heavyraintop

Okej, så här ligger det till:
”Heavy rain” berörde mig. Det berörde mig på samma sätt som Cormack McCarthys fantastiska bok ”The road” vred ur mig som en använd kökstrasa. Men ”Heavy rain” gjorde inte det eftersom det var en hiskeligt smart historia som fungerade på flera plan – för, ärligt talat, det var det inte. Den uppmärksamme fann plotthål däri stora som Stephen Hawking-klassade maskhål. Trots det lyckades ”Heavy rain” beröra mig av samma anledning som det lyckades skrämma mig. Inte med en zombieapokalyps eller en rymdinvasion, utan genom att skildra något som gör ont på riktigt: Att förlora ett barn.

”Heavy rain” handlar om ögonblicken som får allt att rämna. Ett sådant som Ethan Mars råkar ut för när han tappar bort sin son Jason på en stormarknad, för att några sekunder för sent finna honom liggande på bilvägen utanför. Några år efter den livsavgörande tragedin befinner sig Ethan i en sönderslagen vardag och försöker tafatt hitta tillbaka till sin andra son Shaun. ”Heavy rain” målar upp en deprimerande bild om skuld som hur mycket du än försöker aldrig går att tvätta bort. Och det är där, rakt in i den trasiga familjen, du kastas in i rollen som den apatiske Ethan som famlar efter det sista som kvarstår av hans värld.

Inledningsvis får du fatta några till synes triviala beslut; ska du säga till barnet att göra sina läxor eller ska du låta honom titta på tecknat en liten stund till, kanske till och med sätta dig bredvid i soffan? Satt i sitt sammanhang, i ett nedgånget radhus i dränerat på färg och livsglädje samtidigt som hösten smattrar mot fönstren är det ett moraliskt val som lämnar större avtryck än att ödelägga kungariken i ”Dragon age” eller rädda raser i ”Mass effect 2”. Att slitas mellan det du som ansvarstagande förälder bör göra och det som en skuldtyngd förälder vill göra är en smärtsam process. Jag satte mig ner i soffan med förhoppningen att Shaun kanske skulle kasta en blick åt mitt håll.

Det gjorde han inte.

Relationen påminner lite om förhållandet mellan pappan och sonen i McCarthys ”The road”, där har världen gått under och pappan vill bara att sonen ska överleva och kanske nå fram till kusten för att första gången på många år få se några strimmor solljus. I den förkolnade värld som kvarstår finns det inget utrymme för de mjuka värden som vi annars tar för givet. I ”Heavy rain” är det inte den fysiska världen som har gått under, bara Ethans Mars mentala, personliga värld. Det är en helvetescykel som upprepar sig när en seriemördare kidnappar hans son Shaun.

Spelets regissör David Cage
är pretentiös, storvulen och – förmodar jag – lite för förtjust i sig själv för sitt eget bästa. Vid upprepade tillfällen har han förklarat att hans spel ska få ”vuxna män att gråta” och att alla andra spel har mer gemensamt med pornografi än något annat. Men det som utmärker David Cage är att han är en av försvinnande få spelregissörer som fortfarande vill berätta något. Viktigare än att han vill berätta något är att han faktiskt har något värt att berätta. Han har en poäng. Och i ”Heavy rain” har han flera.

Folk som gör spel brukar kalla det för moraliska val. Folk som vet vad moral faktiskt betyder kallar det val. Även om du i spel som ”Dragon age” och ”Bioshock” kan välja mellan det bra eller det dåliga så handlar det i slutändan om att välja två olika sorters belöningar och storyark. Moral har inget, eller försvinnande lite, med saken att göra. I ”Heavy rain” uppstår istället situationer där du måste fatta ett beslut och i många fall är det tydligt vilket av dem som gynnar dig mest. Trots det är det inte alltid lätt att fatta det beslutet.

I en bärande scen står jag utanför en lägenhetsdörr, och samlar mod. Jag har fått uppdraget att döda mannen som öppnar dörren. Gör jag det så får jag en ledtråd till vart Ethans (min?) förlorade son finns. Saker och ting går dit det oftast går – snett. Mannen märker direkt varför jag är där. Han svarar med att rikta en gevärspipa mot mitt ansikte. Efter att ha duellerat genom hela lägenheten sitter mannen till slut på knä och ber om sitt liv. Jakten har fört oss till ett rum med väggar tapetserade i bjärta färger och golvet med leksaker. Plötsligt är det inte lika självklart att krama avtryckaren.

Till skillnad från andra
storytunga spel som ”Alan wake” är ”Heavy rain” inte vad man skulle kalla för ett traditionellt bra spel. Faktum är att det inte alltid är bra på att vara det karaktärsdrama det utger sig för att vara. Av de fyra spelbara karaktärerna – Scott, Ethan, Madison och Norman – så är det egentligen bara Scott och Ethan som är något så när tredimensionella. Men där ”Alan wake” är ett briljant spel så håller det sig inom ramarna för vad vi kallar spel. ”Heavy rain” är så långt ifrån våra förutfattade meningar om vad spel ska och bör vara att det inte gör något att det snavar några gånger på vägen.

Därför går det inte heller att bedöma spelet utifrån de kriterier som vi lärt oss att betygsätta (och uppskatta) spel. Jag kan nämna ett dussintal spel som släpptes under 2010 som är snyggare, roligare och åtminstone objektivt bättre än ”Heavy rain”. Men inte ett enda som får mig att känna mig lika mycket som en människa.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 4 )

Varuhusscenen var en instant classic för mig. Borta var filtret mellan verkligheten och vad som pågick på skärmen, utsuddat av det mest grundläggande, identifiering. Jag var Ethan, där och då. Hans panik var min.

Jag kramade också avtryckaren i det bjärta barnrummet och såg hur Ikeamöblerna sprejades röda samtidigt som klumpen i magen växte. Replay value sprunget ur ångest. Genialt.

Hade det inte varit för det styltiga röstskådespeleriet hade det nog också varit mitt favoritspel i år.

  (Quote)

IslandHill den 25 Dec 2010 klockan 15:21

Gillade också spelet skarpt.

Spelets avsaknad av ”save” och ”quickload” i spelet gjorde mycket för mig att leva mig in i stundens allvar. Något som inget tidigare spel riktigt lyckats med, förutom kanske ”You Only Live Once”.
http://www.youtube.com/watch?v=XgwHKb0IGVU

Utan att avslöja för mycket råkade jag fatta en del dumma beslut som fick mycket ödesdigra konsekvenser. Men jag är väldigt glad att jag för än gång skull fick stå upp för konsekvenserna av mina handlingar.

Jag kommer aldrig riktigt kunna njuta av Fallout och Mass Effect på samma sätt när allt som skiljer mig från en oklanderlig spelomgång och mina egna misstag är ett enkelt knapptryck på quickload.

  (Quote)

Adelost den 25 Dec 2010 klockan 17:35

Yay! Roligt att se att fler gillade HR precis lika mycket som jag. GOTY, for sure! :)

  (Quote)

Johannes den 30 Dec 2010 klockan 13:39

Adelost: Något som inget tidigare spel riktigt lyckats med, förutom kanske “You Only Live Once”.
http://www.youtube.com/watch?v=XgwHKb0IGVU

Amen. I morgon dyker det upp en post som hanterar just det ämnet.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 02 mar 2011 klockan 12:15

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .