Limbo-Game-Review

I ett ögonblick av insikt konstaterade DN på Stan att ”dataspelsrecensenter är så måna om att visa att det de gör är djupt och viktigt”. Spelrecensenternas jakt på referenser bortom spelhyllan var under en period i mitten av nollnolltalet viktigare än det de för tillfället råkade skriva om (Hey, Blog ’em up borde veta det, right?). Samtidigt som analyser av spel börjat gräva sig djupare in i sin egen navel är referenser viktigt. Referenser är något handfast att gripa tag i när du har fått slut på halmstrån. Utan att veta vart nord- och sydpolen ligger är det svårt att rita en karta. När jag skulle kartlägga det danska indiespelet Limbo ville jag först koppla spelet till Heart of Darkness; både Joseph Conrads bok och Eric Chachis spel med samma namn. Det kändes logiskt till en början. Tills jag insåg vilket som låg närmare till hands: Hunter S. Thompsons Fear and Loathing in Las Vegas.

Ok, följ med här: På samma sätt som Fear and Loathing är en bitter uppgörelse med hippiesocialismen som aldrig överlevde sin liberala drogkultur, beatgenerationen som vek sig för 70-talsdiskon och yuppiematerialism, är Limbo en dödsruna för indieidealismen som drömmer om poetiska spel som vill mer än att hoppa från en plattform till en annan.

I Fear and Loathing rider Hunter S, Thompson ut den sista vågen av en decennielång ungdomsrevolt tillsammans med en psykotisk advokat och en väska full med knark. I Limbo är det svarta kartongutklippta figurer i en Bröderna Grimm-skog som representerar den där poesin i rörelse som indierörelsen strävat efter sedan urminnes (2005, typ) tider. Hippierevolutionen lyckades aldrig med sitt mål att fabriksåterställa samhället. Efter knarkdimman kom verkligheten och även de sista kaftanbärarna in sina haschpipor mot attachéväskor. Och i Limbo får den poetiska speldesignen ge vika för fint kalibrerade plattformshopp och klurigt avancerade lådpussel. Precis som hippiesocialismen aldrig lyckades välta omkull samhällstraditionerna krossas Limbos arty yta under plattformstraditionernas tyngd.

Läs också:

Limbo och motståndskraften


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Kommentarer ( 13 )

Fabriksåterställa samhället, va? Din jävla kopieringsskrivare! =)

  (Quote)

Tommy Preger den 09 Aug 2010 klockan 17:09

Huh? Jag tyckte att det lät originellt och passande. Har du skrivit det tidigare?

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 09 Aug 2010 klockan 20:33

Den här överdrivna driften att skriva om något annat än det man skriver om som finns bland vissa speljournalister kan ju ses som ett försök att få spelmediet att tas på mer allvar.

Jag tycker istället att det mer kändes som en egoboost med ett stänk av jobbansökan. Titta på mig, jag kan skriva precis som mina idoler gör om musik, böcker och film.

  (Quote)

Aloysius den 09 Aug 2010 klockan 23:42

Jag har lite svårt att ta det här som något annat än en stabb i baken, så att säga, efter mitt Reiniger-gnuggande. Men hey, det är så vi rullar här på Blogemup. Alla får komma till tals/hugga varandra i ryggen! ;)

  (Quote)

Michael Gill den 09 Aug 2010 klockan 23:53

Eller så vill vissa skribenter visa att DE skriver om något viktigt genom att låta pretentiösa och professionella. Visst ska väl inte allmänheten se spel som en leksak (vilket självklart börjar förändras). Men egentligen är inte mat, musik, film, mode eller spel mer spännande än vad de intresserade gör det till.

  (Quote)

PimPim den 10 Aug 2010 klockan 00:36

Jag håller med helt och fullt om den där sista meningen, PimPim. Men det understryker också hur viktigt det är att det finns någon som vågar analysera och tänka. Jag menar – visst finns det folk som briljerar på att tillskriva spel känslor och egenskaper som man rimligen inte kan extrahera ur dem. Men precis lika ofta stöter man på någon som påpekar att det ”bara” är ett spel och viftar bort alla försök till djup analys. Och då dör jag litegrann på insidan.

En bok (eller en film, eller en skiva, eller ett spel) är måhända poänglös ifall ingen nånsin läser den, men omvänt innebär det ju också att det finns någonting där som folk fastnar för när de bestämmer sig för att skriva om den. Och det där är den springande punkten för mig inom all kulturkritik – jag kan bara inte hålla med om att skribenter ofta är lite väl ivriga att visa att de skriver om något viktigt genom att låta pretentiösa och professionella (eller att det skulle vara något negativt). Faktumet ATT de överhuvudtaget skriver förutsätter ju i sig självt att det är viktigt för dem. Och vilka är vi andra att säga emot? Det finns säkert folk som ser på Hemingway och Vonnegut som ”bara” litteratur också, men för mig är de lika viktiga som mat på bordet och tak över huvudet.

Förutsättningen för att storheten i ett verk ska framgå är ju att någon vågar analysera det och fundera kring underliggande struktur, tema och budskap. Och av just den anledningen läser jag hellre en amatöranalys av existentialismen i Bioshock 2 än en tiosidig recension av multiplayerläget i Modern Warfare 2. Chansen är typ hundra procent större att någon råkar säga något i förbifarten som gör det till ett ännu mer intressant spel i det första fallet.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 10 Aug 2010 klockan 01:51

Gill: Det var definitivt inte tanken med inlägget. Ditt inlägg är lysande och har en tydligare förankring till spelet, vad det är och vad det vill säga. Jag tror själv att sannolikheten att Playdead har inspirerats av Fear and loathing är svindlande liten. Men jag upplevde något litet i det. Då temat för boken är att så lite mynnade ut ur 60-talets hippie- och drogkultur fick jag för mig att limbo med sin väldigt indiechica yta trots allt handlar om plattformshopp och fysikbaserade pussel.

PimPim & CJ: allt man kan läsa ut ur ett spel, en maträtt, en skiva, en film tillför en extra dimension. Det är som grundregeln med storywriting. I ett experiment fick ett par personer dricka samma vin fast ur två olika glas. Det ena glaset var ett vanligt industritillverkat glas, det andra var ett handblåst (till den mån något kan vara ”handblåst”) och perfekt utformat för att vinet skulle smaka bättre. De som drack ur det senare glaset tyckte att vinet smakade mycket bättre. Vad de inte visste var att båda glasen var identiska och hade tillverkats i samma fabrik.

Även om det kan bli löjligt ibland är jag övertygad om att kontexten ibland kan tillföra lika mycket som innehållet.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 10 Aug 2010 klockan 08:23

”Och av just den anledningen läser jag hellre en amatöranalys av existentialismen i Bioshock 2 än en tiosidig recension av multiplayerläget i Modern Warfare 2.”

Hear, hear!

Det handlar inte nödvändigtvis om att höja spel till en erkänd kulturform så mycket som att det handlar om att höja speljournalistiken. Men visst, ibland klarar man inte av att skriva en bra text. Kan man inte dra en övertygande parallell till verk som Mörkrets hjärta eller Don Quijote eller första Die Hard-filmen så har man misslyckats med syftet. Det är skillnad på att vara pretentiös och att vara en dålig skribent. Om texten däremot är välskriven så säger det mer om den klagande läsaren än om journalisten, tycker jag.

  (Quote)

Patrick Sandoval den 10 Aug 2010 klockan 09:56

Jimmy Håkansson: Huh? Jag tyckte att det lät originellt och passande. Har du skrivit det tidigare?  

Oj, nej. Hah. Det var en konstigt formulerad komplimang från min sida, faktiskt.

  (Quote)

Tommy Preger den 10 Aug 2010 klockan 14:27

Haha =D

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 10 Aug 2010 klockan 14:31

Och så finns det de fallen då det lätt överanalyseras eller helt enkelt skrivs lite för flummigt för att man egentligen ska fatta poängen med det hela. Det kan nog även detta kallas för god skrivkonst, men det kan då också bli svårt för vanligt folk att förstå vad man ens talar om.
Men visst, en finsmakare känner fler smaker än vad vanligt folk gör med förstås.

  (Quote)

PimPim den 10 Aug 2010 klockan 21:08

Haha! Lysande inlägg!

Och här trodde jag bara att det handlade om ett dött syskonpar där Pojken måste ta sig genom Limbo (dödsriket) och återfinna systern för att lämna sin fruktan och sin ensamhet så att de slutligen kan förena sig med ljusets Gud och lyftas till himmelen.

Men det är bara jag. ;-)

  (Quote)

Oskar Källner den 14 Aug 2010 klockan 23:25

Oskar Källner: Haha! Lysande inlägg!

Och här trodde jag bara att det handlade om ett dött syskonpar där Pojken måste ta sig genom Limbo (dödsriket) och återfinna systern för att lämna sin fruktan och sin ensamhet så att de slutligen kan förena sig med ljusets Gud och lyftas till himmelen.

Men det är bara jag. ;-)

Ja, gissningsvis är Limbo just det limbo som den katolska (antar jag, har inte googlat) uppfann som en hållplats någonstans mellan himmel och helvete. Men min tolkning är mer liberal och meta än så och handlar egentligen inte så mycket om vad de vill säga som vad spelet som spelmekanisk produkt säger (återigen en väldigt liberal och subjektiv tolkning) och med det menat att traditionerna knäcker även de största idealen.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 17 Aug 2010 klockan 22:21

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .