Bioshock Infinite - ett fyrhus

Jack har nätt och jämnt överlevt en flygplanskrasch någonstans i Atlantiska oceanen när en fyr tornar upp mitt framför hans ögon. Han stiger in i fyrtornet och letar sig fram till en batysfär – en gammaldags dykarklocka. Han klättrar in i den och skjuts flera tusen famnar ned i det mörka djupet. Till Rapture. Scenen är redan nu – knappa sex år efter ”Bioshocks” lansering – ikonisk.

Det är inte konstigt att Ken Levine valt att återskapa den, bild för bild, i ”Bioshock Infinite”. Liksom Jack bestiger Booker DeWitt sitt egna fyrtorn. Även Booker träder in i en slags farkost. Men istället för ner, far den upp genom molnen. Till Columbia.

Fyrtornet som symbol spelar en central roll i det Bioschock-universa som Ken Levine har byggt upp. Och som han i ”Bioshock Infinite” river ner. Men innan vi återvänder dit måste vi prata om fadersmorden.

I psykoanalysen talar man om det symboliska fadersmordet som den slutgiltiga ritualen för att frigöra sig från sina föräldrar och bli en egen individ. Det är så vi vinner vår identitet och frihet. Populärkulturen har sedan dess kidnappat temat och gjort det till sitt eget. Se Luke Skywalker och Darth Vader.

Levine utforskar fadersgestalten i ”Bioshock” för att se vart gränsen går mellan beskyddare och bestraffare. I undervattenstaden Rapture får vi bevittna hur de stora dykarmonsterna big daddys försvarar flickebarnen little sisters. Och deras far? Andrew Ryan! Would you kindly, ber Ryan innan Jack slår in hans ansikte med en golfklubba. Men det är inte ditt första fadersmord. Innan du har nått fram till Ryans överdådiga kontor har du skjutit, sprängt och slagit ihjäl flera dussin big daddys inför deras förtvivlade little sisters.

Bioshock - sorg

I ”Bioshock Infinite” ersätter Elizabeths relation till den mekaniska jättefågeln Songbird den mellan little sisters och big daddys. Men här har tumskruvarna dragits åt ytterligare några varv. Där en big daddy fungerade som en beskyddande eskort tvingar Songbird Elizabeth till ett utegångsförbud på obestämd tid i ett högt torn. Songbird antar rollen som den överbeskyddande fadern, och det enda sättet för Elizabeth att frigöra sig från den är genom ett symboliskt fadersmord.

Mot slutet av spelet har Elizabeth och Booker via en dimensionsreva hamnat i undervattenstaden Rapture. Genom en decimetertjock glasruta ser de hur Elizabeths beskyddare och fångvaktare kämpar mot vattentrycket flera famnar under havsytan innan den ger upp med ett dödsvrål. I bakgrunden kan man skymta en little sister som sörjer sin big daddy.

Det är bara en i raden av en serie fadersmord. Och det följer en episod där Booker DeWitt dränker spelets skurk, Comstock, i en dopfontän. Comstock är Elizabeths far och grundaren av molnstaden Colombia. Att döda honom blir en symbolisk handling för att frigöra staden såväl som dottern. Och innan dess blir den vite industrimagnaten Fink ihjälskjuten av den svarta revolutionären Fitzroy. I samma ögonblick frigör sig den hunsade arbetarklassen från den patriarkala överklassens kedjor.

Bioshock Infinite - columbia

Men det är först när du ser hur vattentrycket vanställer Songbirds metallskal flera tusen meter under vattenytan som det går upp för dig. Hela spelet igenom har du i rollen som Booker DeWitt stridit för att rädda Elizabeth. Men den enda som kan rädda Elizabeth är Elizabeth själv. Du är inte hennes räddare, du är roten till hennes lidande. Du är hennes far. Hennes Darth Vader. Och för att hon ska leva måste du dö.

Efter Songbirds livlösa kropp sjunker ned i sin havsgrav följer du Elizabeth till en batysfär. Tillsammans kliver ni in i farkosten och lämnar den förlorade utopin Rapture bakom er. Dykarklockan bryter igenom vattenytan och genom glaset ser du ett fyrtorn. På himlen lyser stjärnorna som om någon har hällt ett saltkar över nattens svarta duk. Men Elizabeth förklarar. Det är inte stjärnor. Det är portar. Ni träder in genom fyrtornet, och som om ingenting har hänt befinner ni er utanför ett annat fyrtorn. Och överallt, över den vida oceanen som sträcker sig från ena sidan av horisonten till den andra: fyrtorn.

Det finns miljoner, miljoner världar, inser Elizabeth. Alla är olika, alla är lika. Konstanter och variabler. Det finns alltid ett fyrtorn, det finns alltid en man, det finns alltid en stad.

Du befinner dig på ett hav fyllt av miljoner fyrtorn som alla leder till miljoner olika variationer av ”Bioshock”.

Kurt Vonnegut har skrivit om tidsresor i ”Slakthus Fem”. Där var tiden ett utdraget pärlhalsband av orubbliga ögonblick. I boken kunde varelserna från planeten Tralfamadore återbesöka och återuppleva varje enskilt ögonblick när som helst, men aldrig förändra något av dem. I ”Bioshock Infinite” är tidslinjerna ett rörigt nystan som knyts ihop av vissa orubbliga nyckelhändelser. Booker DeWitt är dömd att återupprepa samma mönster om och om igen. Lösningen är att låta Elizabeth begå ännu ett fadersmord. Denna gång bokstavligen.

I det första ”Bioshock”-spelet använde Ken Levine frasen ”would you kindly” för att kommentera den linjära speldesignen och dess okritiska spelare. Med slutscenen i ”Bioshock Infinite” kritiserar han industrins uppföljarmani som han själv har blivit en del av. När Elizabeth säger att ”Det finns alltid ett fyrtorn, det finns alltid en man, det finns alltid en stad” så är det som om hon avslöjar ”Bioshocks” innersta hemlighet. Både för oss och för Ken Levine.

För Levine har ”Bioshock” blivit en big daddy, en trygghet och ett fängelse. Som ett fyrtorn på en öde ö. Det slutgiltiga fadersmordet i ”Bioshock Infinite” är därför inte när Elizabeth tvingar ned Booker DeWitts huvud under vattnet tills de sista luftbubblorna simmar upp mot ytan. Efter det här har Ken Levine förbrukat sin rätt att göra ännu ett spel om ett fyrtorn, en man och en stad. Men innan han kan gå vidare måste han frigöra sig från ”Bioshocks” bojor. Och för att göra det måste ”Bioshock” dö.

Bioshock infinite - flera fyrhus
.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 5 )

Bioshock Infinite är det där spelet man skulle vilja spela om och om igen för att verkligen ta in alla detaljer i spelvärlden, även om Columbia ofta känns så outnyttjad som en stad bland molnen.

Synd bara att spelet i sig direkt dåligt, med i stort sett alla generalfel man kan göra, utan tillstymmelse till vettig interaktion eller försök att göra något nytt med genren. Oehört imponerande grafiskt, men som spel stannar det som är värt att beundra där.

Jag klarade det igår, och jag har ingen större lust att återvända till ett spel där själva spelandet tycks ha betraktats av utvecklarna som ett nödvändigt ont. Nånstans i sin iver att utveckla berättandet i spel tycks Ken Levine ha glömt bort att han faktiskt gjorde ett spel.

  (Quote)

PC-Spelare den 10 Dec 2013 klockan 14:56

+ att om han hade skrivit en bok baserad på samma berättelse så hade få eller inga personer brytt sig. Men bara för att det är ett spel (typ) så får det automatiskt massor av kärlek från intellektuellt undernärda spelskribenter!

  (Quote)

Plus den 10 Dec 2013 klockan 18:31

För att vara lite petig så var det väl Fontaine i rollen som Atlas som styrde Jack med frasen ”would you kindly” och också den som gjorde att man slog ihjäl Andrew Ryan? Eller har jag blandat ihop saker nu?

  (Quote)

Glenn Johansson den 10 Dec 2013 klockan 19:20

Både Fontaine och Ryan yttrar frasen vid olika tillfällen, men ja. Det är Fontaines konstruktion.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 11 Dec 2013 klockan 04:18

Pc-spelare: håller med om att spelet är lite för tungrott för att man ska återvända till det.

Plus: Det är framför allt mordet på Bioshock och den kultur/industri den tillhör som jag tycker är riktigt intressant.

Glenn: Som CJ säger så är det Fontaines konstruktion, men det är Ryan som delar ut ordern.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 11 Dec 2013 klockan 11:38

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .