1

Jag hatar det här jävla spelet.

Jag hatar det varje gång challenge-läget förnedrar mina fingrar med en omöjlig combo, varje gång jag får dyngdäng av mina vänner trots att jag övat hela helgen, varje gång jag ska stila med Ibuki på Xbox Live och det slutar med att jag är nära att rycka ur nätverkssladden så hårt att moderkortet följer med ut.

Jag hatar det för att det vägrar släppa in mig. Det har gjorts en stor affär av hur nybörjarvänligt ”Street fighter IV” är – inbyggda joystickgenvägar, vidgade combofönster, fokus på gamla välbekanta karaktärer. Men det är som att säga att det är lätt att bli fotbollsproffs bara för att man kan sparka på saker som ligger på marken.

Jag hatar ”Street fighter IV” för att jag i själva verket nog aldrig stött på ett mer exkluderande spel. Det är, tillsammans med ”Halo”-serien, utan tvekan det spel jag lagt mest tid på i mitt liv.

Och vad har jag att visa för det? Inte ett jävla dugg.

Egentligen har det redan från början handlat om att jaga en omöjlig dröm. Men kanske allra mest om att skjuta upp just den insikten.

Grejen med ”Street fighter IV” är att det inte är själva spelet som fascinerat mig, utan spelarna. ”Street fighter”-communityt liknar inget annat, men det är få som känner till det eftersom det ständigt – och förmodligen frivilligt – hamnar i skuggan av e-sportens mer glamourösa giganter.

Det där har inte spelat någon roll för mig. Någonstans har jag alltid fantiserat om att bli en del av den där ljusskygga folkrörelsen, den som i tystnad burit spel som ”Street fighter III: 3rd strike” och ”Marvel vs Capcom 2” på sina axlar i mer än tio års tid nu. Den som vi har att tacka för att det över huvud taget finns ett ”Street fighter IV”.

Det är något med denna e-sportens skuggsida som får det att pirra i mig. Handfilmade videor från hotellrum där världens bästa spelare slåss om skrynkliga sedlar och skryträttigheter. Skallrandet och klickandet av hemmabyggda stickor med obscena motiv. Kodord som footsies, crossups, FADC, ultra-setups. Obeskrivligt fula fansidor där ett inlägg lätt får hundratals kommentarer, de flesta helt från vettet. Det känns lofi, analogt och lite smutsigt, en skakande kontrast till ”Starcraft”-triggade masspsykoser i Sydkorea. Man får lätt känslan att ”Street fighter” är en dunklare sport, en man ägnar sig åt i hemlighet i nedgångna arkadhallar utan fönster.

2

Jag har själv varit i de där arkadhallarna, och det är en fantastisk känsla. Aldrig är man närmare drömmen än där. Utsikten är hypnotisk: rad efter rad av affärsmän och kids i skoluniformer som efter en jobbig dag sätter sig ner och släpper ut vreden genom fingertopparna, som om man öppnat en kran. Cigarettröken får ögonen att tåras, och även om man lyckas hålla dem öppna kan man knappt se handen framför sig. AC:n dånar som ett smutsigt vattenfall, väggen av oljud släpper bara igenom enstaka falsettpip när Chun Li eller Sakura förlorar en rond.

Jag skulle på riktigt kunna bo där. Jag kan sitta i timmar och bara beundra de skickligaste spelarnas lek med alla byten som kommer i deras väg. Det spelar ingen roll att mina lungor blir en nyans gråare för varje andetag jag tar, eller att det började ringa i öronen så fort jag kliv in genom dörren. Vewlix-kabinettet är mitt altare, och även om jag sällan lyckas offra något på det sitter jag som förhäxad.

Det är det som händer när man spelar ”Street fighter IV”, man stänger in sig helt och hållet i sina strider. All motorik förutom den i fingrarna går på sparlåga. Inte ett ord, inte en blick utbyts när den besegrade plockar upp portföljen och försöker lokalisera utgången genom slöjorna av cigarettrök. Det finns en respekt i alla de här
ritualerna. Ett tyst samförstånd. Man är i ett främmande land i fler bemärkelser än en, men bara man observerar alla små seder och koder blir man lätt misstagen för en i gruppen. Det är ändå ingen som tittar upp och ser att man i själva verket är en nervös viting från andra sidan jordklotet. Och det får det bara att pirra ännu mer.

Jag skulle kunna bosätta mig på någon av de där asfula fansidorna också. Tar man sig tid att läsa igenom de där hundratals kommentarerna – och tro mig, ett tag gjorde jag knappt annat – upptäcker man att det döljer sig ett kirurgiskt skarpsinne bland alla bögskämt och caps lock-rants. Ingenting passerar de här människorna obemärkt. När Yoshinori Ono säger att kasten i ”Super street fighter IV” ska dämpas haglar de hånfulla kommentarerna (han är nämligen inte En Av Dem).

Långa Excel-tabeller tankas fulla med data om varenda liten justering spelen går igenom. Någon rörelse vars träffruta justerats med några pixlar, en annan som förlorat en frame av odödlighet. Det är helt overkligt. En trettiondels sekund. De ser det direkt. De tuggar och spottar ur sig siffrorna så snabbt att man tror att de hittar på. De borde ha vita labbrockar på sig när de sitter och spelar.

Jag ville så hemskt gärna bli en del av den här inofficiella intelligentian som sitter på sina kammare och dissekerar framedata dagarna i ända. Jag faller på knä inför deras knappt läsbara analyser och kommentarer. Ibland har jag på allvar funderat på om det verkligen är läge att ägna sig åt jobb och studier när jag skulle kunna ägna min
tid åt att fördjupa mina ”Street fighter”-kunskaper. Bli en del av den där självutnämnda adeln. Jag kan ärligt talat inte tänka mig något häftigare. Jag skulle hellre skolas in i ”Street fighters” under värld än att lära mig prata japanska eller spela piano.

Men jag måste släppa allt det där nu. Det kommer aldrig hända.

Det spelar ingen roll att jag köpte den där jättestickan för 1700 spänn. Eller att jag köpte en svindyr ny TV också, och lämnade tillbaka den när jag upptäckte att fördröjningen i bilden fuckade upp mina combos. Om det inte vore för att det skulle få mig vräkt hade jag säkert installerat en rökmaskin och några läskautomater i vardagsrummet också.

Det går inte att köpa sig in i ”Street fighter”-communityt. Tro mig – det enda som räknas är ens skills, och trots alla mina försök att slipa dem är jag ungefär lika bra på ”Street fighter” som din mamma är på ”Counter-strike”. All tid på forum, i arkadhallar och ranked-matcher har gjort mig till en duktig imitatör och en kräsen kännare, men inte en bra spelare. Jag har det helt enkelt inte i fingrarna.

Och precis som sitt community vägrar ”Street fighter IV”, tvärtemot alla myter om motsatsen, förlåta. Jag börjar misstänka att det knappt är någon idé att ens försöka om man inte har precis rätt genetiskt råmaterial. Det spelar ingen roll om jag sitter i fem minuter eller fem timmar med en viss combo. Till slut ger jag alltid upp. Och det är
då hatet kommer.

Det fanns en period då jag var övertygad om min förmåga, en tid när jag drog jag fram som en köttkvarn genom konkurrensen på Xbox Live.

Sedan läste jag i någon kommentar att det bara är så kallade scrubs – övermodiga amatörer – som hänger där. Sedan dess spelar jag inte på Live.

Faktum är att jag knappt spelar ”Street fighter” alls längre. Det har blivit för svårt att konfronteras med det faktum att jag, trots hundratals och åter hundratals investerade timmar, egentligen inte är en bättre spelare idag än jag var 1992, eller 1995, eller 1999, eller 2007. Att jag aldrig kommer få mitt Daigo-ögonblick eller kunna sitta på någon ful fansida och fälla dräpande kommentarer om de senaste tier-listorna. Jag är snart 28, vilket av många anses vara gränsen efter vilken man får allt svårare att hänga med. Jag som aldrig gjort det till att börja med. Nu börjar fönstret stängas för gott.

Och alla de där drömmarna glöder bara mer och mer intensivt ju avlägsnare de känns. Om jag lyckats göra verklighet av dem hade jag ju inte suttit och skrivit det här. Då hade jag bara gått vidare till nästa spel så fort jag nått S-rank på Xbox Live och plockat tillräckligt många achievements.

Att jag hatar ”Super street fighter IV” skulle inte räcka för att placera det på den här listan.

Det är att det vågar hata mig tillbaka som gör det till 2010 års bästa spel.

80b80d9fa7d7285f


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Kommentarer ( 12 )

Trevligt att denna uppdatering av fjolårets återseende uppmärksammas. Jag blir alltid lika ledsen över oförstående som påstår att det ”bara är en uppdatering” när varje liten ändring i spelet gör det hela helt annorlunda.
Jag älsk-hatar också Street Fighter IV. Jag spelar själv och svär när jag förlorar och rycker mig i håret just över combos och liknande. Jag svär ännu mer över att jag lägger ned mindre tid än vad jag tycker att jag borde. Det finns så mycket annat att spela, men ändå avundas jag de tappra själarna som ägnar timmar efter timmar framför samma spel för att sedan utbyta virtuella knytnävar emot varandra medan folk hejar på både online och på plats. Det känns faktiskt lite som en fotbollsmatch när man sitter framför datorn mitt i natten för att följa de olika turneringarna som anordnas i USA.

I jämförelse med många andra spel som kom i år så är Super Street Fighter IV här för att stanna, helst med tanke på den nya uppdateringen till arkardkabinetter. Super Street Fighter IV är – vad folk än säger, ett av årets bästa spel.

  (Quote)

PimPim den 27 Dec 2010 klockan 20:57

haha, ja jäklar, heavy rain – bioshock 2 – super street fighter iv, undrar vad det kommer för spännande spel härnäst? fallout new vegas kanske?

  (Quote)

Axel den 27 Dec 2010 klockan 21:50

Det är synd att fightingscenen är så pass liten i Sverige. Men de som satsar hårt på SSFIV gör det med glädje och stil.

Jämför jag SSFIV med BB:CT så är SSFIV nybörjarvänligt så in åt skogen. Att kunna leva på hur man spelade SF2 för länge länge sedan är ett ganska gott tecken på hur vänligt det är.

BB:CT och senaste BB:CS tar dock tid att lära sig. Det går inte att spela 2 karaktärer på samma sätt utan man måste verkligen ta sig tid att lära sig de.

En mycket trevlig text :)

  (Quote)

Henrik Blomgren den 28 Dec 2010 klockan 00:36

Det gör mig glad att någon vågar sätta det här spelet i topp. SSF4 är det spel jag definitivt lagt ner mest energi på i år, och fått mest tillbaks utav.

Att dessutom kolla på när andra spelar blir inte intressantare än såhär.

Förstår inte hur du Henrik kan påstå att SSF4 är mer nybörjarvänligt än BB. BB är bara till för casuals :P
Visst har SSF4 sitt fokus på fundamentals, men det är extremt höga krav på den biten.

  (Quote)

Voxbrallan den 28 Dec 2010 klockan 12:21

Mycket välskriven och rolig text även för en icke insatt!

  (Quote)

Kantor Wilhelmsson den 28 Dec 2010 klockan 13:24

Street Fighter IV har förstås en del användarvänlighet just för att kunna släppa in nya spelare till serien. Men vill man bli bra krävs det ändå en fingertoppkänsla.
Jag har hört av vad Voxbrallan pratar om. Att BB och GG bygger mycket på mashing. Men i slutändan blir det förstås en en fråga om skicklighet i slutändan.

  (Quote)

PimPim den 28 Dec 2010 klockan 20:29

Rolig läsning. Hade riktigt kul med föregångaren innan mina kompisar tröttnade. Började köra spelet lite igen efter att ha sett Street Fighter turneringen på Dreamhack men fick tyvärr en riktig hurring när jag försökte börja spela det på Internet.

Lite bisarrt när man läser folk som skriver att man måste punga ut med 1,5k för en arkadsticka för att ha någon chans på Internet.

Hade gärna sett att även ”Super Street Fighter” kom till PC dock, vilket kanske förskräcker en del, men så länge man kör med gamepad så ska det inte vara någon skillnad vad man spelar på.

  (Quote)

Adelost den 29 Dec 2010 klockan 00:58

Haha, ja nu blev man ju sjukt sugen på att börja lira Street Fighter… ;)

  (Quote)

Maxx den 29 Dec 2010 klockan 01:11

Adelost
Nah. Xbox Live har fungerat bäst när det kommer till onlinespelande.
Klart att man inte behöver lägga ut pengar för en sticka om man inte vill. Det finns toppspelare som spelar med pad också. Däremot spelar de oftast med en PS2-pad och så spelar de oftast grapplers, förstås.
Jag har inte tagit mig så långt att jag köpt en sticka eftersom att jag inte känner att jag lägger tillräckligt med tid på spelet. 360-kontrollen är inte optimal någonstans, men det fungerar. Jag känner dessutom folk som är duktiga spelare även utan sticka. Men det är att föredra om man vill bli bra, förstås.

  (Quote)

PimPim den 29 Dec 2010 klockan 22:58

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .