sanitariumtop

“Don’t forget. Somethings mustn’t be forgotten”, säger han och hastar genom en mörk korridor. Han fortsätter ner för ett par stentrappor:

“My name is Daniel, I live in London at… at… Mayfair… What have I done? This is crazy. Don’t forget, don’t forget. I must stop him. Focus! My name is… is… I am Daniel.”

Upptakten till Frictional Games spel ”Amnesia: The Dark Descent” illustrerar en man som förlorar sitt minne. Fullt medveten om att han snart inte kommer att minnas vad som har hänt eller varför försöker han desperat hålla fast i de sista spillrorna av sin identitet. Han vet att han snart kan förlora den för alltid.

Minnesförlust är en av de mest ovanliga sjukdomarna i verkligheten men en av de vanligaste i fiktionen. I boken ”Sex, droger och kalaspuffar” konstaterar Chuck Klosterman att han inte vet om någon som inte är en karaktär i en såpa någonsin drabbats av minnesförlust, och att det mycket möjligt kan vara en av de där påhittade tv-sjukdomarna; som kemikalieöverkänslighet och tandköttsinflammation. Men för en manusförfattare med skrivblock är minnesförlusten ett av de händigaste redskapen i verktygslådan. Genom att sudda ut huvudkaraktärens historia gör de det enklare för betraktaren att återupptäcka den, eller ännu hellre: återuppfinna den. På det sättet är minnesförlust ett av de mest rationella sätten att introducera en spelare till en fiktiv värld.

“Suitably, the world must be explained to the player character and coincidentally presents information that the user needs to know. As you are discovering the world around you, you are also discovering yourself as a character that is recovering from amnesia”, säger spelutvecklaren Sherol Chen om varför amnesi är ett tacksamt speltema.

Till skillnad från en karaktär som är helt införstådd i sin historia och omgivning är det fullkomligt logiskt att presentera grundpremisserna för en karaktär som inte är det. Men det ändrar inte på att minnesförlust är ett av de billigaste, och lamaste, sätten att täta plotthål stora nog att sänka hangarfartyg. Vilket är en av anledningarna varför amnesi är en obligatorisk ingrediens i amerikanska såpoperor och japanska rollspel. Eller som en ”Final Fantasy VII”-hater skriver på Bitmob:

”Cloud, the main character in Final Fantasy VII, is a sword-wielding, spiky-haired hero that suffers from amnesia. Imagine that. Let me be clear: after Planescape: Torment and Memento, there was no reason to use amnesia ever again in a story.”

Poängen fallerar delvis då ”Final Fantasy VII” (1997) släpptes före ”Planescape: Torment” (1999) och ”Memento” (2000). Men på det stora hela handlar det om hur klumpigt japanska rollspel i allmänhet och ”Final Fantasy VII” i synnerhet hanterar ämnet. Särskilt i jämförelse med populärkulturella verk som använder minnesförlusten på ett sätt som känns relevant för åskådaren, som i Cristopher Nolans film ”Memento”.

amnesia

Efter Leonard Shelby får ett slag i huvudet begåvas han med en guldfisks närminne. Han kommer ihåg allt före attacken, men förlorar förmågan att skapa nya minnen som varar längre än tre minuter (vilket inte förklarar hur han kan minnas att han inte kommer att minnas). Samma personer som anföll Leonard passade även på att våldta och mörda hans fru. Resten av filmen följer vi Leonards strävan efter hämnd, ett detektivjobb som försvåras av hans oförmåga att komma ihåg vad som precis hänt. För att kartlägga sin framfart tatuerar han in sina anteckningar på sin kropp – och till slut är han inte mer än ett mänskligt haveri till vandrande anteckningsblock. Det stora filosofiska ögonblicket i filmen är när någon poängterar att även om Leonard hittar och dödar sina fiender så kommer det vara den mest otillfredsställande hämnden någonsin – eftersom Leonard ögonblickligen kommer att glömma bort den.

Äventyrsspelet ”Sanitarium” är ett annat verk där minnesförlusten är den bärande idén snarare än ett tätningsmedel för en läckande story. I ”Sanitarium” försöker en mentalpatient med minnesförlust få grepp om vem han är, eller rättare sagt: vem han var, genom att hoppa huvudstupa ned i kaninhålet. Han besöker absurda världar som alla är metaforer för det undermedvetande han måste dechiffrera. En småstad befolkad av vanställda barn är inte så mycket en verklig stad som det är en fysisk manifestation av hans skuldtyngda samvete – och en bit i det pussel som utgör hans identitet. Men till skillnad från hur Daniel i Amnesia krampaktigt försöker hålla kvar i sin historia samlar Sanitariums karaktär upp bitarna som han har tappat genom att konfrontera sina inre demoner.

Minnet är vår enda koppling till vårt förflutna och erfarenheterna som har format oss till individer. Time Magazines litteraturkritiker Lev Grossman säger att amerikanernas kulturella fascination av minnesförlusten är en nationaltradition. Han menar att hela konceptet för den amerikanska drömmen är baserat på en metaforisk minnesförlust där du måste överge ditt förflutna för att nå framgång. På så vis är minnesförlusten är ett sätt att återupptäcka oss själva och den verklighet vi har byggt omkring oss. Fiktionens minnesförlust ställer många existentiella frågor; ”Är du fortfarande en del av verkligheten när din uppfattning om verkligheten krymper till noll?” och ”Vad gör du om du inte gillar personen du hittar?”.
För ibland är inte den stora utmaningen att återfinna sin historia, utan att förlika sig med den.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 7 )

Lysande artikel. Tackar! :-)

  (Quote)

Oskar Källner den 01 okt 2010 klockan 22:51

Tack själv, Oskar =D

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 03 okt 2010 klockan 00:12

Fantastiskt inlägg! Du skriver väldigt tydligt med en silkeslen röd tråd.

Tack för bra läsning!

  (Quote)

Anton Albiin (EttGlasVatten) den 04 okt 2010 klockan 13:56

Jimmy! Vilken artikel, förlåt mitt tidigare klagande.

  (Quote)

NuYu den 04 okt 2010 klockan 23:01

Tack, dudes!

Nuyu: ibland (en gång and counting) tillför även jag något till bloggen. =)

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 05 okt 2010 klockan 09:05

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .