Imorgon släpps den tredje delen i EA Black Box Skate-serie. Tre spel på lika många år skulle kunna innebära ytterligare ett litet steg mot undergången, tillbaka i de hjulspår som till slut drev Tony Hawk ner i det Activisionska plasttillbehörshelvetet. Det är det inte. Det är ett steg tillbaka till seriens forna glansdagar efter besvikelsen med det tekniska haveriet – och slapsticksjälvmordet – som var Skate 2. Tillbaka är upptäckarglädjen och den underbara putsen som får mig att vilja tillbringa timmar vid en och samma digitala ledstång. Skate 3 är, för att citera mig själv (ett citat taget från Super PLAY-recensionen av original-Skate), en ”lektion i kreativitetens subtila motståndskraft”.
Grunden till min tolkning av spelet – och kärlek till företeelsen – ligger i närmare 300 sidor akademisk arkitekturfilosofi. Iain Borden är arkitekt, skateboardåkare och författare till den fantastiska boken Skateboarding, Space and the City: Architecture and the Body. Inget jag någonsin sett, läst eller hört har fått mig att fundera lika mycket över omdefinieringen av det offentliga rummet (ett ämne jag håller kärt).
Iain Borden, inte din vanliga varje dags-arkitekt.
I Bordens värld är skateboardåkningen något som utmanar och omdefinierar vardagens konstanter. En ledstång förvandlas till något mer än bara ett hjälpmedel för fotgängare, en vattenlös pool blir något mer än en outnyttjad behållare – stadens vassa och kantiga yttre blir något vackert när används i ett nytt syfte. Betydelsen av en byggnation förändras med sättet den används på. Skateboardåkningen blir på ett sätt arkitektur i sig, ett sätt att skriva om staden och dess påstått konstanta varande.
Bordens moderna människa är en som inte hålls fjättrad av armeringsjärn eller fången av betongfundament, utan snarare en som ser möjligheterna i stadens hårda och kalla yta. Det är en upplyftande tanke att se den industrialiserade individen som något annat än en isolerad, ensam och passiviserad varelse. Den mänskliga kreativiteten söker sig uttryck oavsett i vilken mylla den växer ur. Det är ett postmodernistiskt och -strukturalistiskt tankeexperiment som både kittlar och stryker den försoffade tv-spelsradikalen medhårs, och det är just det här som gör Skate-serien så intressant. Staden och det fullständiga tricksystemet ligger för dina fötter i samma sekund som du startar spelet – det är upp till dig vad du gör med det.
Extra intressant blir det när man drar resonemanget till ytterligare en spets och använder den extremt passiviserade individen, den med neddragna persienner och en handkontroll i knät, som en del i ekvationen. Det räcker med att ta en snabb titt på Goonskate.com, en slags anslagstavla för Skate-spelande reprishantverkare, för att förstå att kreativiteten aldrig låter sig fängslas. Inte ens i vardagsrumssoffan.
Sk8-bit, en rotoscope-animerad fejk-demake tonsatt av 8-bit Collective-talang.
