661c1c28ef609f9b

Det är så lätt att glömma att det trots allt bara är ett spel.

Det är ju det som är Rockstars mästerverk, tricket som lurar oss varje gång: deras magiska förmåga att gjuta ihop några små detaljer till en slägga som fullkomligt slår undan fötterna på en. Deras reality distorsion field, om man så vill.

”Red dead redemption” är ett utdraget, mördande enformigt sandlådespel med PS2-grafik. Samtidigt är det för många inte bara årets allra mäktigaste spelupplevelse, utan framför allt den starkaste historia de fått berättad för sig på evigheter. Hur går det ihop?

Inget spel jag kan minnas har lika ofelbart fått alla som spelat igenom det att komma till exakt samma emotionella ändstation. Det kändes som att alla spelare i världen förvandlades till gapande munnar när de väl tagit sig igenom epilogernas alla vändningar i ”Red dead redemption”. Och ur alla dessa munnar trillade samma utlåtande: vilken jävla film det här hade kunnat bli.

Många tyckte sig här ha funnit det slutgiltiga beviset på att spel är konst (staplad på ännu mer konst, som Penny Arcade blygsamt uttryckte det), ett kvitto att kasta i ansiktet på Roger Ebert nästa gång han vågar visa sig på internet.

Samtidigt fanns det något förringande i det. ”Red dead redemption” var så revolutionerande – för att vara ett spel– att det till och med hade kunnat vara en film. Inte ett ord om hur bra denna film hade varit. Bara… en film.

rdr2.jpg

Till saken hör att alla de här människorna och deras munnar hade fel. ”Red dead redemption” hade inte alls funkat som film. De lät sig bara luras av alla de trolleritrick Rockstar ägnat det senaste decenniet åt att fullända, lät sig fångas i samma verklighetsförvrängande fält som omgett alla deras spel (och även exempelvis Hideo Kojimas). De hade med andra ord redan när eftertexterna rullade hunnit förtränga alla tråkiga timmar på hästryggen, alla designmissar, alla scener där yxiga karaktärer det är meningen att man ska skydda kruppar sig fram mitt i siktet, blir skjutna och tvingar en att starta om ett uppdrag med senaste checkpoint på nordpolen. ”Red dead redemption” blev kanske mest av allt känt för sina buggar, och ibland undrade man om det inte råkat förväxla människornas AI med hönsens också.

Plockar man isär spelet är de individuella beståndsdelarna lika primitiva som prärien man rider fram över. Skulle man skala bort alla texturer och stänga av ljudet skulle inte ”Red dead redemption” skilja sig nämnvärt från ”GTA III”. Transportsträckorna är olidliga – för att inte tala om transportmedlen – och tydligen hade varierade uppdrag inte uppfunnits 1911. Mellansekvenserna kan omöjligen uppgå till mer än någon procent av den väldigt generösa speltiden. Däremellan är det den vanliga visan: skjut lite bovar, köp lite vapen, obsessa över lite achievements, följ procenträknarens stadiga tickande. Det krävs visserligen ett kompetent hantverk för att försätta en i det där viljelösa tillståndet, där minsta lilla tecken på framsteg får en att utföra samma hjärndöda sysslor om och om igen.

Men det som är så förbluffande är att man i sitt huvud fogar samman allt det där till en historia som sväller sig starkare än nästan allt annat. Att de korta stunderna av dialog fyller resten av speltiden med MENING. Stjärnorna tindrar plötsligt lite klarare när man vet att någon man bryr sig om sitter och blickar upp mot dem någon annanstans. ”Red dead redemption” är på många sätt ett riktigt dyngspel, men när man är klar med det vill man ge Rockstar alla nobelpris i världen.

rdr3.jpg

Och det hade varit en välförtjänt belöning. Att hylla Rockstar för att de nästan lyckats göra en film är irriterande dumt. Det de gjort är inget mindre än att erövra det mänskliga psyket lika mycket som spelmediet. De vet exakt vilka signaler de ska sända ut för att framkalla de här enorma reaktionerna i oss. Det är samma princip som säger att ju mer skådespelarna i en lokalrevy höjer rösten och spelar över, desto mer hänger publiken på de bakre raderna med.

Därför räcker det med att de låter en karaktär i ”Red dead redemption” öppna munnen för att vi ska tycka oss kunna skönja dess själ. Några få ord, levererade av en skickligt handplockad röstskådespelare, är allt som behövs för att vi ska utnämna dessa detaljfattiga digitaliseringar till de djupaste människoporträtt som någonsin skådats på en plattskärm.

Rockstar är visserligen världsbäst på att pressa fram personlighet ur en polygonmodell, men en lika viktig akt i deras trollerishow är att förvandla alla karaktärer till grova karikatyrer, platta till dem tills det bara återstår bekanta klichéer som kommunicerar allt vi behöver veta om dem med ett ögonkast. Och inget fel med det: filmer och romaner, finare former av kultur, är ju också långa rader av trick – om än helt andra sådana – som går ut på att få oss att läsa in mycket mer än vad som egentligen finns där.

Det Rockstar gör är att bygga en värld i våra huvuden snarare än på skärmen. Därför spelar det ingen roll att själva personporträtten skulle kännas för grovhuggna för en Pixar-film. Efter timmar av grovgöra på prärien, med korta berättande sekvenser inflätade här och var, har de där kargt tecknade karaktärerna i ens fantasi hunnit mogna till så levande människor att de lika gärna hade kunnat sitta i soffan brevid en.

Filmen nedan ljuger, men det spelar inte heller någon roll. Den säger egentligen inte ett dugg om hur det är att spela ”Red dead redemption”. Men så här i efterhand känns det precis så, eller hur? Trots att det enda den gör är att klä ett mycket större stycke av spelet i samma gyllene skimmer som José González akustiska version av ”Far away” gav åt fyra ynka minuter av de tjugo timmarna speltid – fyra minuter innan det var åter till procenträknare, billiga achievements och kruppande polygonmodeller igen.

De som utsett landstigningen i Mexiko – en av alla dessa korta sekvenser som fick ”Red dead redemption” att kännas mycket större än det egentligen var – till årets vackraste spelögonblick har helt rätt.

Men det bevisar bara att Rockstar behärskar skiten ur det här mediet.

Vårt medium.

Och inget annat.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 5 )

John Marston är, kort sammanfattat, den bästa spelkaraktären någonsin. Han är Red Dead Redemption för mig.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 19 Dec 2010 klockan 21:55

Väldigt kul att se Alfred skriva längre texter igen. Spela! i all ära men jag saknar ändå SP-tidens episka 5-sidors-recensioner av t.ex titlar som Final Fantasy XII och No More Heroes. Tack och lov för Blog’em up.

  (Quote)

Viktor den 20 Dec 2010 klockan 11:15

Bara det att de fem sidors recensionerna ju mer bestod av bilder än text Viktor :p

Men ja. Alltid trevligt att se skrivkunniga skribenter skriva längre texter.

Bra trevlig text :)

  (Quote)

Henrik Blomgren den 21 Dec 2010 klockan 17:46

”Red dead redemption” är ett utdraget, mördande enformigt sandlådespel med PS2-grafik.”

Om det förstnämnda stämmer kan diskuteras, men att det är ”PS2-grafik” stämmer verkligen inte. Red Dead Redemption är bland det vackraste jag sett i spelväg.

  (Quote)

Johan den 06 jan 2011 klockan 13:28

Detta är viktigt, till att börja med: Ända sedan jag var den minsta spoling och min far tvingade mig att se Leone, har jag längtat efter ett spel att förflytta mig in i västern. Red Dead var inte efterlängtat, det var nödvändigt för mitt fortsatta liv. Så?

Red Dead är 2010 års bästa och sämsta spel. Mycket som en morotskaka (kungen av kakor, fo’ sho’) har den fem procent glasyr i form av några av de mest välskrivna karaktärerna, och några av de mest spännande uppdrag man sett i spelväg. Resten är trams. Hela Mexiko är (spoilarz!) att gå in i strongholds och skjuta, eller att rida vagnar och skjuta, saltat med lite ”Where’s Bill Williams!?”

På det hela var det tragiskt att se hur det som hade kunnat vara, och började som en storslagen meditation över synd, över kapitalism, över våld, istället blev en trött road trip, där Rockstars samma uttjatade tonårsnihilism fungerade sinnesnedstämmare. Visst, där var en helt otrolig början, och ett fantastiskt slut, men där var också femton timmar som utan några som helst problem hade kunnat skäras bort.

Förmodligen är det fortfarande det som skiljer spelberättande från traditionellt berättande* att man helt enkelt inte lärt sig ställa frågan ”Ja, visst skjuts det mycket i Mexiko, men vad säger det egentligen om John Marston? Inget? Jamen bort med det, då.”

Gud, det finns så mycket jag skulle vilja säga om hela det tramsiga Mexiko-avsnittet, men jag orkar inte. Kontentan är att jag är precis lika bitter inför Red Dead som jag är glad.

* Om man inte är ludolog, vilket väl jag övervägande är. Men nevermind. Som Fred Durst skulle sjunga.

  (Quote)

Sibilisibili den 20 jan 2011 klockan 01:05

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .