sailorsdramsanctuary

Det finns en sorts japansk estetik som kallas för sabi. Rakt översatt lär det betyda rost.

Japansk konst har länge attraherats av hur förflytandet av tid får nyanser att träda fram i saker. Åldrande ekträd, slitna fotografier, gamla repiga släktklenoder. Imperfektionen anses ge dem karaktär. Det är samma med människor. Sabi kan summeras som det märke som tiden lämnar efter sig på allt och alla. Det handlar om åldrande med värdighet. Om kantstött skönhet. Naturlig rostighet.

»The Sailor’s Dream« använder just tiden som sitt centrala koncept. Det är en ensamseglats genom gamla platser och gamla minnen. När det börjar rör vi oss över ett slags inre hav. Det finns en mängd små öar i det blågröna vattnet. Är de minnen eller drömmar? Bortglömda eller saknade?

Spelet går kanske bäst att beskriva som en blandning av en popupbok och en interaktiv kortroman. Den handlar om en flicka, en man och en kvinna. Det är en vacker historia, utstavad på de boksidor som ligger utspridda här och var i de stämningsfullt tecknade miljöerna.

Likt »Device 6« experimenterar »Sailor’s Dream« med text. Till skillnad från »Device 6« är texten emellertid mer som en liten kommentar till själva upplevelsen än det definierande draget. Hjärtat i upplevelsen är istället samspelet mellan det visuella och det långsamma tempot som ber dig att dröja dig kvar i varje scen och låta intrycken sjunka in. »Sailor’s Dream« vill att du ska känna svikten i trägolven, förnimma lukten av havsluft, se hur tidens tand nött ner.

Det vill att du ska känna tidsflödet, ibland bokstavligt talat. Tiden fortsätter att lämna avtryck i den här världen även när du inte är där.

sailorsdreamglassjar

Vi spelar det inte som man spelar ett spel i de bästa ögonblicken, utan snarare som någon spelar ett instrument. Vi läser det inte som en bok, utan som en arkeolog läser historien genom kvarlämnade saker. Objekt är laddade med minnen och konnotationer, men precis lika ofta med röster och toner. Dialoger från det förflutna ekar i rummen när vi utforskar dem. Folksånger som sedan länge har glömts bort börjar ta sig ton. Och de är vackra.

Stephanie Hladowskis röst och Jonathan Engs kompositioner gör mig svag i bröstet. De sju sånger (en för varje veckodag) som vi snubblar över i »Sailor’s Dream«, framförda på piano och gitarr, är dess absoluta höjdpunkt. Tillsammans utgör de fjolårets vackraste soundtrack. Och det är också här någonstans som »Sailor’s Dream« hittar sin unika form. Det finns många spel som berättar sina historier med text och bild. Men hur många berättar dem med hjälp av sång?

Lyriken handlar precis som miljöerna om tiden och hur den oundvikligen förflyter. Spelets bästa sång, döpt till »Friday«, berättar om en vilja att vrida tillbaka klockan, att stoppa processen och återvända till ögonblicket då minnet var någonting mer, innan det blev ett avtryck i medvetandet:

”Make the autumn winds turn
make the flowers still bloom
Turn the clock on the wall
to the first day of June
As the sun slowly sinks I can’t help but to think
that we’re truly each other’s most valuable thing
They say time can’t be stopped but I’ll give it a try
as the last summer’s night-
passes by”

Simogo har etablerat sig som inte bara Sveriges utan kanske en av världens mest intressanta spelskapare de senaste åren. De släppte de fantastiska »Year Walk« och »Device 6« under 2013. »Sailor’s Dream« är inte särskilt likt något av dem, men det påminner om dem ändå. Kopplingen är intuitiv, estetisk. Jag funderar länge på hur jag kan beskriva släktskapet. Och sen kommer jag på det:

Sabi. Naturlig rost.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .