soshe

Adam Lanza vaknar på morgonen den 14 december 2012. Han plockar upp en glock, går in i moderns sovrum och skjuter henne i huvudet fyra gånger. Sedan tar han hennes bilnycklar, packar hennes bil med semiautomatiska vapen och beger sig till en lågstadieskola i Newtown för att smeta in sitt namn med smuts i historieböckerna.

Den chockerande massakern i Sandy Hook ifjol släckte 26 människoliv. 20 av dem var lågstadiebarn. Dådet resulterade i nationell sorg i USA och fick, för kanske första gången, många politiker att på allvar ifrågasätta landets vapenlagar. Barack Obama höll ett tal där han lovade de anhöriga att Amerika skulle se till att något liknande inte skedde igen. Till och med råkonservativa republikaner var överens om att någonting borde göras. Det kändes som om en diskussion som traditionellt varit tabubelagd i amerikansk politik plötsligt hade bubblat upp till ytan.

Sedan dess har absolut ingenting hänt. Bekymrade medborgare i Connecticut startade istället en insamling där de köpte upp våldsamma serietidningar, tv-spel och filmer för att sedan bränna dem på bål i en enda stor våldsexorcism. De genomförde aldrig bålbränningen, men själva insamlingen ägde rum. Den blev en slags symbol för mentaliteten som präglade debatten. Man samlade in fiktiva vapen istället för de verkliga vapen som Lanza fyllde sin bil med. Det var i längden betydligt lättare än att ställa jobbiga frågor om mentalvård och omskrivning av grundlagar.

”The Slaying of Sandy Hook Elementary” släpps nästan exakt ett år efter Lanzas vansinnesdåd. Det är skapat av Ryan Lambourn, en amerikan från Houston som numera bor i Sydney i Australien. Föga förvånande har det hunnit piska upp en skitstorm utan dess like under de få dagar det legat ute. Politiker vill förbjuda det. Spelsajter vägrar att distribuera det. Speljournalister tvår sina händer och kallar det för en äcklig provokation som är skadlig för spelens anseende. Anhöriga till offren i Sandy Hook blir, förståeligt nog, ledsna och upprörda när de får höra via tidningar och tv att någon har gjort ett spel som handlar om att exploatera en nationell tragedi för att skapa lättsam underhållning.

”The Slaying of Sandy Hook” är ett sidoscrollande flashspel där alla karaktärer är gestaltade som skuggor. Huvudfiguren rör sig framåt med släpande, bläckplumpsliknande steg. Spelet börjar i Lanzas hus samma morgon som dådet. Texten på skärmen uppmanar figuren att avrätta den sovande mamman med fyra skott i en scen som imiterar verkligheten. Sedan beger han sig till Sandy Hook med en AR-15 i händerna. Om man vill kan man sparka in klassrumsdörrar och skjuta elever och lärare medan de flyr i panik. Vissa av dem sitter kvar skräckslagna i sina bänkar, oförmögna att röra sig. Andra ligger och darrar i gråtande högar på golvet.

Man kan också välja att göra ingenting. Eller att hoppa direkt till slutet och sedan begå självmord med ett skott i huvudet när polissirenerna närmar sig. Efter att ha spelat genom det en gång låser man upp ett läge som kallas för ”Gun control” där gärningsmannen istället är beväpnad med ett svärd. När polisen anländer försöker han begå självmord genom att svälja piller men misslyckas.

Efter varje uppdrag dyker en skärm upp som berättar hur många människor man har dödat och hur många som lyckats fly eller gömma sig. Undertill står de verkliga dödstalen listade som en slags jämförelse. ”Historical mode” kallar spelet det för.

Ni har all rätt att tycka att det här är ett vidrigt spel. Det tycker jag också. Jag mår illa av att spela det.

Men framförallt mår jag illa över att det känns som en väldigt nödvändig bit dialog i debatten kring Sandy Hook.

slayingsandyhookmother

För vad är egentligen ”The Slaying of Sandy Hook Elementary” om inte ett försök väcka en diskussion till liv igen som politiska och ekonomiska vildar gjort allt som står i deras makt för att tysta ner?

Och vad är egentligen den avgörande skillnaden mellan det här och Gus Van Sants film ”Elephant” om skolskjutningen i Columbine? Vad ger Van Sant rätten att diskutera det här ämnet medan Ryan Lambourn inte får det? Vad gör det här korta, medvetet ickegrafiska spelet så mycket värre? Att det är interaktivt och därför kommer mycket närmre den verkliga våldshandlingen? Knappast. Det är ju exakt det som är meningen. ”The Slaying of Sandy Hook Elementary” är, precis som ”Elephant”, skapat som en dialog med publiken självt.

”Elephant” är en film som kontextualiserar inte bara massakern utan också samhällets (och med det tv-tittarnas) reaktioner när det möts av nyheterna. Hur vi matas med och fascineras av våldet på avstånd. ”Elephants” bredare poäng handlar inte bara om mobbning och sociala stigman. Den handlar också om en kultur av våld som trubbar av oss och vänjer in oss i ett samhälle där sådana här vansinneshandlingar tillåts bli en del av rytmen. Den handlar om hur vi fascinerat och skärrat betraktar dem på avstånd genom tidningsfoton och bildskärmar som perversa voyeurister. Den handlar om publiken som sätter sig ner och ser en film om en skolskjutning utan att riktigt veta varför. Den handlar om alla vi som fortfarande inte orkar engagera oss i frågor om vapenkontroll och våldskulturer efter att ha konfonterats av allt detta råa, sadistiska våld. Vi som gång på gång håller dialogen tillbaka genom att låta den domineras av trångsynta bigotter och lobbyister med ekonomiska intressen.

Den handlar om elefanten i rummet som ingen vill prata om. Ledtråden finns redan i titeln.

Folk har all rätt att tycka att den är vidrig. Jag har sett den exakt en gång och kommer aldrig någonsin att se den igen. Jag får ångest bara jag tänker på den. Scenen där Eric Harris lugnt sätter sig ner i en sönderskjuten skolmatsal, med kroppar och omkullvälta stolar spridda på golvet runtomkring sig, och fridfullt tar en klunk från ett kvarlämnat mjölkglas har etsat sig fast på mina näthinnor.

Men gjorde Gus Van Sant filmen för att håna offren som miste livet i massakern i Columbine? Nej. Självklart inte. Han gjorde den för att vi skulle komma ihåg dem. Allihop. Även de två svikna tonåringar som packade ner tillräckligt med vapen i sina väskor för att beväpna en mindre armé och sköt sönder hela jävla världen.

Van Sant ville att vi aldrig någonsin skulle glömma.

”Elephant” (2003), Gus van Sandt.

”Elephant” (2003), Gus van Sant.

Exakt samma poäng går att utläsa ur ”The Slaying of Sandy Hook”. Och jag vägrar att avsky Ryan Lambourn för det. Det är ett vidrigt spel som påminner om en vidrig verklighet och försöker provocera fram världens allra nödvändigaste dialog igen. Spel anklagas så ofta för att aldrig någonsin ta sitt ansvar ur ett bredare perspektiv, att aldrig ta sig själva eller världsbilden de målar upp på allvar, och det stämmer nästan alltid. Här är ett som faktiskt försöker göra det, och spelvärlden vänder sin kollektiva rygg åt det. Eller anklagar det för att pervertera debatten om våldet i samhället och dra spelen i smutsen. Som om inte spelen själva gör det tillräckligt ofta. Som om de inte redan sålde ut sin ryggrad någonstans mellan Electronic Arts vapenreklam och Battlefields vidriga amerikanska propaganda, eller med Ubisofts utsträckta långfinger mot ett decennium av debatt kring mänskliga rättigheter.

”The Slaying of Sandy Hook Elementary” har en tydlig moralisk ryggrad. Det är superkonfrontativt till naturen, men aldrig någonsin exploativt. Problemet är inte att någon gjort ett spel som handlar om att mörda 20 småskolebarn och 6 lärare – det är att vi automatiskt förväntas skjuta det ifrån oss utan att bry oss om vad det försöker säga. Som om det på något vis skulle göra det här mediumet mognare ifall opinionsbildarna bara hade vett att distansera sig från sådana här provokationer.

I verkligheten är det precis tvärtom. Inom riktiga kulturformer diskuterar man sådana här verk oavsett hur svåra de är, eftersom de är svåra. Filmvärlden blev inte fattigare för att många människor blev upprörda av ”Elephant”. Spelvärlden blir inte sämre för att Ryan Lambourn håller upp en blodig spegel mot hela kulturen som spelet är sprunget från och ber oss att diskutera någonting hemskt och jobbigt.

Ytterligare ett spelläge som låses upp efter första rundan av ”The Slaying of Sandy Hook” heter Eagletears. Scenariot är detsamma, men den här gången har lärarna själva vapen och skjuter tillbaka när Lanzas hotfulla skuggestalt närmar sig skolan. Massakern äger rum ändå.

Scenen är en tydlig vink mot republikaner som Gary Johnson, en före detta guvernör för New Mexico och republikansk presidentkandidat. Johnson menade att problemet med massakern på biografen i Aurora, Colorado, bara ett halvår innan Sandy Hook, där en 24-åring i full SWAT-mundering och gasmask mördade 12 människor och allvarligt skadade ytterligare 58 under premiären av ”The Dark Knight Rises”, inte alls handlade om hur lätt det är att få tag i vapen som kan släcka hundratals människoliv på några ögonblick. Problemet handlade i själva verket om att inte publiken själva var beväpnade. Flera andra vapenivrare drog offentligt samma slutsats efter Sandy Hook. Om vi bara hade haft mer vapen skulle det gått bättre.

Det är på den nivån debatten har förts. Huruvida amerikaner vill bo i Vilda Västern eller ej.

sandyhooksuicide

Om det finns ett problem med hur våldet porträtteras i ”The Slaying of Sandy Hook Elementary” så är det att spelet glömmer att räkna det allra första mordet. Det som äger rum i Lanzas eget hus innan han beger sig till Sandy Hook. När man väl kommer fram till skolan kan man välja att inte skjuta över huvud taget under de elva minuter som spelsessionen pågår. Statistiken reflekterar i så fall detta genom att berätta att ”58/58 survived”. ”+1 suicide” står det uppe i högra hörnet, som ett litet förtydligande att Lanza räknas separat från sina offer.

Modern, däremot, är ett offer i den här historien lika mycket som någon annan. Folk kan tycka vad de vill om att hon inte reagerade på signalerna från sin son, eller faktumet att hon hade huset fullt av skjutvapen som hon själv hade införskaffat och sedan ställt i en garderob, men vi pratar om ett människoliv här. Det är värt exakt lika mycket som någon annans.

Jag tror inte att det finns en uppenbar värdering i det här. Jag tror att det är en miss som Ryan helt enkelt inte blivit medveten om ännu. Men det känns angeläget att han rättar till den. Vi är så snabba på att dehumanisera de anhöriga till gärningsmännen i sådana här situationer. De får ensamma bära hundhuvud för ett misslyckande som borde tynga hela samhällets kollektiva medvetande.

Många av reaktionerna på ”The Slaying of Sandy Hook Elementary” är en naturlig konsekvens av att spelvärlden själv är för feg för att diskutera kontroversiella ämnen. Om vi inte själva kan ställa det här spelet i en vettig kontext, hur ska då sörjande föräldrar – vars uppfattning om spel är strikt begränsad till underhållning och lek – kunna göra det?

Newgrounds, som lät spelet där man kunde slå sönder Anita Sarkeesian ligga uppe i flera månader, har redan plockat bort ”The Slaying of Sandy Hook Elementary” från sin sajt. Genom att göra det sällar de sig till den sida av opinionen som just nu är överbefolkad av NRA-förespråkare och politiker som vill skylla allt våld i samhället på kulturen, istället för att se kulturen som en reflektion av samhället istället. Pat Llodra, en selectman från Newtown, gick så långt att hon kontaktade FBI och krävde att de skulle utreda om Ryan gjort sig skyldig till någon form av brott. Som om saker och ting plötsligt skulle vara olagliga bara för att de kan ses som frånstötande av vissa människor.

Och i det ögonblicket är förstås poängen tydligare än någonsin. När vi är mer villiga att begränsa det fiktiva våldet än det verkliga har provokationen gjort sitt jobb. Då har den bevisat en gång för alla hur korrupta och världsfrånvända våra prioriteringar är.

Och i det ljuset framstår Ryan Lambourn som extremt relevant. Han förtjänar bättre än att bara avfärdas som en spelutvecklare som exploaterar en nationell tragedi för att skapa cynisk, lättsam underhållning. Det finns en ljudinspelning i själva spelet, under Credit & Info i menyn, som understryker detta. Den innehåller ett kort meddelande som Ryan själv har spelat in. Han säger:

”Here we are a year after the Sandy Hook shootings in which 26 people were killed, 20 of which were first-graders, and absolutely nothing positive has come out of it. I’m someone who rarely follows the news, so these updates have been a constant reminder of just how commonplace mass shootings and school shootings have become.”

”The Slaying of Sandy Hook Elementary” är ett hemskt spel. Ni har all rätt att avsky dess existens.

Men gör det av rätt anledningar i så fall.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , ,



Kommentarer ( 3 )

Ja, vad ska man säga.
Tredje texten och vips pannkaka. Du upphör inte att imponera. Jag förundras över engagemanget kring att lokalisera dessa olika typer av verk som du belyser i dina texter. Har du tips på källor där du hämtar din information?

Det är defininitivt tunga ämnen du väljer att behandla, jag hoppas du får ut tankarna till motagliga läsare.

Väntar på nästa text. :)

  (Quote)

Aaron den 22 Nov 2013 klockan 01:00

Tack för de vänliga orden!

Jag har ingen särskild källa som jag kan peka dig mot, tyvärr. Jag skriver bara om grejer som intresserar mig, så de flesta av inläggen byggs upp mentalt under rätt lång tid. Twitter har blivit det viktigaste redskapet för att hålla sig uppdaterad annars. Det mesta handlar om att följa rätt människor där.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 22 Nov 2013 klockan 16:23

Mycket läsvärd artikel. Varför upprörs vi mer av fiktivt våld än av verkligt? Kanske för att det är lättare att avgränsa det från oss själva. Vi vill inte konfronteras med vår våldsamma natur. Att titta in i t.ex. Adam Lanzas ögon är att titta in i våra egna.

För ett par dagar sen såg jag dokumentären Dödens fält på SVT Play. Den handlade om massakern på civila i Sri Lanka 2009. Vidrigt, men vad som var ännu vidrigare var att omvärlden inte reagerade. FN åkte hem när kulorna började vina och bomberna började falla.

Det var mellan en halv miljon och en miljon verkliga människor som dog under ett halvår av krigsförbrytelser. Vi orkar inte ens bry oss. Men att man kan slå ihjäl fiktiva människor i GTA väcker enorm vrede i mängder av människor. Jag tror att för att ta bort tv-spelsvåldet bör vi först ta bort det verkliga våldet, eftersom kulturen speglar den tid vi lever i.

Fortsätt skriva relevanta och välskrivna artiklar som den här.

  (Quote)

Johan Nilsson den 24 Nov 2013 klockan 22:09

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .