svenskaspelundret

I Dagens Nyheters Kulturbilaga kunde man den 27 mars i år läsa en artikel med rubriken ”Spelundret får vänta”. Texten tog avstamp i lanseringen av Just Cause 2, men redogjorde också för de ekonomiska bakslag Avalanche, Grin och resten av den svenska spelindustrin utsatts för under 2008 och 2009. Ulf Sandqvist, doktorand vid Umeå universitets institution för ekonomisk historia – och en av de mest insatta i svensk spelbranschhistoria, intervjuades och citerades i texten.

Visst finns många duktiga spelutvecklare i Sverige och Just cause 2 har chans att bli en succé. Men det innebär inte per automatik att de svenska företagen tjänar mycket pengar.

Sandqvist säger egentligen inget nytt, han redogör för hur förutsättningarna för svenska spelföretag ser ut – och ifrågasätter om man kan tala om ett ”svenskt spelunder”.

Sverige kan inte på långa vägar jämföra sig med länder som Kanada, Sydkorea, USA, Japan och England.

Artikeln fick Per Strömbäck att reagera starkt i ett blogginlägg på Dataspelsbranschens hemsida. Strömbäck hävdar med bestämdhet att det visst går att tala om ett under, och listar sedan tio anledningar till varför hans argumentation är riktig. Sitt arga rallarsvingssvar verkar Per helt rikta mot Sandqvist – som får stå till svars också för felaktigheter som inte är dennes. Svaret är intressant av många olika anledningar, men kanske mest på grund av att flera av Strömbäcks motargument är ihåliga halvsanningar. Strömbäck förklarar svensk spelindustris tillväxt och växande sysselsättning 1998-2008 med siffror han säger sig tagit från Sandqvist – trots att Sandqvist själv bara presenterat siffror fram till 2005. ”Upp 1400%” låter dessutom otroligt mäktigt – tills det att man inser att det knappt fanns en svensk bransch att tala om 1998. Räknat i procent kan också en liten förändring – från väldigt liten till ganska liten i det här fallet – se enorm ut.

Men det här inlägget är egentligen inte så mycket en rant om Dataspelsbranschen oömma sanningshantering som det är ett upprop mot dålig journalistik och karriärshungrande politiker. Dataspelsbranschens är en lobbyorganisation vars uppgift är att främja den nationella spelindustrin. Per Strömbäck sköter därför bara sitt jobb när han argumenterar för under-beteckningen. Det är mer än en övning i semantiska betydelser. Framgång föder framgång, så lyder devisen – inget fel med det, med tanke på var orden härstammar från.

Problemet är bara att seriös media och folkvalda politiker sväljer uppgifterna med hull och hår. De rikstäckande dagstidningarna hoppar mer än gärna på tåget och rapporterar om Hollywood-kopplingar och projekt värda hundratals miljoner. Lat copy’n’paste-journalistik med starka sensationsvibbar – och vips förvandlas den tredje statsmakten till en ledhund i PR-koppel. Problemet blir inte mindre för att det finns politiker som är lika blåögda. Socialdemokratiske riksdagsledamoten Luciano Astudillo har gjort sig ett namn som en spelens försvarare. 2008 skrev han också rapporten ”Investera i Dataspelsindustrin”, där han med rena felaktigheter (han hävdar till exempel att det finns ”cirka 3000” spelföretag i landet) ville lämpa skattemiljoner över en i ärlighetens namn ganska liten bransch. I en motion från oktober 2009 har Astudillo, efter att han korrigerat sin tidigare siffra och nu meddelar att det  finns ”över 100 dataspelsföretag i Sverige”, sänkt ambitionerna – men vill fortfarande stödja den bransch som omsatte ”över 1,3 miljarder kronor” 2008. Samma år som SAAB, företaget folkpartisten Camilla Lindberg ironiserade över under förra årets Dataspelsgala, omsatte dryga 15 miljarder kronor

Sett ur det här perspektivet är artikeln i Dagens Nyheter naturligtvis ett steg i rätt riktning, även om den helt uppenbarligen är ett hafsverk, fullständigt nedlusat med felaktigheter. Ambitionen finns där. Men felaktigheterna gör också DN-texten till ännu ett bevis på samma branschlogik – och då pratar vi mediebranschen – som fick mediedrevet att hoppa på Hollywood-sagorna förra året.

Kunskap och kritisk granskning kostar pengar – och när pengarna och/eller viljan inte finns är det lätt att ta den enklaste utvägen och göra nyheter av halvsanningar. Det förlorar alla på. Därför är det viktigt att det finns forskare – som Ulf Sandqvist – som faktiskt kan ägna sig åt kritisk granskning av den här sorten. Viktigt, för att behålla balans och verklighetsförankring i en industri som annars helt fokuserar på eskapism.

Illustration: Frida Allberg


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 9 )

Det är ju lätt att jämföra med ”det svenska musikundret”, den där sagan om att Sverige var världens tredje största musikexportör. Ja, om man tittade på en viss vecka 1997, kisade med båda ögonen, bortsåg från en massa saker och önsketänkte en del så var de kanske nummer tre ett mycket kort ögonblick. Behövdes ju liksom bara att Rednex och Ace of Base råkade lansera sina nya skivor samtidigt.

Man kan ju inte direkt klandra branschen som försöker framställa sig som mer framgångsrik än den är. Politiker är ju extremt ängsliga och livrädda för att inte vara tillräckligt trendiga, och det tillsammans med att de oftast är helt okunniga och samtidigt som de i Sverige har en enorm makt med tusentals miljarder att lägga på olika dumheter så är det klart att alla vill ha en del av den gigantiska bidragsindustrin.

  (Quote)

Aloysius den 30 apr 2010 klockan 11:21

Svenska musikundret bestod väl mest av att vi exporterade CD-pressar eller hur var det?

Problemet med den här typen av artiklar och motargumentation är att det blir som volleybollspel med dumheter och någonstans vid näten ligger sanningen och får ingen uppmärksamhet (den är ju tråkig och nyanserad).

Jag tycker alltid man är ute på tunn is när man ska prata om någon sorts nationell modell.

  (Quote)

Benke den 30 apr 2010 klockan 17:08

Mycket intressant och bra!

  (Quote)

Christofer Martin den 02 maj 2010 klockan 21:36

Musikundret var väl mer än bara artister som syntes? Är väl få stora amerikanska band/idoler som inte fått en skjuts pga svenska producenter?

  (Quote)

Rikard den 05 maj 2010 klockan 13:12

Ha ha, jag läser verkligen allt ni skriver med stor behållning. Men jag fattar inte varför den här kampen för att bevisa att det inte finns ett svenskt spelunder är så viktig. Döda den här darlingen nu och skriv något om Illusion Labs. De kan ändå kallas ett svenskt spelunder!

  (Quote)

Magnus den 06 maj 2010 klockan 16:46

Problemet är väl att påståendet inte är ”neutralt” utan att det finns en agenda bakom och att det har effekter i samhället/politiken. Så länge det finns slarviga journalister etc. som reproducerar felaktigheter är det väl bra att någon diskuterar och ifrågasätter. Det är väl det som är riktiga journalisters jobb eller?

  (Quote)

x den 12 maj 2010 klockan 06:38

Benke: “Problemet med den här typen av artiklar och motargumentation är att det blir som volleybollspel med dumheter och någonstans vid näten ligger sanningen och får ingen uppmärksamhet (den är ju tråkig och nyanserad). “

Du har förstås rätt. I sak. Men, för att spinna vidare på din analogi, om man bara får höra från ena lägret så vet man bara vart ena planhalvan befinner sig och ingen aning åt vilket håll nätet ligger. Får man höra från båda sidor så kan läsaren eventuellt förstå att nätet ligger mellan de två skilda planhalvorna.

Magnus: Hey, man! Gill har en poäng I att spräcka den retoriska bubblan och säga det som det är (mest eftersom ingen annan verkar vara villig att göra det) =) Anyways, ska kolla upp Illusion Labs. Och håll oss postade om Muskedunders framfart i Facebook-land.

X: ord.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 12 maj 2010 klockan 12:34

En stor tumme upp för den här artikeln!

  (Quote)

Tommy Håkansson den 17 maj 2010 klockan 13:02

Här är hela listan som jag publicerade på min blogg som kommentar till DN-artikeln. Döm själva! /Per Strömbäck

1. De svenska spelutvecklarnas omsättning gick under perioden 1998-2008 från 80 mkr till 1 160 mkr. Dvs upp 1400% på tio år. Hur många andra branscher kan visa en liknande utveckling? Notera att detta är Ulf Sandqvists egna siffror.
2. Antalet sysselsatta i svenska spelutvecklingsföretag gick under samma tioårsperiod från 150 till 1350, dvs en niodubbling. (Sandqvists siffror igen)
3. Battlefield-serien har sålt över 25 miljoner exemplar världen över, vilket gör den till den största svenska kulturexporten sedan Roxette. (Din uppgift om att Battlefield: Bad Company 2 sålt uppemot 20 miljoner stämmer dock inte, BC2 sålde över 2,5 miljoner ex de två första veckorna – en sensation i sig – men siffran 25 miljoner avser hela serien)
4. Utöver Battlefield finns dussintals andra svenska titlar som legat på topplistor, vunnit priser, fått höga betyg och sålt stora upplagor världen över.
5. Stockholm-Uppsala är den näst största spelutvecklarregionen i Europa efter London, sett till antal sysselsatta, omsättning, antal företag mm.
6. De omtalade Arn-filmerna hade en budget på 200 miljoner kronor för två långfilmer och en TV-serie, störst någonsin i svensk film. Samtidigt pågår minst fem spelutvecklingsprojekt i Sverige med budget över 100 mkr. Det som är en historisk händelse i filmvärlden är vardagsmat för svenska dataspel.
7. Det stämmer som Sandqvist påstår att USA, Japan, Kanada, Sydkorea och England (eg. Storbritannien) är större spelexportörer än Sverige. Gemensamt för dessa länder är att de har 5-40 gånger så stor befolkning som Sverige, så jämförelsen haltar. Sverige är dock omedelbart efter dessa och står för större spelexport än länder som Tyskland, Spanien och sannolikt även Frankrike.
8. Sverige är ett av cirka tio länder i världen som producerar s k AAA-titlar, dvs spel som når topplistorna, har budget i 100-miljonersklassen och förmåga att sälja miljonupplagor
9. Det svenska musikundret kulminerade 2003, då såldes skivor av svenska artister för sammanlagt cirka 640 miljoner kronor i utlandet. Samma år såldes en enda titel (Battlefield 1942) för totalt cirka 960 miljoner kronor, dvs 50% mer.
10. 2008 var fler titlar från Sverige nominerade till brittiska BAFTA (motsvarigheten till Oscar) än något annat europeiskt land förutom Storbritannien.
Om inte allt detta räcker för att kalla svensk spelexport för ”under” så måste frågan ställas: vad krävs då?

  (Quote)

Per Strömbäck den 27 maj 2010 klockan 15:40

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .