The last of us

Slutscenen i ”The Last of Us” är absolut. Det finns inga tolkningsutrymmen här. Jag sätter mig ner, håller käft och gör som jag blir tillsagd. ”The Last of Us” är inte min eller din personliga upplevelse, det är något som har blivit massdistribuerat till oss. Och enligt en ganska enstämmig kritiker- och spelarkår är ”The Last of Us” något av det finaste vi har blivit tilldelade den här konsolgenerationen. För att berätta större historier än så här behöver vi mer hårdvara, fler grafikkort och en till säck med RAM.

Jag är ganska säker på att det är skitsnack. Och det här är varför:

Save the date

”Save the Date” (ladda ner och spela det!) är ett spel som är lika komplicerat som en PowerPoint-presentation. Och det har årets hitintills smartaste berättelse. Det har en sak gemensamt med ”The Last of Us”: de vill båda berätta en historia som vi måste kämpa för att få ta del av. ”The Last of Us” är en postapokalyptisk zombiesoppa som har ett stort och ambitiöst manus på säkert jättemånga sidor. Historian är det som händer mellan de stora segmenten som går ut på att strypa ihjäl människor och monster med dina bara händer. I ”Save the Date” händer handlingen hela tiden. Jag går ut på en dejt och får välja om vi ska till tacorestaurangen, hamnfiket, kinakrogen eller burgerhaket. Väl framme så väntar en snårig dialogvalsmeny som i elva fall av tio slutar med att min dejt sätter en jordnöt i halsen, blir lönnmördad av ninjor, omkommer i en gasexplosion eller träffas av en komet. Sedan får jag börja om.

Save the date - death

Haken är att ”Save the Date” inte gör skillnad på mig och min karaktär. Jag, och karaktären jag spelar, är medveten om vad som har hänt och kan sedan använda mig av den informationen för att försöka rädda dejten. Men hur? Ska jag låtsas som om jag är synsk, att jag kan trolla eller ska jag erkänna att allt är ett spel? Oavsett vad jag än väljer: kommer hon tro på mig? Och är det ens meningen?

I ”The Last of Us” får jag se hur Joel blir ihjälskjuten, ihjälbiten, ihjälslagen och söndersliten. Trots det så står han ändå där i slutet. Som om inget har hänt. Eftersom ingenting har hänt. Trots det envisas vissa med att det krävs ett åttahövdat grafikprocessorkraftverk för att göra mer finkalibrerade berättelser än så. Eftersom berättelsen blir 10 gånger objektivt bättre så snart vi kan animera Joels individuella pannrynkor dynamiskt.

Vissa har till och med gått så långt att jämföra ”The Last of Us” med Cormac McCarthys bok ”Vägen”. Det är en förolämpning. En förolämpning mot boken, författaren och alla oss som faktiskt har läst den. ”Vägen” är nämligen en berättelse om relationen mellan en far och en son som är så hjärtskärande att jag darrar av bara tanken att återbesöka den. Det är en olidligt vacker historia som fick mig att tänka på min relation med min far, och min relation med min son. Om rollerna vi tar och rollerna vi blir tilldelade. Att jorden har gått under och mänskligheten med den är inte poängen med berättelsen, det råkar bara vara en omständighet.

The last of us - bridge

Vad ”The Last of Us” däremot lyckas med är att jag upplever att jag har gjort mig förtjänt av berättelsen. För om ”Dear Esther”– och ”Journey”-spelen har misslyckats med något så är det känslan av accomplishment. Även om vägar och mål ser annorlunda ut har ”The Last of Us” och ”Save the Date” det gemensamt. Men vad ”Save the Date” visar är att vi behöver varken processor- eller vapenkraft för att göra det.

Efter att ha spelat om ”Save the Date” ett orimligt antal gånger inser jag att jag inte kan vinna. Oavsett hur mycket jag lär mig av spelet slutar det ändå med att dejten dör. Det enda sättet att rädda henne (och berättelsen) är att stänga av spelet innan döden inträffar. Det är en olustig känsla. Det känns inte som om jag har besegrat spelet, utan snarare som om det har besegrat mig. Sedan förstår jag. Det handlade aldrig om att vinna.

Efter 40-50 omspelningar så har min dejt blivit mer människa än spelkaraktär. Som om varje dödsfall har gjort henne mer levande. Och när vi sitter tillsammans på kullen och tittar ut över en natthimmel som glittrar av fallande stjärnor så är det inte längre spelets historia. Det är min historia. Och när jag stänger av spelet så fortsätter den.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 9 )

Att folk lyfter fram bättre teknik som nödvändig för att ta spelmediet vidare är konsekvent med hur The Last of Us hyllas. Det är tekniskt imponerande hur de har gestaltat sina karaktärer (med minspel osv), men innehållsmässigt är det inget märkvärdigt.

Det är ingen större skillnad mot DMZ-tiden, då Dragon’s Lair hyllades som spelens framtid för att det hade mäktig teknik.

TLoU är tekniskt skickligt, men vi bör inte blanda ihop det med narrativ briljans.

  (Quote)

Joakim Kilman den 02 jul 2013 klockan 12:34

Joakim Kilman: TLoU är tekniskt skickligt, men vi bör inte blanda ihop det med narrativ briljans.

Det är lite som att blanda ihop läppsynk med bra dialog.

Vidare hade jag kul med The Last of Us. Det är ett underhållande spel i genren ”Episkt”. Ett spelens Ben Hur, men definitivt inte Citizen Kane (som vi alla vet är det där Tony Hawk-spelet).

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 02 jul 2013 klockan 12:47

”Att jorden har gått under och mänskligheten med den är inte poängen med berättelsen, det råkar bara vara en omständighet.”

Framförallt gör McCarthy en poäng av att använda väldigt sparsmakad lyrik. Språket är strippat på nyanser och mångfald. Symboliken rycks upp med rötterna. Ord som ”fågel” och ”granne” bär på döda konnotationer. Det blir allt svårare för fadern att kommunicera med sin son i den här världen. Det som är kvar av den är inte nödvändigtvis det som var värt att bevara. Insikten att han lämnar någonting åt framtida generationer som är sämre än det han själv gavs är bitter. The Road är ett lysande experiment med form och prosa som gestaltar sin centrala idé på bästa möjliga vis.

The Last of Us, som jämförelse, är ett actionspel där du dödar människor eftersom någon utgick från ett stridssystem i tredjeperson när de började designa upplevelsen. Resten är där för att de försökt rättfärdiga mekaniken så gott det går. Det är inte ett dåligt spel, men det är ett skrattretande vis att berätta en historia på.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 03 jul 2013 klockan 01:31

Carl-Johan Johansson: Framförallt gör McCarthy en poäng av att använda väldigt sparsmakad lyrik.

Han är väldigt rå och matter of fact i sin skildring. Vilket gör att relationen dem emellan blir så mycket starkare. Återhållsamheten lämnar rum för så mycket mer.

Carl-Johan Johansson: Ord som ”fågel” och ”granne” bär på döda konnotationer. Det blir allt svårare för fadern att kommunicera med sin son i den här världen.

Det är intressant. Tror att det finns nån scen i The Last of us där de tar upp nåt sånt härnt. Men de dyker aldrig in i det. Men dät är ju så, Efter ett par generationer så finns det ju inga gemensamma beröringspunkter kvar, särskilt när de bokstavligen talat växt upp i olika världar.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 03 jul 2013 klockan 10:05

The Last of Us har några riktigt fantastiska ögonblick men vad dom alla har gemensamt är att dom är frikopplade från den primära spelmekaniken (striderna) och ramhandlingen, vilket alltså betyder att endast en bråkdel av spelets nära 15 timmar långa berättelse verkligen är värd att minnas. Det är, minst sagt, lite tråkigt.

De lugna stunderna där Elli och Joel vandra runt i världen och småpratar med varandra gör Naugthy Dog väldigt bra, men det huvudsakliga berättandet sker i mellansekvenser som endast imponerar rent tekniskt. Men självklart lyckas folk blanda ihop begreppen och likställa Naugthty Dogs tekniska kompetens med deras förmåga att berättar en historia. Som om konstnärer och ingenjörer hade samma yrkesroll.

Save the Date i sin tur är en smart kommentar utförd på ett effektivt sätt, men jag hade nog önskat att spelet var än mer aggressivt när det kommer till att hamra in dess poäng. Det hade inte skadat med ytterligare något lager i konversationerna.

Jag kan förstå varför man inte lägger ned allt för mycket tid på ett spel som Save the Date, då det riskerar att gå alla helt förbi, men nu när det har fått ett rätt stort genomslag (eller så är det bara jag som rör mig i grunt vatten) så är det synd att det inte fanns ännu lite mer där.

För som det är nu så känns det som att poängen går fram efter bara någon minut, och sen finns det inte så mycket att utforska. Det blir lätt att se berättandets bakomliggande struktur. Med fler lager så hade man kunnat sjunka djupare in i villfarelsen att ens date kanske skulle kunna gå att rädda om man bara hittade rätt väg , och därmed drabbas ännu lite hårdare av insikten att det inte går – annat än genom att sluta spela.

  (Quote)

Christoffer Holmbäck den 12 jul 2013 klockan 14:20

Gå in på youtube. Sök efter Last of us The Movie.

Se filmen, se äventyret. Det är enda vettiga sättet att uppleva Last of Us, för då slipper man se Noel som massmördare som kliniskt och utan känslor stryper människor, zombier eller vad som nu står i hans väg.

Se filmen. Men för allt i världen, kalla det inte för ett spel. Naughty Dog vet kanske hur man gör bra b-filmer. Men spel? Nja. Crash Bandicoot och Jak & Dexter är fasiken så mycket bättre spel än vad Last of Us är.

  (Quote)

Henrik den 18 jul 2013 klockan 09:59

Citizen Kane är iofs också märkvärdig av framför allt tekniska anledningar. Att folk ibland lyfter fram den som En film över andra beror nog mycket på att de har sett andra göra det.

Men visst är våldet i The last of us skrattretande.

  (Quote)

Envetnast den 01 sep 2013 klockan 11:56

”Citizen Kane är iofs också märkvärdig av framför allt tekniska anledningar. Att folk ibland lyfter fram den som En film över andra beror nog mycket på att de har sett andra göra det.”

Snygg och träffande sammanfattning. Fast tekniken i den filmen förändrade ju även berättandet. Samma sak kan man ju inte säga om The Last of Us.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 06 sep 2013 klockan 15:51

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .