Pokémon Goethe

En morgon fattar Ash ett avgörande beslut. Han kliver upp ur sängen, ned för trappan och fram till sin mor. Hon tittar på honom och nickar “Förr eller senare måste alla pojkar lämna hemmet”. Men Ash ska inte bara lämna sitt hem – han ska bli den bäste Pokémon-tränaren i världen.

Det är i Game boy-spelet Pokémon Red från 1996 som mammans replik sammanfattar inte bara spelets upptakt utan också bildningsromanens grundstoft. 200 år före Nintendo fick mig att leta efter digitala mangamonster skrev Goethe boken Wilhelm Meisters läroår, om en ung man som tröttnat så på sitt borgerliga liv att han flyr hemmet för att ansluta till ett resande teatersällskap. För Wilhelm blir det en omtumlande resa in i vuxenlivet. För den litterära världen var det startskottet för den tyska bildningsromanen, en genre som ofta använder resan från hemmet som metafor för mognadsprocessen.

I en intervju med Time Magazine från 1999 berättar Pokémons skapare Satoshi Tajiri sin inövade pressberättelse om hur han ägnade stora delar av sin barndom åt att leta efter insekter. Han minns hur han lämnade hemmet och strövade runt i skogarna i utkanten av Tokyo och kom på egna tekniker för att fånga nya kryp. Men efter ett tag försvann insekterna. Förorten han växte upp i absorberades av staden och skogsidyllen som han lekte i ersattes av stålgrå byggnadskomplex.

På många sätt är Pokémon en analogi för Satoshis egna bildningsresa från en trygg barndom in i en svikande vuxenvärld – och där insekterna har bytts ut mot söta mangamaskotar. I rollen som pojken Ash måste vi som spelar lämna hemmet och traditionerna för att upptäcka världen. Revolten mot den klassiska skolningen till förmån för visdomar vunna i Livets Hårda Skola är basvara i den litterära genren. I JD Salingers Räddaren i nöden blir Holden Caulfield relegerad från sin internatskola och svarar med att slå upp dörrarna mot världen. I stället för att läsa om världen ska han uppleva den!

Pokémon gif

I Pokémon Go blir jämförelsen nästan övertydlig. För att fånga fickmonstren måste spelaren bokstavligen lämna sina hem. Om de gamla Pokémon-spelen speglade spelarens resa (silad genom Satoshis barndomsminnen) så är Pokémon Go spelarens resa personifierad. Men vad har spelets simpla monsterletande gemensamt med bildningsromanens sofistikerade upptäckt av världen som förförisk och förfärlig?

Du har säkert redan läst rubrikerna om Pokémontränare som blivit rånade, gjort intrång på privata ägor, krockat med bilar och till och med stött på lik. Själv har jag träffat på andra spelare som antingen gett mig goda råd eller försökt lura mig på villovägar. Verkligheten behöver inte fiktionens hjälp för att skrapa ihop beståndsdelarna till en bildningsroman. Pokémon Go visar att allt som krävs är en spelplan och ett regelverk.

Bildkonstnären Khaled Akil ger det en extra knuff i sin fotoutställning som visualiserar ett krigshärjat Syrien – strösslat med Pokémonster. Du kan tolka bilderna som ett uppläxande finger som mästrar oss som inte ser verkligheten bakom magin. Eller så kan vi se det som att världen kan vara både ljus och mörk. Vilket är den insikt som alla hjältar måste nå innan de kan återvända hem.

Pokémon är ett destillat av bildningsromanen som fungerar i flera dimensioner. Vi som växte upp med Pokémon Red när det släpptes för 20 år sedan är idag 30-någonting och en del av den zombielika hipsterhord som rör sig runt storstädernas offentliga konst/pokéstop. För oss har Pokémon alltid handlat om att resa och att växa. Vi spelare växer tillsammans med våra monster och vår protagonist. När tiden är inne kan dessa monster utvecklas till en ny evolutionsnivå. Från att vara söta gosedjur blir de som nått slutet på sin mognadsresa grovhuggna vuxenvarelser. Men deras nyvunna kraft och kunskap sker på bekostnad av deras oskuld.

Pokémon gif

Till skillnad från de andra Pokémon-spelen finns det inget slut i Pokémon Go, som vissa därför avfärdar som en glorifierad stegräknare. I stället för bildningsromanens klassiska slutscen där barnet återvänder hem som en förverkligad vuxen är du fast i en bubbla av “personlig tillväxt”. Nästan som en antites till bildningsromanens väsen, en evig pubertet. Eller är det tvärtom?

1821 skrev Goethe en uppföljare till Wilhelm Meisters läroår: Wilhelm Meisters vandringsår. Boken slutar inte med en bejublad hemkomst utan med en cliffhanger. “Fortsättning följer”, står det i slutet på romanen som aldrig fick en fortsättning. Att Pokémon Go är en evighetsmaskin skiljer sig från det typiska bokslutet, men det ekar av genrens oändliga inre resor och outtömliga självupptäckter. Där visar Pokémon Go att det har lärt sig bildningsromanens största läxa. Att du aldrig tar examen i Livets Hårda Skola.

Tidigare publicerad i GP Kultur.
Lyssna även på min Pokémon Go-krönika som sändes i P3 Spel.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .