Dreams”. Spelet inleds dessutom med en drömsekvens, där Alan Wake hör Thomas Zane läsa upp en dikt vars mening ska röjas först långt senare.

For he did not know, that beyond the lake he called home,
There lies a darker, deeper ocean green.
Where waves are both wilder and serene.
To it’s ports I’ve been
To it’s ports I’VE been

alan-wake-pic

Zane, visar det sig, är en person som råkat ut för en i princip identiskt händelse som Alan. Thomas förlorar sin fru Barbara i en drunkningsolycka. När Barbara återvänder till livet inser han att något har förändrats. Mörkret har tagit henne. I ett försök att rätta det han gjort fel försöker han ta livet av henne, men dör själv och lämnar Barbara kvar som ett mörkrets mänskliga form.

Frågan jag ställer mig är om Bright Falls överhuvudtaget finns – eller är det bara en metafor? En dröm? En påhittad plats – och i så fall, vem har skapat den?

Relationen mellan Zane och Wake är det centrala när man försöker förstå hur saker och ting egentligen ligger till. Och aldrig blir det lika tydligt som när Alan, i spelets näst sista kapitel, snubblar in i fristaden The Well Lit Room. Platsen ligger nedsänkt i den jättelika damm som förser Bright Falls med elektricitet. Här vaktar en äldre dam det eviga ljuset och spelets kanske viktigaste detalj: The Clicker. The Clicker är en strömbrytare, en avklippt lysknapp, som Alan fick av sin mor när han var liten. För att skrämma bort de påhittade monster som bodde under Alans barnsäng tryckte han bara på knappen, och fick ro att sova. Det är Thomas Zane som har skrivit in lysknappen i Alans berättelse. Och det är lysknappen som slutligen besegrar mörkret.

Men det slutar inte där. Spelets fantastiska metainramning har nämligen ytterligare en dimension. När Alan hastar igenom Bright Falls djupa skogar rabblar han sin egen berättelse, högt för sig själv, på ett sätt som nästan liknar Ginsbergs mässande ordsvador. Men han gör det inte ensam. För det finns ytterligare en medskapare i det här äventyret. Jag. Det är jag som plockar upp Alans manuskriptsidor, sidor som är så otroligt mycket mer än bara achievementladdade kaffetermosar. Spelaren formar upplevelsen på samma sätt som Zane och/eller Wake.

Vem skrev egentligen historien om Alan Wake? Vem styr egentligen vem? Är berättelsen om Alan Wake och hans förlorade fru Alice bara ett sätt för Thomas Zane att skriva av sig sitt mörker, att vända det onda till något ljust? Vilken är min roll? Vem är detet, jaget och överjaget i berättelsen?

Mitt i allt finns en livsläxa värd att lära av, något ont som kanske för något gott med sig. För att hitta tillbaka till sitt uttryck drivs Alan till en plats där han inte längre kan garantera sin egen säkerhet. Än mindre kan han ge sin älskade det skydd och den uppmärksamhet hon förtjänar. Och det är först när hon slits ifrån honom som han inser vikten av allt som hänt. När det redan är för sent. När mörkret så omsluter honom blir hans skrivande det ljus som (kanske) räddar honom. Jag letar fortfarande, men jag vet en sak: nyckeln finns i ljuset.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 6 )

Äntligen någon mer än mig som har Alan Wake som årets spel! Kommer ett inlägg om det på min blogg inom kort.

  (Quote)

Christoffer Johnson den 28 Dec 2010 klockan 17:29

Fantastisk text om ett lika fantastiskt spel. Om det finns någon rättvisa i världen kommer Alan Wake att gå till historien som ett av sin generations stora verk. Det stod länge mellan det här och Bioshock 2 för mig när vi skulle utse våra personliga favoriter.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 28 Dec 2010 klockan 18:15

Damn! Jag sitter och spelar Allan nu. Har hunnit igenom två episoder än så länge. Blir bara jobbigt att hitta tillfällen såhär på kvällssnåret då jag är tillräckligt pigg för att orka spela det. Börjar känna mig gammal…

Jag får ta mig igenom det så fort jag kan så jag får läsa utan att få det spoilat för mig :)

  (Quote)

PimPim den 28 Dec 2010 klockan 20:31

Carl-Johan tog mer eller mindre orden rakt ur munnen på mig. Årets allra bästa spel enligt mig med Red Dead Redemption och Bioshock 2 jagande hack i häl. Fantastiskt spel!

  (Quote)

Lunandrez den 28 Dec 2010 klockan 22:38

Tycker att spelet verkar riktigt trevligt, lite tråkigt att det verkar ha blivit bortglömt av de större spelsiterna.

Sen är det som alltid tråkigt med konsolexklusiva spel som gör att jag varken kan spela Limbo eller Alan Wake. Kanske skulle försöka spara lite CSN-pengar till ett 360 att inhandlas när tenta perioden är över.

  (Quote)

Adelost den 29 Dec 2010 klockan 01:15

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .