alanwaketopp

”Nightmares exist outside of logic, and there’s little fun to be had in explanations; they’re antithetical to the poetry of fear”, är Stephen King-citatet som inleder Alan Wake. Sekunderna efter sveper en färja in mot den dimhöljda staden Bright Falls – småstadsidyllen som författaren Alan Wake rest till tillsammans med flickvännen Alice för att råda bot på en två år lång skrivkramp.

När T.S. Eliot skrev att jorden skulle gå under inte i en smäll utan i en snyftning hade han inte spelat Alan Wake. För i Remedys senaste spel rämnar Alan Wakes personliga värld i samma takt som trycksvärtan från Alans manuella skrivmaskin förvandlar dikt till verklighet. Det är också här som David Lynch-referenserna sinar och Stephen King-anspelningarna börjar hagla. För även om Bright Falls lika gärna kunde vara enäggstvilling med Twin Peaks och att staden spelar lika stor roll för Alan Wake som Liberty City gör för Grand Theft Auto så handlar spelet om författarens vedermödor. Alan Wake är en hyllning till alla de författare som Stephen King alltid återvänder till, från Jack Torrance i The Shining till Mike Noonan i Benrangel via Paul Sheldon i Lida.

alanwakeflash

Remedy har inte bara gjort sin Stephen King-läxa genom att studera hans fiktion, de har granskat hans bok om skrivprocessen – ”Att skriva” – under lupp. I ”Att skriva” poängterar King gång på gång att författaren inte skapar berättelsen utan upptäcker den. När Alan Wake hittar manussidor till en bok han inte kan komma ihåg att han skrivit blir metaforen levande på flera plan. Hans litterära fynd målar upp verkliga skeenden innan de inträffar. Det är berättande med driv och motivation men det är också en målande analogi till skrivprocessen där författaren likt en paleontolog pytsar fram sina berättelser som fossil.

Alan Wake är ett spel lika mycket om kontrasten mellan svart och vitt som den tysta överenskommelsen dem emellan. Du jagar bort mörkret med ficklampan som gryningssolen jagar bort natten. På dagen är Bright Falls den idylliska småstaden med inspirerande National Geopgraphics-under till landskap, på natten blir staden förvandlad till en gudsförgäten avgrund slukad av ett oändligt mörker. För Remedy är det ett instrument inte bara för att driva dramat framåt utan styra den, justera den och obönhörligen skruva upp den. Första gången du besöker den lokala kafeterian är det i strålande dagsljus, nästa gång har mörkret gjort den till sin egen. Och det fortsätter så som i en dygnscykel, eller – visar det sig – generationscykel.

alanwakemorning

Det i särklass viktigaste som Stephen King kommer fram till i sin bok om skrivhantverket är att lika lite som du kan skapa en berättelse får du skapa en intrig – i bästa fall kan fyndet du gräver upp i ditt undermedvetna visa sig att innehålla en. En författare kan inte bestämma sin upplösning från början, då kommer läsaren att uppleva vägen dit som konstruerad. Det finns en sekvens i spelet där Alan Wake reser sig upp från skrivbordet, vankar av och an över trägolvet och kontemplerar över vikten av att vara ärlig i sitt skrivande. Att författaren måste låta berättelsen få utrymme att skapa sig själv, allt författaren kan göra är att vara öppen och låta historien kanaliseras genom honom. Intriger, teman, karaktärer får först liv när berättelsen får chansen att andas. Som författare måste du låsa in ditt manusutkast i skrivbordslådan och låta det jäsa innan du kan börja sammanställa det till något som ens påminner om en bok.

Jag kan inte svära på att Alan Wake är summan av ärligt eller öppet skapande. Men med en utvecklingscykel på sex år föreställer jag mig att det är ett spel som har fått lov att växa fram i sin egen takt.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 9 )

Jag ser lite rött när jag läser den här texten. Jag ogillar ordet måste. Det finns inget rätt och fel i hur du skapar en berättelse – med detta inte sagt att jag inte kan hålla med Stephen King och i förlängningen herr Wake, men det är inte det som är det viktiga. Det viktiga är att alla får göra på sitt eget sätt.

Jag vet inte om Remedy gjort det eftersom jag inte spelat spelet, men av denna och Kotakus text att döma verkar de åtminstone åstadkommit något intressant. Även om det lika mycket är en hyllning i snygg förpackning som något spännande.

  (Quote)

NuYu den 13 maj 2010 klockan 13:49

Jag är säker på att massor av bra böcker är skrivna med hela berättelsen och intrigen mer eller mindre färdig på förhand. Det kanske är så att Stephen King känner sig så dålig på att skriva att han tror att böckerna blir extremt förutsägbara om han kommit på hur det slutar när han skriver inledningen?

  (Quote)

Aloysius den 15 maj 2010 klockan 17:28

Det finns såklart få, om ens någon, universalsanningar om att skriva. Men jag tycker ändå att Stephen King har en del intressanta poänger i sin bok. Sedan kanske hans skrivprocess lämpar sig bäst för författare, eller skribenter med författarambitioner, som formligen kan kräka ur sig mängder med text. Det gäller förstås inte alla. Tror att det var Wilde som sa att han hade haft en produktiv dag när han spenderat förmiddagen med att lägga till ett kommatecken och eftermiddagen med att ta bort det. Alltså tror jag inte att häva ur sig den ena texten efter den andra bara för att se om någon av dem håller. Å andra sidan kan man undra om till exempel Marcel Proust (jeez) hade klurat ut alla nyckelscener i sin tretusen-någonting långa sidor romansviten innan han började klä den första i ord (okej, magkänsla här. Har inte läst en sida ur sviten).

Tillbaka till Alan Wake: Verkar onekligen som om Remedy tagit till sig av det Stephen King skriver i sin hantverksbok, om de inte har utvecklat sitt eget spel efter den principen så har de i spelets berättande definitivt hyllat hans skrivteknik.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 15 maj 2010 klockan 23:10

Alan Wake verkar sannerligen bli ett otroligt häftigt spel. Ser fram mot att få testa det när den tiden kommer.

Angående författarskap, så är det något jag är mycket intresserad av. Har skrivit min första bok och försöker finna ett förlag för den. Men det är inte lätt.

Jag har läst Stephen Kings ”Att Skriva” och han ger många bra tips. t.ex. minns jag också den där analogin han har med att boken är som ett dinosaurieskelett i marken, och det är upp till författaren att långsamt borsta bort jorden och avtäcka allt mer. Men jag har också för mig att han betonar att folk fungerar olika, och att man måste göra på det sätt som fungerar för en själv.

Det finns ju t.ex. den ganska kända snowflake metoden, som är det försiktiga penslandets motsats. Där ska man tvärt om ha tänkt igenom och noggrant nedtecknat hela bokens struktur, alla karaktärer med deras motivationer, samt början och slut, redan innan man skriver en enda bokstav av själva manuset.

Det kan jag tycka är överdrivet åt det hållet. Själv är jag nånstans mitt imellan. Jag får idéer genom bilder som associeras omkring i mitt huvud. Ofta kommer slutet först. Sedan placerar jag dessa bilder på någon slags tidslinje och flyttar runt dem för att hitta en fungerande struktur. Denna grundstruktur blir på sätt och vis mitt dinosaurieskelett, som väntar på att grävas fram. Skillnaden är att ganska mycket ligger i dagen redan, det är inte bara några få benknotor.

På så sätt kan man ha en viss grund av struktur, men ändå bibehålla den flexibilitet som kan ge liv till historien och karaktärerna. För det roligaste som finns är ju när ens karaktärer börjar leva sina egna liv, och då måste det finnas utrymme i strukturen för dem att göra det.

  (Quote)

Oskar Källner den 18 maj 2010 klockan 22:14

Det går väl att se det hur manus skrivs för TV-serier och liknande. Karaktärerna struktureras upp först och sedan flyter det på hur författaren vill göra med sina karaktärer. Jag skulle tycka det vore väldigt tråkigt att skriva en bok om jag visste hur den slutade. Vägen dit skulle då för mig bli mer av utfyllnad och jag skulle bli uttråkad på samma sätt som att jag läste en bok eller en film jag visste hur de slutade.

  (Quote)

PimPim den 19 maj 2010 klockan 14:08

Oskar: Spännande. Ja, det är ju som sagt inte en universalsanning. Men Kings teknik upplever jag som särskilt intressant då författaren fungerar mer som ett instrument än en auteur. Det jag fann intressant med Alan Wake var att Remedy inte bara pepprat spelet med övertydliga referenser, vilket hade varit den lätta och lata vägen ut, utan verkligen gjort en fantastisk metafor genom att bygga berättandet enligt Kings skrivteknik. Jag har själv aldrig tänkt tanken att skriva fiktion men kan ändå se hur en liknande skrivprocess ibland lämpar sig bra även för journalistik (ja, naturligtvis kan man inte skippa researchen och bara planlöst skriva ihop något).

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 19 maj 2010 klockan 19:25

Det här är den texten jag själv hade velat skriva om Alan Wake.

  (Quote)

Olle Agebro den 20 maj 2010 klockan 23:20

Olle Agebro: Det här är den texten jag själv hade velat skriva om Alan Wake.  

Åh. Tack för de fina orden, Olle.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 21 maj 2010 klockan 08:47

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .