Till en artikel som jag skulle skriva men aldrig skrev till Super Plays gravnummer intervjuade jag medieanalytikern Olle Lidbom. För en spelskribent som just fått sin speltidning nedlagd ställde jag den enda fråga jag kunde komma på: Varför?

- I och med nätet så är tillgången enorm, men efterfrågan är betydligt mindre. Det finns mycket mer innehåll än vad läsarna vill ha och då är det omöjligt att ta betalt för det. Pappersmagasin tappar annonsintäkter och webben ökar. Det är inte självklart att det har med varandra att göra, men det är en slutsats man kan dra.

Med en uppsjö av spelsidor och spelbloggar var det svårt att förklara varför ett så litet land som Sverige fram till hösten 2009 hade fyra speltidningar. Just därför är det uppseendeväckande att Jonas Johansson väljer att med GLHF (Good Luck Have Fun) göra ett fanzine om spel i papper snarare än i html.

- Det vore alldeles för enkelt att starta en blogg eller hemsida, att trycka kräver mycket pengar, och varje sida kräver x antal timmar att göra. Och jag gillar att arbeta, säger Jonas Johansson om tidningen GLHF som med hjälp av Göteborgsbaserade organisationen KulturUngdom har tryckts upp i 100 exemplar.

- Som formgivare ser jag mycket till det grafiska, och som webbdesigner vet jag hur man påverkas av att läsa digitalt. Ett analogt format kändes helt naturligt och roligt att arbeta med, samtidigt som det finns en del nostalgi kopplad till de magasin jag läste som liten.

Vad har GLHF som dagens speltidningar saknar?
- Jag vet inte om vi har så hemskt mycket som dagens speltidningar saknar, däremot har vi undvikit mycket av de påfund som dagens speltidningar har och försökt återgå till kärnan. Jag tror att i just den här upplagan av fanzinet finns det en lekfullhet och öppenhet i innehållet. Min utgångspunkt i allt jag gör är att ha roligt och arbeta hårt, och som jag skriver i inledningen så hoppas jag det syns.

Du skriver också att speltidningarna inte har en själ. Kan du konkretisera det?
- De har så klart en själ, men jag tycker mycket har gått förlorat. Jag skriver en artikel just nu om speltidningarnas historia och tittar mycket på vad som hände i USA under 70- och 80-talet och blir helt paff av den tidens mentalitet. Då skrev ingenjörer intelligent om spel, konstnärer och illustratörer gjorde omslag, distributörer knöts in i diskussionerna och magasinen hade en nära relation till branschen. I formgivningen låg också en stor öppenhet och då spelen inte var så vackra så var magasinen det, till skillnad från idag då vi har vackra spel men överkommersialiserade framsidor. Så till viss mån tycker jag själen gått litet förlorad i samband med att tidningarna anpassat sig efter massorna.

När Super Play dog tappade jag tron. Inte bara på pappersformatet, utan också på läsarna – de som struntar i att köpa tidningen eftersom “betygssiffrorna ändå publiceras på forumet”. Det är förstås inte deras fel. Det handlar om tillgång och efterfrågan. Förlaget Hjemmet Mortensen motiverade nedläggningen av Super Play med att “nätet tagit över den redaktionella bevakningen”. Sedan sekelskiftet har antalet internetalternativ, med skribenter som älskar att spela och gillar att skriva, skjutit i höjden. Blir man mätt och belåten på en diet av förtittar och recensioner så finns det inte längre någon anledning att köpa speltidningar. Därför är det hemmagjorda pappersfanzinet inspirerande oavsett om det är en tyst revolt mot ett medialt tronskifte eller bara en kul grej.

Jonas Johansson kanske tycker att speltidningarna saknar själ. Jag vill å andra sidan hävda att de framförallt saknar läsare. Det är inte självklart att det har med varandra att göra, men det är en slutsats man kan dra.

Kommentarer ( 6 )

Skriv en kommentar

• 
  
  « Vuvuzela Hero
• » Ett färglöst liv