Executor

Hilary Mantels suveräna historiska roman »Wolf Hall« släpptes 2009. Ni borde verkligen läsa den ifall ni inte redan gjort det.

Mantel, som sedan dess följt upp boken med den lika fantastiska »Bring Up The Bodies«, spenderade fem år på att researcha en berättelse som utspelar sig mitt i den engelska reformationen under den tid då den romersk-katolska kyrkans herravälde slogs i spillror. Den centrala figuren är Thomas Cromwell, en reformist och kunglig rådgivare som för sina tjänster så småningom skulle komma att anklagas för högförräderi, dömas utan rättegång och få sitt huvud uppsatt på en järnstång utanför Towern.

Historien har alltid varit hård mot Cromwell, men »Wolf Hall« ger honom delvis återupprättelse. Faktum är att boken är en av de viktigaste historiska romanerna som skrivits i modern tid just på grund av sina karaktärsporträtt som reverserar rollerna för de brittiska reformationsårens två största namn. Den hjälpte inte bara till att rätta till bilden av Cromwell utan också den av en av Englands största bödlar: Thomas More.

Mantels porträtt av More är så långt från gentlemannen i »A Man For All Seasons« som det bara är möjligt. Robert Bolts kristna propagandanarrativ om en älskad och from man som avrättas för sin tros skull förkastas rappt. Istället får vi bekanta oss med en blodtörstig, religiös fundamentalist som gör allt för att krossa den protestantiska reformationen. Han bränner sina egna landsmän levande för att de överhuvudtaget äger en bibel på engelska (helig skrift får bara översättas till latin enligt katolska kyrkan) och har privata tortyrkammare i sitt hem.

William Tyndales engelska bibel smugglas vid den här tiden till England ombord på skepp efter att ha tryckts på fastlandet. På titelbladet påstås det att den är tryckt på en plats som heter Utopia. More ser så småningom till att även Tyndale får brinna för det här skämtet.

Det här är mannen som påven Pius XI kanoniserade 1935 för sina tjänster i den katolska kyrkans namn. John Paul II utnämnde honom till skyddspatron åt alla stadsmän och politiker för drygt tio år sedan.

Thomas More.

Thomas More.

Thomas More var också den som myntade begreppet utopi. I dag är boken, som skrevs 1516, mest känd under det förkortade namnet »Utopia«. Den är fascinerande läsning, inte minst med tanke på att den beskriver ett samhälle som i flera avseenden går tvärtemot Mores egna handlingar och moraliska övertygelser. Utopia präglas av kommunism, religiös tolerans och jämlikhet. I Mores England bränns tusentals protestanter på bål och More själv kämpar aktivt för att hålla kvinnor borta från både politik och prästämbeten.

Vad More egentligen menade med »Utopia« har debatterats i nästan femhundra år. En del påstår att More skrev den som en sorts satir, och berättelsen har mycket riktigt vissa Swift-liknande drag. Städerna är exempelvis anonyma och lika varandra till utseendet, och folk lever bara i sina hem ett antal år innan de byter hus med någon annan, som en slags kommentar till idén om social jämlikhet genom enformighet. Ordet utopia härstammar dessutom från grekiskan och betyder ”Ingenstans”. Andra öar som More nämner i texten kan översättas till ungefär ”Ingetland”, ”Mycketnonsens” och ”Glädjeland”. Och huvudpersonen Hythlodaeus namn betyder ”spridare av nonsens”. Men detta kan lika gärna ha att göra med att More ville undvika allvarliga ankagelser om att boken var en direkt kritik mot samtidens England. Andra menar tvärtom att »Utopia« är en renässanshumanistisk reflektion över det idealsamhälle som More ville ha men inte kunde få. Utan kommunismen, som han såg som dömd att misslyckas, kunde ett verkligt jämlikt samhälle helt enkelt inte existera i en värld av materiell egendom.

Oavsett vad More egentligen tyckte var det uppenbart att Utopia aldrig kunde bli mer än ett tankeexperiment för honom, en naiv idé. Det var inte politisk övertygelse som pekade ut vägen till verklig lycka, utan religiös. Det enda som existerade i Mores värld var odiskutabla regler för hur folk borde leva sina liv, nedärvda från religionen. Regler som folk borde följa. Och han var mer än villig att se till att de gjorde det.

När Martin Luther satte de händelser i rullning som ledde till reformationen, och Europa splittrades kring Kristendomen, fann sig More snabbt på den katolska kyrkans sida. More trodde att det skulle innebära slutet för civilisationen ifall människor förlorade sin religiösa enighet och gudsfruktan. (Han hade fel, skulle det visa sig: istället tog det Europa ut ur de mörka tidsåldrarna). Som engelsk lordkansler såg han protestanterna som kättare som borde förgöras och skred snabbt till verket.

Ända sedan jag läste »Wolf Hall« har jag varit fascinerad över faktumet att mannen som skulle komma att mynta hela begreppet utopi samtidigt gick och skapade helvetet på jorden. Och det finns en väldigt otäck parallell däri till historien som kommit efter honom. Exakt samma sak har nämligen inträffat varje gång någon försökt bygga det perfekta samhället. Ett land i synnerhet har vägrat släppa den romantiska tanken på utopin. Trots – eller just på grund av – att de fått lida fruktansvärt mycket för den.

pathologic_cathedral

Ryssland har alltid hållit idén om utopin väldigt nära hjärtat. I århundraden har de varit besatta av idén om en bättre framtid där det perfekta landet, där alla får vara lyckliga, blir till verklighet. Och den här tanken, född ur en historiskt stark känsla för gemenskap, blir i sig själv till en slags förklaring för de prövningar och grymheter som nuet konfronterar dem med. Idén om att lida i dag för att någonting bättre ska kunna ta form i morgon är djupt inpräntad i deras nationella identitet.

Om du någonsin undrat vad det dominerande temat i rysk litteratur är så har du det där. Motivet av utopin, och inte minst dess oundvikliga kollaps, har alltid varit närvarande.

Och det genomsyrar även politiken. När Marx och Engels skrev sitt kommunistiska manifest var det på liknande vis inspirerat av flera idéer i Mores Utopia. När Bolsjevikerna tog det till sitt hjärta och utlovade en omfattande förändring för hela samhället i början av 1900-talet stod de flesta ryska konstnärer och filosofer bakom dem. Oktoberrevolutionen skulle frigöra folket en gång för alla från kejsardömets bojor, hette det. Här kom äntligen resningen de hade väntat på; betalningen för så mycket lidande och smärta. Löftet om en bättre morgondag hägrade. Ett århundrade av sovjetiskt lidande i efterhand är misslyckandet ett av historiens grymmaste faktum.

Rysk konst och litteratur har begrundat dessa motsättningar så länge det funnits rysk konst och litteratur att tala om. Och ändå är det ett datorspel som har porträtterat det här ämnet allra bäst i modern tid.

Spelet heter »Pathologic« i resten av världen, men det är döpt till »Mop (Utopia)« på sitt originalspråk. ”Moр” uttalas ”More” på ryska. Det är delvis en referens till just Thomas More. Det syftar också på engelskans ”more”, vilket gör att titeln kan tolkas som ”mer utopi”. Men framförallt är ”Moр” det ryska ordet för digerdöden.

Briljansen i titeln går tyvärr helt förlorad i den engelska versionen, men den syftar till just detta: Mores utopi. Mardrömsutopin. För mycket perfektion. Och spelet gör skäl för det här namnet.

Berättelsen handlar om en epidemi som obönhörligt utplånar en stad någonstans på den ryska stäppen. Den är full av mäktiga byggnader, underlig arkitektur och gammal, stolt historia. Folktro och modernism vandrar hand i hand. Navet i stadens ekonomi är boskapsindustrin, men när korna blir sjuka och sjukdomen så småningom överförs till människorna rasar allting plötsligt samman likt ett korthus. Stadens portar bommas för i ett försök att hålla spridningen under kontroll, men det är redan för sent. Inom 12 dagar kommer de flesta av människorna att vara döda.

Pathologic är inget spel du vinner – du överlever det. Med lite tur. Det skildrar en total samhällskollaps på ett synnerligen närgånget vis. Gatorna fylls snabbt av stinkande kroppar. Matpriserna ökar med tusentals procent när kontakten med omvärlden skärs av, vilket gör överlevnad svår i ett spel där du måste både äta och sova regelbundet för att minimera infektionsrisken och hålla svälten på avstånd. Slakthuset, som är stadens födokrok, förseglas med arbetarna kvar därinne. Paketeringsfabriken intill förvandlas till ett mentalsjukhus där panikslagna fångar kapslas in av metertjocka betongväggar. Den är också hem åt en religiös kult av slaktare vars komplicerade ritualer sträcker sig tillbaka i tiden flera hundra år.

Efter några dagar av kaos och förödelse marscherar beväpnad militär in i staden och försöker upprätthålla ordningen med våld. Soldater i hazmatdräkter, utrustade med eldkastare, börjar att bränna ner folk och boskap som är smittade. Förnödenheter tar slut och människor svälter. Lynchmobbar anklagar folk för häxkonster och demondyrkan och bränner dem på bål. Till och med själva staden börjar se sjuk ut. Någon beskrev det en gång som ”Oblivion med cancer”, och det är precis vad det är. Luften i de smittade kvarteren fylls av grön dimma. Röda bölder sväller upp ur det murkna tegelbruket på husen. Byggnader förfaller, färg flagnar, gräs gulnar, maskiner blöder rost.

Sandpesten är ingenting som går att bota. Den är istället ett resultat av att själva världen har fått nog efter åratal av misshandel och plötsligt börjar säga ifrån. Uråldriga krafter sätts i rullning som är omöjliga att stoppa igen. Och mitt i den här misären står du.

hangingtree

I oktober 2011 packade jag och Tomas Gunnarsson väskorna och begav oss till Moskva för att möta Ice-Pick Lodge. När vi kom hem igen skrev jag ett 44 sidor långt reportage som publicerades i den svenska kulturtidskriften Fienden. Texten tog avstamp i Ice-Pick Lodges spel, men den kom snabbt att handla lika mycket om Ryssland självt och det gapande sår som är deras självbild.

Nikolaj Dybowski, Ice-Pick Lodges grundare och manusförfattare, växte själv upp i ett kollapsande Sovjet med föräldrar som var aktiva inom teatern. De hade arbetat tillsammans med några av landets största dramatiker för att rädda deras verk från den kommunistiska censurapparaten. Han hade den ryska konsthistorien i blodet.

»Pathologic« började också mycket riktigt som ett mellanting av ett rollspel och en teaterpjäs. Efter hand växte det sig emellertid för stort. Den blytunga tunga berättelsen ställde för svåra krav på deltagarnas förmåga att förmedla känslor och gestalta karaktärer. Och referensbiblioteket som Nikolaj hade byggt upp på sin dator, med fotografin, brev, videoklipp och sånger som skulle hjälpa till att brodera ut ett porträtt över atmosfären han eftersträvade, började samtidigt att allt mer likna ett datorspel.

Nikolajs familj stod i ständigt motstånd till Sovjetunionen. Hans släkt hade fått lida svårt under sovjeternas styre. Flera av hans släktingar dog under både Stalin och Chrusjtjov. Hans far förlorade jobbet efter att ha supportat tillträdet av Václav Havel som ville rensa ut kommunisterna ur Tjeckoslovakien. Hans farfar, en språkvetare vars brott var att han kunde prata tyska, tillbringade 12 år i ett koncentrationsläger i Norilsk på de ryska guldfälten där isvindar på 50 minusgrader piskade livet ur de människor som sågs som ett hot mot staten. Få klarade mer än något år innan de dog.

”»Pathologic« handlar om den strävan efter perfektion som blir deras undergång”, förklarade Nikolaj en kväll efter alldeles för mycket vodka. ”Det viktigaste för mig med spelet att visa var hur det här folket har försökt bygga den perfekta staden, ett mirakel till samhälle, och att de faktiskt lyckats. Mot alla odds gör de det omöjliga och lyckas. De bygger Polyhedronen, en omöjlig byggnad som gör omöjliga saker med det mänskliga medvetandet. Den är en länk till en annan verklighet, ett annat plan. Till framtiden. För mig var utopitemat centralt, och det gick förlorat till viss del i översättningen. Det är så bundet till Ryssland. Alla revolutionärer här sedan artonhundratalet har strävat efter att bygga det perfekta landet. Kommunisterna strävade efter samma sak före Stalin. De var ett idealistiskt och nobelt folk som ville skapa himlen på jorden. Idén genomsyrar hela vår kultur. I Dostojevskijs »Bröderna Karamazov« återförenas bröderna och diskuterar genast hur de kan göra världen bättre. Det är grunden för all vår fiktion. Och ändå gick det åt helvete med Ryssland. Spelet sällar sig till den här traditionen. Själva epidemin som förstör allt är universums sätt att kapa den här blomman som växte sig för hög. Den engelska titeln »Pathologic« blev också en sorts ordlek för mig: path-of-logic. Hur sakernas tillstånd ser ut. Allting som vi skapar måste dö för att upprätthålla den kosmiska balansen.”

Polyhedronen - Nyckeln till Pathologics mysterium.

Det finns någonting väldigt vackert över tragedin i »Pathologic« med det här i åtanke. Det är ett spel om ett helt lands smärta lika mycket som det är ett spel om en epidemi. Det tecknar ett porträtt över ett samhälle där utopisk vision övergår i myopisk kortsinthet.

På liknande vis handlade »The Void«, Ice-Pick Lodges andra spel, om en sorts själslig död som drabbade Ryssland i efterdyningarna av Vladimir Putins tillträde till makten på nittiotalet. Spelet handlar om en själ som befinner sig i ett nattsvart limbo där alla varelser är besatta av de små klickar av färg som hindrar deras hopplösa värld från att tyna bort. Dybowski plockade färgmetaforen från Rolling Stones låt »Paint it Black«, men limbot var Ryssland självt. Efter en kort period av frigörelse och social återuppbyggnad tog oligarchernas era vid i stället och molnen hopade sig på nytt. När folk pratar om att Ice-Pick Lodge gör ”typiskt ryska spel” är det just det här nedärvda mörkret som de, måhända omedvetet, syftar till.

Problemet med »Pathologic« var länge att det inte fanns något vettigt sätt att uppleva det om du inte råkade prata ryska. Det är ett spel som kräver väldigt mycket av spelaren, och till en början verkar det ta mer än det ger tillbaka. Inte minst eftersom den engelska översättningen ser ut som om någon kört hela manuset genom Google Translate och sedan stoppat tillbaka den i spelet igen. För ett verk som innehåller mer text än hela Tolstojs berömda tegelsten »Krig och Fred« är det en smärtsam förlust. Många av de storymässiga poängerna vattnades ur eller förlorade sig i bruten engelska som aldrig föreföll logisk oavsett hur du vände och vred på den. Nikolaj själv insåg det här, och det gjorde honom djupt frustrerad.

”Jag skulle vilja göra en remake väldigt mycket,” berättade han under ett av våra många vodkadrypande samtal. ”Jag har en gnagande känsla av att jag aldrig kommer att göra någonting som är bättre än »Pathologic«. Det är mitt livs spel. Mitt livsverk. Jag är bekymrad över den dåliga översättningen och skulle gärna vilja ge folk utanför Ryssland en chans att uppleva det på ett värdigt sätt. Men det är svårt…”

Meningen fick aldrig något avslut den kvällen, men det handlade om pengar. Alltid om pengar: det enda som Ice-Pick Lodge konsekvent har saknat så länge de existerat. De hade redan blivit bestulna på rättigheterna till »Pathologic« av en utgivare som utnyttjade ett dåligt formulerat kontrakt för att ge ut det på streamingtjänster utan deras vetskap. Samma vecka som vi var i Moskva fick vi veta att en annan utgivare hade brutit ett avtal om att publicera Ice-Picks nästa spel. De arbetade vid tillfället från sina egna lägenheter utan någon lön. Det såg mörkt ut för dem just då.

Och just därför är Kickstarterkampanjen för en remake av »Pathologic« som avslutades för bara någon månad sedan årets allra viktigaste spelrelaterade händelse. Crowdfunding tog vid där utgivarna svek och såg till att Ice-Pick äntligen fick chansen att nå ut till den breda massan med ett av de viktigaste datorspelen någonsin. »Pathologic« släpptes ursprungligen 2005, men det är fortfarande unikt. Och det skäms inte över att ställa sig intill de klassiska ryska verken och begära att bli mätt med samma måttstock. Det är nämligen där det hör hemma. Det är sprunget ur exakt samma diskrepans mellan utopiskt ideal och dystopisk realism. Spelet är som ett cyniskt tvärsnitt som skär rakt igenom den ryska folksjälen och blottlägger roten till allt det onda.

»Mop (Utopia)«. Mores utopi. De kunde inte valt ett bättre namn.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , , ,



Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .