halo-reach

Frågar du mig blev en säck legoklossar årets tredje bästa spel.
Nej, jag pratar inte om det fantastiska ”Lego Harry Potter”. Eller om ”Lego universe”. Eller ens Lego black ops.
Men på sätt och vis önskar jag att jag gjorde det.
Efter nio år på defensiven har jag kommit till en punkt där jag är hyfsat trött på att försvara och förklara ”Halo” för folk som inte ser skillnad på det och ”Wolfenstein 3D”.
Men allra tröttast är jag på att de flesta av dessa människor verkar jobba på Bungie.

För så här är det: inte sedan det första ”Halo” har Bungie haft en aning om vad de håller på med. Ingen av uppföljarna har ens varit i närheten. Det finns folk som är av andra åsikter, men så finns det folk som tycker att Robyn gjorde årets bästa skiva också.
Bungie är sämre historieberättare än Hideo Kojima, ändå har de pompösa ”Halo”-kampanjerna mer och mer ägnats åt att porträttera heroiska soldater som lika gärna kunnat vara säckar med potatis. De är Nintendos antites: de har jättemånga idéer som inte syns i mer än några minuter, men anledningen till det är inte att de måste lämna plats för nästa häpnadsväckande inslag, anledningen är att de suger. De kan inte ens få till en biljakt längre.

Min poäng med allt det här är att ”Halo: Reach” kan vara årets mest underskattade spel. Anledningen är enkel: om du inte gillar det är det fritt fram att plocka isär det och sätta ihop det på vilket sätt du vill. Friheten i Forge och möjligheten att tweaka spellägen är fullkomligt fenomenal. Så länge du inte skriver in några könsord i titeln (detta har jag naturligtvis aldrig provat själv) finns det inga begränsningar att tala om. Om Moderaterna utvecklat ett FPS hade det inte kunnat handla mer om individens frihet. ”Little big planet 2” kommer få kämpa hårt för att inte kännas instängt och bakåtsträvande efter ”Halo: Reach”.
Det mesta av det här hade kunnat sägas redan om ”Halo 3”, men i ”Reach” fortsätter Bungie fylla på med funktioner som ökar antalet möjliga konfigurationer exponentiellt. Tydligast avtryck gör det nya utrustningssystemet, som enkelt uttryckt byter ut de tråkiga powerup-föremålen från ”Halo 3” mot en rad karaktärsklasser med olika specialförmågor. Det känns inte alltid klockrent i kampanjen, men är det bästa som hänt multiplayerspelandet sedan splitscreen.

På de arenor där man tidigare jäktade runt till fots fylls luften av spartaner som svävar som fjärilar och stinger som robotbin med plasmagaddar. Nere på marken rullar folk runt som bepansrade Sonics och försöker mosa varandra med golfklubbor. Blir det för hetsigt? Sänk hastigheten tills supersoldaterna rör sig som om de har tuggummi under sulorna. Är någon i gruppen för överlägsen? Massakrera honom i menyerna istället för på spelplanen. Hur stadigt sikte man än har är det svårt att vara kaxig efter en omgång med sköldar lika tjocka som vindskydd.
”Reach” är inte särskilt snyggt, men det är något mycket viktigare, nämligen trivsamt. Multiplayern är som att leka krig i Svampriket. Bungie sätter ingen prestige i något slags pretentiös strävan efter realism. Det är en otroligt skön kontrast till alla självupptagna krigs-FPS som minsann ska visa hur det verkligen går till ute på dödens fält. Trots de nya avrättningsmanövrarna är det här ett spel som inte sticker under stol med att det handlar om att leka och ha roligt tillsammans. Och att det kanske trots allt finns trevligare skådeplatser för det än verkliga kvarter som gjort sig kända genom IR-siktet på en amerikansk attackhelikopter.

Det finns miljoner anledningar till att ”Halo: Reach” är sin generations bästa FPS, och varenda en gömmer sig i den djungel av menyer Bungie planterat kring multiplayerläget.
Om du fortfarande inte förstår varför kan du åtminstone inte komma och säga att du hade gjort det bättre själv.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Kommentarer ( 7 )

Aldrig har kampanjen i Halo varit intressant efter att Bungie valde att byta ut Eliter och öppna landskap för Flood, Brutes och trånga korridorer, till då jag spelade Halo: Reach. Reach gav en helt klart episk kampanj med stor variation. Vi fick återvända till vad Halo en gång var och Covenanterna kändes ännu en gång lika skräckinjagande (Heroic är den enda rätta svårighetsgraden) som de gjorde första gången man landade på Halos ringvärld.

Halo 3 köpte jag endast för multiplayern. Bra sådan, absolut. Däremot bleknar det i jämförelse med detta. Powerups som hologram och jetpack ger upphov till nya strategiska möjligheter. Även den varmt välkommande DMRen är ett mycket mer mångsidigt vapen än vad BRen någonsin varit. Så här djup har Halos kampanj aldrig tidigare känts.

Bungie kunde absolut gjort det enkelt för sig. Däremot väljer de även att skrapa ihop en ny grafikmotor, modifiera din Spartans rustning och utveckla Forge World som är varenda banbyggares dröm. Detta var ett avsked mer än vad fansen kunnat drömma om.

  (Quote)

PimPim den 16 Dec 2010 klockan 10:09

Håller inte alls med PimPim. Kampanjen är inget jag minns mycket av, helt enkelt för att den inte lämnar några bestående intryck. Berättandet har ingen tyngd och Bungie misslyckas fullkomligt med att få mig att känna det minsta för spartanerna.

Däremot är det fullkomligt fantastiskt i själva gameplayet, men eftersom spelet kändes så platt den helg jag spelade igenom det (Legendary är enda svårighetsgraden, eller så hatar jag bara mig själv) så har jag inte gett det någon mer tid. Trots att jag vet att multiplayern är fantastisk.

Och tack för att du älskar hur de undviker realism. Så jävla skönt att slippa allt vad Call of Honor och Medal of Duty heter.

  (Quote)

NuYu den 16 Dec 2010 klockan 14:31

Dåligt, ni missade en lucka igår!

  (Quote)

Angelo den 16 Dec 2010 klockan 14:35

Kampanjen i Reach ger jag inte mycket för. Den i ODST var bättre. När Bungie får till en riktigt bra bana verkar det mest vara en slump. Jämför med Halo 1, där varenda bana var (och är) helt jävla fantastisk. Det behövdes inga 30 vapen och rymdstrider och kändiscameos på den tiden.

  (Quote)

Alfred Holmgren den 16 Dec 2010 klockan 16:46

NuYu: Ah, Legendary. Andra genomspelningen blev Legendary ensam. Inget jag kommer göra om på ett tag får jag väl säga…

Alfred: Spännande. Jag har inte själv tagit mig an ODST än. Det verkar däremot inte vara den mest uppskattade delen i serien, or?

  (Quote)

PimPim den 16 Dec 2010 klockan 22:39

Kampanjen i ODST är lika underskattad som den var överskattad i Halo 2 & 3. Och Firefight är bara helt jävla fantastiskt.

  (Quote)

Alfred Holmgren den 17 Dec 2010 klockan 01:51

Jag hoppas att jag delar den åsikten.

  (Quote)

PimPim den 18 Dec 2010 klockan 14:44

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .