Den senaste tiden har till stor del spenderats på resande fot. Jag har stämplat in i Finland, Stockholm och USA på en världsturné fullproppad med intryck. Just resandet har fått mig fundera på en gammal frågeställning jag och mina bloggkollegor jonglerat åtskilliga gånger.
Finns det dialekter i spelskaparvärlden?
Jag frågade Remedy om Alan Wake hade sett annorlunda ut om det gjorts i Sverige eller USA. Svaret blev ett klart nej – eftersom vi alla delar referenser i den globala byn det moderna samhället blivit. Just Cause 2-aktuella Christofer Sundberg berättade om hur hans spel i grunden mest handlar om popcorn-osande explosioner – och samtidigt är proppade fulla med hänvisningar till den västerländska populärkulturen. Jag har pratat The Sims-historia med EA Redwood Shores och upptäckt att de varit fullständigt övertygade om att deras spel är tillräckligt neutralt för att passa alla – oavsett ålder, kön eller landstillhörighet.
Att en jättelik trippel-A-produktion behöver rensas på kantigheter för att tilltala största möjliga publik är naturligtvis inte något konstigt. Att skapa spel handlar minst lika mycket om att driva företag som att få utlopp för sina konstnärliga ambitioner – ännu mer beroende på vem man frågar. Men det finns undantag. Tydligast har det kanske varit när det kommit till spel gjorda i någon av de forna öststaterna. Stalker-spelen, för att ta ett av flera relevanta exempel, bär på en mörk, oförlåtande tyngd som jag skulle vara svår att uppnå någon annanstans. Dices 00-talsklassiker Mirror’s Edge bär också det tecken från sin absoluta kontext. Ännu tydligare blir det när man söker sig ner till gräsrotsnivå – Nifflas Saira är ett väldigt talande exempel.
Nifflas senaste spel, Saira, innehåller spår av Västerbotten
Som spelare kan jag tycka att mångfalden och variationen är något att värna. Ett plattformsspel med tydligt västerbottniska inslag upplevs mer spännande än ett gjort för att passa alla smaker och plånböcker. Ett spel om ett parallellt post-Tjernobyl är intressantare när det görs i Ukraina än om det skulle vara producerat på den amerikanska västkusten. Men idag söker sig till och med den japanska spelmarknaden allt längre västerut i sin desperation efter att hitta tillbaka till sina forna storhetsdagar. Capcom, Square Enix och Platinum Games är bara några exempel på spelutvecklare som börjat överge den historiskt sett ganska kompromisslösa japanska identiteten.
I Irans huvudstad Teheran sitter företaget Fanafzar Game Studios och bygger Garshasp, the Monster Slayer – ett actionäventyr som utspelar sig i det persiska riket, där en långhårig muskelmyt brutalt hackar och slashar sig genom folksagemonster. I en text i Washington Post berättar Amir Hossein Fassihi om några av de många svårigheterna med att utveckla ett spel i Iran. Men samtidigt som det kan kännas befriande att se verksamma spelutvecklare i ett annars så stängt och problematiskt samhälle som Iran så kan jag inte låta bli att känna mig lite besviken på vad Fanafzar visar upp. Bakgrundsberättelsen till projektet är otroligt intressant, men resultatet ser ut att bara bli ytterligare ett i mängden av hack’n’slash-spel den här våren. Minus en budget att tala om.
Iranska actionäventyret Garshasp, the Monster Slayer
Gissningsvis beror det här på två saker. För det första att man vill målgruppsoptimera sin produkt (som i det här fallet till en början kommer att lanseras i Tyskland). Har man möjlighet att göra en actionrökare med Hollywood-komplex (eller ett spel som på alla sätt försöker passa en så bred målgrupp som möjligt) är det kanske större chans att man satsar på det än att man kliver ut på tunn is och lanserar något smalare, för en publik vars referenspunkter inte går att översätta till en hel värld. I det aktuella exemplet är det ju extra förståeligt med tanke på att spelmarknaden i Iran av flera anledningar inte alls är värd att satsa på. För det andra kan man ju tänka sig att man som spelutvecklare vill göra spel man själv skulle kunna tänka sig att köpa. Fanafzar Game Studios kanske inte vill göra något annat än en persisk God of War-klon/ett våldsammare Prince of Persia-spel – hur svårt och gjort det än kan tyckas vara.
Kanske är Garshasp bara ett förstaförsök från en liten studio i uppförsbacke, ett första steg mot att hitta sin egen röst. Kanske är det bara ytterligare ett tecken på den urvattnande likriktning som följer av ett allt hårdare ekonomiskt klimat. Men visst borde just likriktningen också innebära att marknadstillfällen öppnas för spelutvecklare som inte tvekar att rulla lite på r:en?
Kommentarer ( 6 )
NuYu skrev den 29 Mar 10 klockan 8:50 f mDet här inlägget får mig att längta ännu mer till den dagen då Metro 2033 dimper ned i brevlådan (förhoppningsvis imorgon).
De största spelen tycker jag ofta är de som talar tydligast. De som kanske inte är för alla. Det är därför det är så trevligt med indie.
Bra inlägg. Som du kanske ser håller jag med dig.
Naseer skrev den 29 Mar 10 klockan 9:59 f mLite fördomsfullt anser jag att tyska spel alltid är snygga, men förbannat tråkiga att spela, med alldeles för många siffror på skärmen.
Amerikanska spel kör multiplayer och stora världar, nyckelordet är valfrihet. Oftast suger dock single player, och storyn får mig att skämmas med alldeles för mycket chauvinism och “coolhet”.
Japanska spel har bra storys, men håller spelaren i handen hela jäkla tiden, och helst ska gameplay avbrytas av filmsekvenser.
Ryska spel är tekniskt kompetenta, men urtråkiga att spela och fulla av buggar.
Danska spel försöker slå in öppna dörrar med tits & ass och blod. Helst även svordomar.
Svenska spel är tekniska kompetenta, snygga, spelbara – men saknar den där sista polishen som gör spel magiska.
Koreanska spel är en enda stor grind-fest.
PimPim skrev den 29 Mar 10 klockan 3:19 e mJag tänkte Precis på vad C-J precis länkade till när jag läste ditt utlåtande, Naseer.
Ryssland – precis som Ukraina, har mycket tragisk och mörk historia bakom sig (och nu med för den delen) och det speglar sig även i spelen.
Och Sverige är ett rätt slätstruket land och det kan med närmare eftertanke kännas i både Mirror’s Edge, Riddick och Just Cause.
Erik C skrev den 29 Mar 10 klockan 3:53 e mMycket intressant det där. Jag hade lustigt nog ett liknande samtal med några av killarna på Avalanche förra veckan. Försökte utröna om det finns någon svensk spelidentitet som hänger ihop med det sk svenska spelundret.
Någon sådan har jag dock inte hittat. Svenska (stor)spel är i min mening lika kulturellt slätstrukna och nationellt anonyma som sina amerikanska motsvarigheter.
Naseer skrev den 29 Mar 10 klockan 4:13 e mPathologic har jag inte spelat, men det verkar som att jag borde göra det. Annars bildar jag min uppfattning på Age of Pirates-serien, Dawn of Magic-serien, Ancient Wars: Sparta och Perimeter 2.
Gällande Ukrainska spel har Boiling Point och STALKER-serien varit besvikelser, därför jag inte vågat mig på Metro 2033 ännu.
(märker nu att jag som recensent fått förvånansvärt många östeuropeiska spel på mitt bord, wtf?)
