En av filmhistoriens mest kända scener är skapelsescenen i Frankenstein från 1931. Filmen propellerade Boris Karloff till stjärnstatus och gjorde ett avtryck i populärkulturen som aldrig tycks bli gammalt eller inaktuellt. Berättelsens skildring av moral och människans destruktiva tendenser, och dess sätt att utforska gränsen för mänsklighet genom att vända ut och in på karaktärerna (skapelsen är en man som ser ut som ett monster medan Frankenstein är ett monster som ser ut som en man) är fortfarande lika fängslande som tankeväckande. Men dess betydelse, hela dess väsen, kan egentligen sammanfattas i en enda scen.

Den där en livlös kropp, hoplappad av likdelar, ligger bunden vid ett operationsbord som höjs upp genom taket på Frankensteins laboratorium. Ett blixtklot träffar kroppen med full kraft och sänder elektriska chockvågor genom laboratorieutrustningen medan monstrets händer börjar röra sig. En upphetsad Dr. Frankenstein skriker med bindgalen blick: ”Now I know what it’s like to be God!” Scenen är lika ikonisk för skräckgenren som återuppståndelsen är för Kristendomen.

Men i Mary Shelleys roman från 1818 existerar inget labb fullt av märkliga instrument och provrör. Det finns inga sprakande maskiner. Inga blixtar som väcker liv i döda kroppar med elektricitet. Ingen vansinnig vetenskapsman. Det finns inte ens någon skapelsescen. Novellens Victor Frankenstein är tvärtom vag i sina beskrivningar om hur monstret skapades, men han antyder att det i själva verket har att göra med en golem.

Så var kom den version av Frankenstein som etsats fast på våra näthinnor ifrån?

Jag insåg det först när Jeff Smith påpekade det i ett nummer av sin fantastiska serie RASL. Templaten för nittonhundratalets Victor Frankenstein, bilden som förevigades av Boris Karloff och Colin Clive i James Whales film, var Nikola Tesla. Den elektriska vetenskapens frontfigur. Den ursprungliga galna vetenskapsmannen. Tesla blev i Frankensteins skepnad både ett uttryck för vetenskapens brist på moral och ett exempel på hur människan gått för långt i sina försök att leka Gud. Och eftersom det är en premiss som ständigt är lika aktuell oavsett tidsepok har vi aldrig blickat tillbaka igen.

Det är Whales version av Frankenstein som jag tänker på när jag återvänder till Rapture i det Bioshock 2 som kanske är den bästa uppföljare jag spelat sen Half-Life 2. Det har skrivits spaltmeter om Andrew Ryan vs Sofia Lamb, Rand vs Mills och objektivism vs anti-kapitalism, men den kanske mest uppenbara referensen av dem alla har passerat över huvudet på de flesta.

Det finns en vacker symbolik i Frankenstein-liknelsen, och inte bara för att Bioshock bakar in debatten om genmanipulation i sin skildring av objektivismen på samma vis som Whale skrämmer folk med elektricitetens kraft. Mary Shelleys bok är en kritik mot den industriella revolutionen. Whales film är en varning om att människan är bygd för att förstöra – inte skapa. På motsvarande sätt är det första Bioshock en kritik mot samhällets utveckling under objektivismens flagga. Bioshock 2 tar det hela ett steg längre och introducerar religion. Och i huvudrollen placerar det spelaren som ett Frankensteins monster inkapslat en enorm dykardräkt.

Tillbaka till Rapture

Bioshock 2 utspelar sig tio år efter sin föregångare, och precis som i det första spelet ges det mesta av backdroppen för storyn genom att utforska affischer och inskriptioner på väggar eller genom att samla audiologgar som påminner starkt om de radiodraman som var så populära i Amerika under trettiotalet. Rapture är fortfarande fast i en tidsficka på havsbottnen. Istället för Andrew Ryan kontrollerar nu psykologen Sofia Lamb staden. Lamb är Ryans raka motsats. Ryans Rapture saluterade individens vilja medan Lambs “familj” av splicers förhärligar kollektivet. Ryan grundade sin version av Rapture under måttot “No kings or gods. Only man.” Lamb är i gengäld en öppen förespråkare för religion.

Spelaren axlar rollen som Subject Delta, den första Big Daddyn som framgångsrikt bondades med en liten flicka. Den flickan är Eleanor Lamb, Sofias dotter. 1958 tvingar Sofia Project Delta att ta sitt eget liv i ett försök att kapa de mentala och känslomässiga band flickan har till honom. Tio år senare vaknar han förvirrad upp i en vita chamber. När han stapplar ut börjar han få psykiska meddelanden av Eleanor. Hon hålls fängslad av sin mor och behöver hjälp att fly.

Bioshock 2 utforskar relationen mellan Subject Delta och Eleanor. Hon ser upp till honom som en fadersgestalt. Han ser henne som en dotter utan vilken hans egen existens saknar mening. De är för evigt bundna till varandra genom den process som skapade Little Sisters av Raptures hemlösa barn och präglade dem på enorma, genetiskt skräddarsydda monster vars enda syfte är att tjäna.

Eleanors introduktion i storyn förändrar allt. Plötsligt spelar du inte för dig själv längre. Plötsligt har du ansvar för en annan karaktär. Plötsligt får de moraliska val du gör en betydelse. En bit in i spelet konfronterar jag Stanley Poole, en av de mest avskyvärda figurer jag stött på i Rapture. Varenda muskel i min kropp vill skänka honom en lång och plågsam död. Men istället sänker jag mina vapen, medveten om att Eleanor ser på, precis som hon gjorde tio år tidigare när hennes mor stod inför ett liknande val att döda en man. Jag vänder mig om och går därifrån. Eleanor betonar att han inte förtjänar någon nåd men jag fortsätter gå. Drygt tio timmar senare kommer det visa sig vara det bästa beslut jag tagit i hela spelet. Eleanor studerar i det tysta, och hon lär sig.

Och tack vare mina val blir hon en bättre människa.

The God Delusion

“In light of the world to come, your sacrifice is nothing. Out of your pain, paradise was born. Like all I have done, this is an act of love.”
―Sofia Lamb

Den första generationen Little Sisters har åldrats naturligt under de tio år som förflutit. De har växt upp och lärt sig använda plasmider tack vare det Adam som de lagrat i sina kroppar. De har blivit Big Sisters. De är snabbare, farligare och dödligare än någonting annat du stöter på i Rapture. Och de kontrolleras av Sofia Lamb. På hennes order har de kidnappat småflickor från närliggande kuststäder och fört dem till Rapture för att förvandla dem till nya samlare.

Bioshock 2 handlar om religion. Spelet är fullkomligen nersolkat av visuella metaforer för återfödelse, reinkarnation och frälsning. Lamb använder små fjärilsformade pins för att rekrytera anhängare till sin Familj bakom ryggen på Ryan. Efter Raptures fall förvandlas bilden av hur fjärilen bryter sig ut ur sin kokong till en symbol för återfödelse – bokstavligen talat. Hur, var och när låter jag vara osagt, men Lambs plan handlar precis som Whales Frankenstein om att få vara Gud. Inte om att finna Gud eller om att underkasta sig, utan om att placera sig själv i rollen som skapare. Och Eleanor Lamb är föremålet för sin moders hybris. Hon förvandlas till en sorts jesussymbol för Familjen, en frälsare för Raptures söndermuterade kvarlevor. Det är vridet, utstuderat och luktar inte så lite David Lynch.

Bioshock 2 har en story som är snudd på briljant. Jag skulle så gärna vilja skriva om den i detalj, om hur den på ett subtilt sätt handskas med ämnen som är larger than life. Metodiskt sammanfogar spelet alla plottrådar till en sammanhängande story som är lika intelligent som den är välberättad. Den skänker perspektiv och insikt i sina karaktärer och deras motiv. Den ger substans åt vad som tidigare bara varit välpolerad setting.

I spelets kanske bästa scen låter den dig uppleva världen som en Little Sister ser den: mjukt tonad, full av ljus, insvept i siden och vadderad med kuddar. Här och var ligger änglar och sover. De är prydda av glorior och bär små vingar av ljus. Och Raptures salar är fulla av elegant klädda män och kvinnor, av polerad ek och italiensk konst. Endast vid några få tillfällen bryts illusionen och den mörka, mordiska verkligheten med sina fuktskadade korridorer och ruttnande lik uppenbarar sig.

On my shoulder, whispering

“Love is just a chemical, no matter the origin. We give it meaning by choice.”
―Eleanor Lamb

Jag såg inte fram emot det här spelet på förhand. Allting kändes fel. Från Big Daddy-approachen till upphetsade utvecklare som pratade om hur jävla coolt det var att äntligen få spela dödsmatcher i Rapture. Det kändes som den värsta sortens uppföljare, och det kändes framför allt som om det följde upp ett spel som inte borde ha någon uppföljare över huvud taget.

Därför är det kul att det finns så mycket tanke bakom Bioshock 2, så mycket kärlek till den genre det utforskar på djupet. Det finns så mycket som tyder på att serien är i goda händer hos 2K Marin. De lyckas expandera, nyansera och utveckla de aspekter av Bioshock som funkade bäst samtidigt som de gör något eget.

Och slutet! Slutet i Bioshock 2 är vackert, på ett sätt som det första Bioshock aldrig lyckades vara. Jag vill inte spoila för mycket, men om du spelat likadant som jag handlar det om återuppståndelse. Om frälsning. Om förlåtelse. Om kärlek. Och, kanske viktigast av all, om identitet. För första gången upphör Subject Delta att vara en Big Daddy och får ett namn.

Det är ett ord som Eleanor Lamb har upprepat otaliga gånger genom spelet, men det är först här, då hon står framför dig som en varelse du format själv med dina val, som absorberat de läxor om moral och mänsklighet som du lärt ut under din resa genom Rapture, som det verkligen har tyngd bakom sig och inte bara är ett uttryck för Ryans morbida experiment som för evigt präglat henne på ett genetiskt missfoster:

“Father”.

Det är så vackert att jag inte riktigt vet om jag ska gråta eller applådera. Jag gör både och.

Kommentarer ( 18 )

Inkommande länkar

1. Samtidigt i spelbloggosfären #4 « Games & Godis

Skriv en kommentar

• 
  
  « Nintendo Cereal System
• » Ett lyckligt slut