Det andra kongokriget är den värsta konflikten som drabbat mänskligheten sedan andra världskriget. Den har lämnat sina blodiga fotspår över hela världskartan. Och just nu, medan du läser det här, leder de hela vägen in i ditt vardagsrum.

Kongokriget avslutades officiellt 2003, men det pågår fortfarande i det tysta. Det är ett krig som handlat om diamanter, guld, kassiterit och wolframit. Framförallt är det ett krig som har handlat om en mattsvart malm som kallas för coltan.

Ordet är afrikansk slang, en sammanslagning av de första stavelserna i malmens två viktigaste beståndsdelar: mineralerna columbit (också kallat niobium) och tantalit. Niob utvinns ur niobium. Dess förmåga att förstärka stål och dess magnetiska egenskaper gör den till ett eftertraktat material för företag som tillverkar supraledare och jetmotorer.

Men det är tantalit som är den mest eftertraktade av de två. Ur den utvinns nämligen grundämnet tantal; en hård, blågå övergångsmetall som behåller sina fasta proportioner under temperaturer upp till 3017° Celsius. Bara tre kända metaller har en högre smältpunkt. Och ännu mer imponerande: den är nästan helt immun mot korrosion. Tantal skyddas av ett naturligt oxidlager som inte ens kungsvatten, som löser upp både guld och platina, kan bryta ner. Detta faktum gör den extremt lämplig för kondensatorer i elektronisk utrustning. Tantalkondensatorer är väldigt små och väger nästan ingenting. De finns överallt omkring dig. I din mobiltelefon. I din laptop.

Framförallt finns de i dina spelkonsoler.

Ett århundrade av mörker

Den Demokratiska Republiken Kongo har inte haft det lätt de senaste hundra åren. 1885 tillskansade sig kung Leopold II av Belgien rättigheterna till landet under den ökända Berlinkonferensen. Belgarna etablerade snabbt Den Fria Staten Kongo. Namnet var som ett slag i ansiktet på de förslavade kongoleserna. Mellan 1885 och 1908 dog hälften av den inhemska befolkningen medan Belgien tjänade en förmögenhet på landets gummiproduktion. Efterfrågan på världsmarknaden hade just exploderat tack vare bilen med sina gummidäck.

Joseph Conrads berömda roman »Mörkrets hjärta« skrevs under den här tidpunkten. Titeln på boken var vad man kallade Kongo som, beläget mitt på ekvatorn, har de tätaste regnskogarna i världen. De är så tättslutande i landets mitt att ljuset aldrig tränger genom trädkronorna och når ner till marken. Conrad använde sig emellertid av begreppet för att beskriva någonting annat. Novellen skildrade effekterna av den kolonialism och rasism som följde i imperialisternas fotspår längs Kongofloden.

Folk i Europa och Amerika reagerade då på samma vis som de skulle göra hundra år senare: med en axelryckning.

Efter att ha tillhört Belgien under ett halvt århundrade ägnar landet den andra halvan åt att försöka försörja sig själva. Joseph-Désiré Mobutu kommer till makten 1965. Han är arketypen för den afrikanska diktatorn. Landet gör sitt bästa för att skaka av sig kolonialismen (namnet ändras bland annat till Zaire, som betyder flod), men Mobutos styre kommer att kännetecknas av fattigdom och djup korruption. Inom landet bubblar motsättningarna.

När det enorma folkmordet i Rwanda—i sig självt en direkt produkt av ett århundrade av Belgisk rasbiologi—äger rum 1994 flyr miljontals tutsier över landsgränsen till östra Zaire för att undkomma utrensningen från den hutuiska regeringen. En halv miljon människor som blir kvar hackas till bitar med machetes på gatorna. Kort därefter är det hutuernas tur att fly av rädsla för vedergällning när tutsipartiet Rwandas patriotiska front (RPF) tar kontroll över Rwanda.

Rwanda och Uganda (som är allierade med RPF) invaderar så småningom Zaire i ett försök att återbörda flyktingarna med våld och avsätta Mobuto, som öppet stöttat de génocidaires som nu har tagit sin tillflykt till hans land. På vägen roffar de åt sig stora markområden fulla av mineralgruvor och andra naturtillgångar. Över åttio procent av världens kända coltantillgångar finns i just Zaire.

Någonting händer under tiden med Zaire när det utsätts för så mycket slitningar från alla håll. Landet spricker som ett äggskal. Rebellerna tar makten och skapar DR Kongo.

Det här är kaoset som inom kort ska göras tiofaldigt värre av teknologiboomen i Europa och USA.

1999 har bland annat Sony problem med att tillverka tillräckligt med kondensatorer för att möta efterfrågan för sin nya spelkonsol. Medan världen väntar på att Playstation 2 ska släppas skjuter priset för coltan i höjden. Det höjs från 44 till 275 dollar per pund på världsmarknaden. Och ett av de värsta rånen i historien börjar äga rum.

Uganda och Rwanda skövlar åt sig mängder av mineral genom systematisk smuggling över den spruckna landsgränsen. Rwandas armé blir 250 miljoner dollar rikare mellan 1999 och 2000 tack vare coltanförsäljning – trots att det inte finns en enda coltangruva i deras eget land. De forslar ut mer än 100 ton coltan ur DR Kongo varje månad. Bönder, barn och flyktingar får gräva upp mineralen åt dem. Folk förslavas. De dör i stridigheter över marken eller nere i osäkra gruvschakt. De blir sjuka. Gorillor, elefanter, regnskogar, bönder och annat skit som står ovanpå mineralfyndigheterna rensas snabbt bort. Hela landskapet i östra Kongo ödeläggs. Miljontals människor tvångsförflyttas.

Playstation 2 går under tiden och blir världens dittills bäst säljande spelkonsol genom tiderna.

Kongokriget har i efternamn fått öknamnet »The Playstation War«, och även om det är en smula orättvist—Sony var varken först eller sist med att använda delar tillverkade av tvivelaktigt tantal, och kondensatorer används till mer än spelkonsoler—så var begäret efter maskinen onekligen en bidragande orsak. Den engelska parlamentsledamoten Oona King sammanfattade för några år sedan hela konflikten med den hjärtslitande meningen:

”Barn i Kongo skickas ner i gruvschakt för att dö så att barn i Europa och Amerika ska kunna döda fiktiva utomjordingar i sina vardagsrum.”

Det är inte mycket som har förändrats sedan dess. Över 1000 människor dör varje dag av orsaker som är direkta konsekvenser av Kongokriget enligt Världshälsoorganisationen. Och exploateringen av coltan fortsätter och drivs på av en världsmarknad där den årliga efterfrågan ökar med 8-12 procent.

Alla stora västerländska teknikföretag påstår i dag att de inte köper konfliktmineraler. Alla stora västerländska företag har fel. Coltanet sprids via så många mellanhänder att det är omöjligt att hålla reda på varifrån det kommer. Kina är en av de största importörerna av tantal från DR Kongo. Metallen hamnar i deras fabriker och säljs sedan vidare till Europa och Amerika.

Vi vet inte exakt hur stor del av tantalet på världsmarknaden som är olagligt i dag. Vi vet däremot en sak: det finns inte tillräckligt med coltan utanför DR Kongo för att tillgodose den moderna teknologiindustrin. Och mängden coltan som i dag bryts i lagliga kongolesiska gruvor är försvinnande liten. Apples numera avlidna grundare Steve Jobs erkände själv problemet i en mailkonversation för några år sedan när skrev:

”Vi kräver skriftliga intyg från alla våra leverantörer som säger att de inte använder konfliktmineral. Men ärligt talat finns det inget sätt för dem att veta säkert. Tills någon uppfinner ett sätt att kemiskt spåra mineraler till ursprungsgruvan där de brutits kommer det här att fortsätta vara ett problem.”

Teknologiindustrins reaktion till coltanproblemet har ofta varit att spela dum. Den ställer inte för många frågor eftersom den inte vill veta. Och under tiden fortsätter kongoleserna att dö.

Varje år sammanställer FN en rapport som de kallar för Human Development Index. Den är en sorts mått på mänsklig utveckling, nation för nation. Indexet tar hänsyn till tre faktorer: förväntad livslängd, utbildning och inkomst. Demokratiska Republiken Kongo, med sin medellivslängd på 48,7 år, där befolkningen i genomsnitt har gått i skolan i 3,5 år och har en medelinkomst på 319 dollar om året, ligger fastkört mot botten av listan. Intill pekar en blodröd trendpil käpprätt neråt och berättar att det bara kommer bli värre.

Denis Mukgewe

Denis Mukgewe.

Denis Mukwege är en kongolesisk doktor och gynekolog som har varit nominerad för Nobels fredspris två gånger. Han utsågs till hedersdoktor vid Umeås universitet 2010. Mukwege har grundat och driver just nu ett sjukhus i Bukavu i östra Kongo som specialiserar sig på att hjälpa överlevare av sexuellt våld. Majoriteten av hans patienter är kvinnor som har blivit gruppvåldtagna av kongolesiska rebeller. Efter årtionden av sexuellt militärt våld har de grova övergreppen, som beskrivits av FN som ”de värsta i världen”, blivit en oundviklig del av vardagen i regioner som är rika på konfliktmineraler.

För en vecka sedan var Mukwege på besök i Umeå för att vädja till sin adopterade hemstad om hjälp för att bekämpa de grova övergrepp som begås i DR Kongo. Hela landet befinner sig i en spiral av våld och död som det behöver omvärldens hjälp för att bryta – samma omvärld som indirekt är upphovet till situationen.

Mukweges besök kom bara några veckor efter att den kongolesiska valkommissionen bestämde sig för att skjuta fram landets stundande presidentval till 2018. Kommissionen har bett om att få åtminstone till Juli 2017 på sig för att kunna registrera fler än 30 miljoner väljare i ett land som till ytan är lika stort som västra Europa men har en av världens sämsta infrastrukturer. Det är samtidigt ett land vars historia är nedlusad av statskupper och korrupta ledare, vilket innebar att folk automatiskt det här som ett försök från dess president, Joseph Kabila, att behålla makten när hans ämbetsperiod går ut i december.

Resultatet har varit en mängd upplopp som resulterat i otaliga människor döda. Exakt hur många är osäkert, för myndigheterna vägrar ge FN tillgång till bårhus och kyrkogårdar där antalet kroppar kan räknas. Vad vi vet är att minst 48 civila demonstranter dödades mellan den 19-21 september i huvudstaden Kinshasa av kongolesisk militär. 38 av dem sköts ihjäl. 7 brändes till döds. Rapporter inifrån landet gör samtidigt gällande att regeringen ska ha delat ut machetes och pengar till ett hundratal män som fick i uppgift att störa demonstranterna.

Mukwege är tydlig med var den yttersta skulden ligger för all söndring i DR Kongo.

– Den konflikt vi har i Kongo i dag är inte en konflikt mellan olika typer, religioner eller länder. Det är en konflikt som handlar om kontrollen över mineraler. Vi har gjort en studie som visar att där mineraler finns, det är också där arméerna finns och där kvinnor blir våldtagna. Så det finns inga tvivel om att arméerna kämpar för att få kontrollen över mineraler för att få en egen internationell marknad utan att betala någon skatt. Korrelationen är tydlig, berättade han i ett nyhetsinslag för SVT.

Mukwege vädjade om hjälp från Umeåborna, och med dem resten av Sverige, för att få bukt med situationen.

– Det jag vill säga till Umeåborna är att bara ringa ett samtal. Alla kan göra något för att kämpa för världsfred. Speciellt anser jag att konsumenter, när vi använder mobiltelefoner, datorer och all elektronik måste vara medvetna om att de innehåller metall som kommer från Kongo, i en region där kvinnor används som slagfält. Det anser jag att Umeås invånare inte kan acceptera, de kan använda deras röster och fråga företag var de får sin metall ifrån och be dem att använda metall som är fri från konfliktmineraler.


En ansvarslös spelindustri

Enough Project är en nonprofitorganisation i Washington DC vars mål är att ”få ett slut på folkmord och brott mot mänskligheten”. I augusti 2012 släppte de en rapport där de granskade de största Amerikanska teknikföretagen och deras implicita skuld i Kongokonflikten. Den tog bland annat hänsyn till hur de hade arbetat för att försöka hålla konfliktmineraler borta från sina tillverkningsprocesser.

I botten av listan fanns Nintendo, som fick en stor fet nolla i betyg – sämst av alla företag i hela studien.

– Nintendo är det enda företag som har vägrat att över huvud taget erkänna problemet med konfliktmineraler eller visa att de ens bryr sig om det. Och det här är trots att vi försökt kontakta dem och föra en dialog i över två år, berättade Sasha Lezhnev, en av medförfattarna till rapporten.

Det skulle dröja ända till 2015 innan Nintendo tog de första, stapplande stegen för att göra någonting åt faktumet att de i åratal har skott sig på en konflikt som kännetecknas av mord, våldtäkt, övergrepp och etnisk utrensning.

För bara någon månad sedan utannonserade de att drygt 70 procent av smältverken som de köper tenn, tantalit, tungsten och guld från (de vanligaste konfliktmineralerna, de som brukar refereras till som ”3TG”) är certifierat konfliktfria. De här siffrorna bygger emellertid inte på några djupare utredningar utan på interna undersökningar som Nintendo själva har skickat ut till sina leverantörer. Och problemet med att spåra konfliktmineraler kvarstår.

Microsoft har på liknande vis påstått att 85 procent av deras smältverk är certifierat konflitkfria av CFSP. Sonys siffror å andra sidan är dolda i mörker. Det finns inga uppgifter på hur många av deras leverantörer de satt press på eller hur många av dem som visat att de är certifierade, men Sony själva medgav att många av dem aldrig återkom med svar i deras undersökning. Och även om Sony skryter på sin websida om att de har en klausul i sina kontrakt som gör det möjligt för dem att bryta avtal med företag som inte håller sig till reglerna är det uppenbarligen inte en prioritet för dem. Leverantörer som inte ens bryr sig om att svara när Sony frågar varifrån deras metaller kommer får fortfarande leverera mineral till deras tillverkningsfabriker.

Det är inte bara lokalbefolkningen som exploateringen av DR Kongo varit en katastrof för. En studie nyligen avslöjade att det i dag finns färre än 1700 låglandsgorillor kvar i världen. Världens största primat som har sitt hem på de östra slätterna i DR Kongo har nästan utrotats av skövling, förstörda habitat och olovlig jakt.

De tätväxande regnskogarna som gav Joseph Conrad titeln till »Mörkrets hjärta« är på liknande vis nästan helt utplånade. Regnskogarna kring kongobäckenet är världens näst största och tillhör de som brukar kallas för Jordens lungor, men illegal skövling i jakt på mineralfyndigheter har skadat dem bortom räddning. DR Congo rankas i dag 7:a på topp 10-listan över de länder som har världens högsta skogsavverkningstempo. Och när gruvdriften väl påbörjats är regnskogarna i princip omöjliga att någonsin återställa. Marken har redan skadats bortom all räddning. Arbetare gräver sig in i vattendrag och sjöar och skapar en kontaminering mellan yt- och markvatten, som samtidigt eroderar själva jordmånen. När det här sker är marken obrukbar. Det finns inget fundament kvar för nya träd att växa på. Allting som återstår när gruvarbetarna dragit vidare är en stor lerpöl.

Merparten av alla de träd som huggs ner lämnas dessutom kvar där de ligger och ruttnar sedan bort. Tusentals träd fälls av rebeller varje dag. Drygt en halv miljon försvinner varje år som vi känner till. Om de kongolesiska regnskogarna är planetens lungor ser de i dag ut som lungorna på en 70-årig storrökare med lungcancer.

Denis Mukwege kom till Umeå med ett budskap. Han är övertygad om att det bara är omvärldens allmänna okunskap om Kongokonflikten som hindrar den från att agera. Att inte kongolesiska liv — i synnerhet de som tillhör barn och de miljontals kvinnor som blivit våldtagna och fått sina underliv förstörda — är mindre värda för oss än vita europeiska människor.

Jag skulle så gärna vilja tro att han har rätt, men jag är övertygad om att han har fel. I en tidsepok där vi aldrig ägt mer elektronisk utrustning än vi gör just nu, där mobiltelefoner, tablets och laptops varar i 2-3 år innan de är förbrukade, kommer övergreppen på Kongo att fortsätta, och teknikindustrin kommer att fortsätta att halvhjärtat försöka hålla ett sken av oskuld uppe. ”Jag visste inte hur illa det är” har alltid varit västvärldens stående ursäkt när det kommer till skuldfrågan.

Frågan är: nu när hela världen vet — vad tänker vi göra åt saken?


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , , , , ,



Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .