monolith

När Picasso tröttnade på att avbilda människor i sina målningar började han representera dem som kuber. När teknologstudenten Imajin vid Institue Of Computing i Kobe tröttnade på plattformsspel gjorde han samma sak.

Monolith handlar om en liten spökfigur som måste ta sig genom fyra olika världar som allihop är utformade som en hög med kuber som måste roteras och kopplas samman för att han ska kunna ta sig vidare. Som följeslagare har han någon slags skyddshelgon eller övervakare i form av en liten grön ande som svävar över hans ena axel.

Det lilla av spelets premiss som jag kunnat tolka mig till (tack vare grymt översättningsjobb från Alfred Holmgren och Jon Petersson) gör gällande att karaktärens namn är Zawazawa (som tydligen är ett ord som har en onomatopoetisk innebörd; dess betydelse är något i stil med ”att göra ljud ifrån sig”). Världarna är någon sorts drömliknande metaforer som handlar om ett sökande efter visdom. Jag tror att de är ett sorts personligt limbo som han måste övervinna för att nå insikt, och att miljöerna i dem representerar olika minnen från hans tidigare liv.

Jag är förtjust i den tolkningen eftersom den ger en så fin kontext till den aspekt av spelet som gör det unikt: upplägget.

Monolith är ett tvådimensionellt plattformsspel som utspelar sig i en tredimensionell värld uppbruten i en mängd kuber. Dessa kuber måste sedan vändas, omplaceras och sammanlänkas för att forma en passage som kan ta dig vidare. Och däri ligger briljansen. Miljöerna är som fragment av olika platser inkapslade i små block. Figurer kan enbart röra sig i sidled över deras ytor, men de tycks vara fullt medvetna om att det finns en ytterligare dimension (en av spelets bossar använder till och med det faktumet till sin fördel genom att springa runt den kubformade banan för att iscensätta en attack från andra sidan skärmen när du inte är beredd).

Och, antar jag, det är det som är det slutgiltiga målet för Zawazawa: att bryta sig ut ur de ramar som begränsar hans frihet. Både bokstavligt och bildligt talat.

Monolith är en briljant dekonstruktion av hela plattformsbegreppet. Som koncept är det väldigt lätt att älska. Som spel är det inte riktigt lika självklart. Det är svårt, framför allt. Både för att det faktiskt är svårt och för att styrningen är svår att hantera. Och det finns inga sparpunkter, så du tvingas repetera allt från början varje gång du får slut på extraliv.

Och ändå är det så tilldragande. Jag har spelat det varje dag i över två veckors tid nu och jag har fortfarande inte klarat det. Jag vet inte om det är en så positiv grej egentligen. Men jag vet att spel som det här är en av huvudanledningarna till att många av oss ägnar så mycket tid åt att bevaka indiescenen. Ibland dyker det upp verk som tar en välkänd genre och vänder ut och in på allt vi vet om den. Och de gör det med en sådan självklarhet att det är omöjligt att inte beundra styrkan i konceptet.

Monolith är ett sådant spel.

Tanka Monolith här. Du kommer troligen både behöva tanka ett par dll-filer (googla efter dem i så fall) och uppdatera DirectX för att få det att fungera, men det är värt det.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 1 kommentar )

Underbart! Att det inte finns några sparplatser och att styrningen är som den är får det bara att kännas lite mer retro. Detta påminner mig annars lite om Continuity. Också det ett sjukt nice spel

Edit

Okej. Kontrollen var inte helt snäll mot en…

  (Quote)

PimPim den 29 sep 2010 klockan 15:40

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .