shanktopp

Om du är analytiskt lagd kan du säga att Sylvester Stallones The Expendables och Robert Rodriguez Machete är en jakt på en tid som flytt. Fast du behöver inte vara särskilt analytiskt lagd för att komma fram till att Stallones senaste bidrag till genren rakt-till-dvd-action och Rodriguez 70-talsgrindhouse vill spola tillbaka bandet till en tid då filmers värde stod i proportion med antalet lagerlokals-shootouts. Shank däremot, är lite svårare. Samtidigt som spelvärlden har strävat efter både det allmängiltigt episka och det unikt personliga sitter rötterna fortfarande stadigt i arkadhallarna. Shank är vad som skulle hända om Robert Rodriguez fick göra ett alldeles eget Pacman. Alltså en tre timmar lång Mortal Kombat-fatality.

Du kan, om du vill, anklaga Blog ‘em up för att okritiskt falla handlöst för övervåldsamma maktfantasier. Det vore en rättvis bedömning. Å andra sidan har vi ett fullgott argument varför vi är benägna att göra så: de är frikkin’ awesome! Det handlar om att se igenom det oväsentliga för att nå kärnfrågan. Du kan se Machete som ett debattinlägg på hur mexikanska flyktingar (svensk översättning: polska bärplockare) konsekvent skuldbeläggs i USA, men då missar du filmens märg: en man med machete som hugger andra män i bitar.

I Shank hoppar du upp på dina fienders rygg och motorsågar dem i nacken, skjuter dem med hagelgevär i ansiktet, stoppar in en granat i munnen på dem och kastar dem över ett stup. Men Shank är inte så cyniskt som du skulle kunna tro. Tvärtom:

– Ett spel som Shank skulle aldrig fungera som ett vanligt fullprisspel. Vi har inte utgått från minsta gemensamma nämnare, vi försöker inte vara alla till lags – vi vill bara göra det vi älskar, säger Jamie Cheng, en av spelets 16 utvecklare, i en intervju med Wired.

shank_sun

Shank är allt det de stora produktionsbolagens spel önskar att de vore. Det är helt kompromisslöst, har inga nödbromsar, inga filter och ingen i slips som säger ”hit men inte längre”. I gravavsnittet av Spelradion ger före detta Level-redaktören Fredrik Schaufelberger den koncisa buljongtärningsversionen av sanningen och kallar spelet för ett ”fuck ‘em up”. Djupare än så ska du inte gräva i Shank, men om du envisas så finns det en dialogväxling i Die Hard 4 som på något vis sätter fingret på Shank. Det är scenen där Expendables-stjärnan Bruce Willis kastar, typ, en bil mot en helikopter vartefter Justin Long säger:

– You just killed a helicopter with a car!

Och Bruce:
– I was out of bullets.

Shank slår, knivhugger, skjuter bakom ryggen, granatkastar, väggspringer och gröper ur tarmarna på sina fiender i en oavbruten ström av händelser. Och i de sekvenser där solnedgångens sista strålar tecknar svarta silhuetter av Shank och en anstormande armé lakejer blir det hela en nästan rörande poetisk upplevelse.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Kommentarer ( 6 )

Jag förstår varför ni gillar det. Beat em’ up-genren är en underhållande genre när det kommer till överdrivet och ett nödvändigt användande av onödigt våld. Däremot känner jag fortfarande att Shank inte hade den tyngd som det skulle kunnat ha. Skulle jag jämföra med spel som Bayonetta och Devil May Cry så skulle det förmodligen klassas som orättvist, men tittar man bara åt ett närmare håll som Scott Pilgrim vs The World eller Castle Crashers så har man spel som både känns och fungerar på ett mycket bättre sätt än vad jag kände för Shank. Även om Shank kunde göra sina motorsågssvingar för att sedan hoppa och landa på en annan fiende så känns det inte. Jag upplevde för den delen också kontrollen väldigt oprecis vilket lätt kunde göra att min combo avbröts av en förutsägbar attack och att jag därmed helt tappade flytet.
Kanske skulle jag kunna köpa Shank när det blir billigare. Men tills dess håller jag mig till mycket trevligare titlar i genren.

  (Quote)

PimPim den 06 Sep 2010 klockan 14:06

Nu har jag inte spelat fullversionen av Scott Pilgrim. Men tycker definitivt att Shank är betydligt bättre än Castle Crashers som inte har så mycket mer än sin för tiden stiliga design. Shank har ett betydligt fler och intressantare kombinationsmöjligheter och är mycket mer unik i sin ”Devil May Cry möter Final Fight”-framtoning. Däremot förstår jag vad du menar med att slagen inte ”känns”, vilket – tror jag – har att göra med visuella val med knappt märkbar dämpning av hastighet med mera.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 06 Sep 2010 klockan 14:25

Rätta mig om jag har fel, men såg inte jag The Expendables på bio?

Haha, nu är jag petig igen.

Även om jag inte spelat Shank så tycker jag det är riktigt härligt att ni ger ett sådant fint utlåtande till allt det där som bara är hjärndöd, men ack så underhållande och välgjord, action. Vilket i och för sig, men ord som välgjord i smeten, betyder att det inte är hjärndött. Bara tänkande på ett annat sätt än ”tänkande människor” gärna talar om.

  (Quote)

NuYu den 06 Sep 2010 klockan 16:24

NuYu: Rätta mig om jag har fel, men såg inte jag The Expendables på bio?

Ja, men det är ju i den mentala genren ”rakt till dvd”.

Shank är fantastiskt i sin rättframhet. Det bjuder inte på några överraskningar, utöver det att alla bitarna med kontrollen, tempot och flytet verkligen faller på plats i andra hälften av spelet.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 06 Sep 2010 klockan 18:33

Jimmy Håkansson:
Ja, men det är ju i den mentala genren “rakt till dvd”.  

Haha, förlåt, jag tycker bara om att jävlas med dig Jimmy. ;)

  (Quote)

NuYu den 07 Sep 2010 klockan 15:59

NuYu: Haha, förlåt, jag tycker bara om att jävlas med dig Jimmy. ;)

;__;

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 07 Sep 2010 klockan 21:34

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .