När jag bad om ett fotografi som kunde användas till min artikel vad det inte det här jag hade förväntat mig.

Bilden jag jag får tillbaka föreställer en man som petar med en spiskrok i grillen och har en frisyr som ser ut som om han bara hade råd med en halv klippning eller åtminstone försökt köpslå med barberaren. Och så flinar han pillemariskt mot kameran. Det går upp för mig att Daniel Benmergui är en 70-talist. En infödd medlem i den ironiska generationen. Men det var knappast så här jag trodde att en av vår tids mest intellektuella indieutvecklare skulle se ut.

Daniel Benmergui har spenderat de senaste åren åt att göra speltrilogin Moon Stories. Den första delen i serien heter Storyteller. Det är en simpel flashbagatell som bygger på enkel drag and drop-mekanik och hela spelet utspelar sig i en och samma bildskärm. “De flesta tror fortfarande att spel ska bedömas efter hur roliga de är”, skriver Daniel Benmergui i sitt manifest. Storyteller är inte vad man vanligtvis kallar roligt, men det är inte heller meningen. I spelet får du – tror du – full kontroll över berättelsen. Skärmen är delad i tre delar med en början, en mitt och ett slut. Du kan när som helst regissera om en scen, men det du gör i en scen påverkar händelserna i den nästa. Storyteller är ett utmärkt exempel på hur ett Benmergui-spel fungerar. Det lämnar handlingen i dina händer men trots det känner du dig ändå hjälplös i slutändan.

Daniel Benmerguis historia är ganska typisk. Den innehåller de vanliga ingredienserna som det själsdödande nio-till-fem-jobbet och den obevekliga lusten att släppa allt för att följa sin dröm. Skillnaden är att Daniel inte tog tjänsteledigt och reste på en hitta-sig-själv-resa till Indien. Han sa upp sig – och började göra sina egna spel.

- För att jag skulle kunna lyckas som indieutvecklare var jag tvungen att bli av med vanföreställningen att jag behövde ett fast och säkert jobb. När du blir bra på något så tenderar du att bli bekväm, och den bekvämligheten hindrar dig från att utvecklas. Jag blev väldigt bekväm på mitt arbete på Gameloft. Därför var jag tvungen att säga upp mig.

Daniel svarar kort på mina frågor. Utan att för den delen ge intrycket av att han hellre vill vara någon annanstans. Hans svar är liksom hans spel, korta men kärnfulla.

När speltävlingen IndieCade 2009 lät de nominerade göra en film som handlade om deras spelmakande gjorde de flesta tokiga sketcher, flashiga reklamfilmer eller bara filmade sig själva när de talade om programmeringsteknik. Daniel Benmergui valde att göra en stum stop-motion-film som handlade om … Ja. Ingenting egentligen.

Daniel Benmergui gillar inte att förklara sina spel. Han vill att de ska tala för sig själva.

I det andra spelet i Moon Stories-trilogin, I Wish I Were the Moon, är spelaren återigen en betraktare. En regissör. Ensam i en eka ror en flicka och tittar upp på pojken som sitter på månen. Med ett kameraobjektiv fångar du ögonblicket och klistrar in det någon annanstans. Det är som en interaktiv scrapbook där du flyttar runt saker med hjälp av dina fotografier och därmed komponerar den olyckliga kärlekshistorien. I Wish I Were the Moon är en lek med multipla slut – och med dina känslor. För oavsett vad du väljer att göra så är det inte nog. När du sätter flickan jämte den ensamme pojken på månen slutar det inte i romans utan att månen störtar ned i havet.

- Jag vill utforska vuxna ämnen. Saker som inte alltid slutar lyckligt men är väldigt starka och förändrar liv, säger Daniel Benmergui.

Daniel Benmergui är en spelutvecklare som påminner en hel del om David Cage. Båda gör spel som skriver historier medan du spelar dem. Och om att fatta livsavgörande beslut.

- Varje spel definierar sitt ett eget universum. Och varje universum har sina egna moraliska regler, men det verkliga livets moral fungerar bara som en referensmall när man fattar beslut i ett spel. Till exempel är det ofta en dålig idé att spela ond i ett rollspel, men det är bara för att spelet straffar ett sådant beteende genom att förhindra framtida möjligheter. Så de moraliska reglerna i rollspel finns bara där för att begränsa dina fördelar senare i spelet. Det har inget att göra med riktig moral.

Medan David Cages Heavy Rain stålbadar en industri som vägrar växa upp kammar Benmergui hem både priser och nomineringar. Nu senast en finalplats i Independent Games Festivals prestigefyllda spelutvecklartävling. Det var ett erkännande som Daniel har kämpar för i sex år.

När jag frågar vad som inspirerar honom så svarar han kort och gott:

- Livserfarenheter.

Jag ber honom utveckla sitt svar.

- Filmer, böcker, teater och spel är väldigt bra på att artikulera en känsla eller en tanke men som referensmaterial kan de inte mäta sig med den råa kraften i livet självt.

Today I Die är det tredje och sista kapitlet i spelserien Moon Stories och den utspelar sig flera famnar under havsytan. “Dead world full of shades. Today I die”, är avskedsbrevet från flickan som sjunker ned mot havsbottnen. För att rädda henne måste du formulera om dikten genom att byta ut vissa nyckelord.

Today I Die är ett spel om individens styrka, och att hitta den på de mest oväntade platserna. Det är också det enda Benmergui-spelet som ger dig en möjlighet att vända på en tragedi snarare än att ersätta den med en annan. Den gothsvarta storyn markerar slutet för Benmerguis måntrilogi, men samtidigt en början för en lysande indiekarriär.

Shine on

Kommentarer ( 12 )

Skriv en kommentar

• 
  
  « Bioshock 2
• » Alan Wake: Tävling