Nicolas Winding-Refn är besatt av våld och hur det avspeglar sig dels i våra sociala normer, dels i den underhållning vi konsumerar. Våldet har löpt som en tydlig röd tråd genom allting han gjort, från debuten med ”Pusher” fram till fjolårets stora Hollywoodgenombrott med ”Drive”.

Just ”Drive” är en film som är besatt av sin yta, och den är mycket medveten om detta. Enorm omsorg har lagts ner på det estetiska. Ryan Goslings bilförare är en sociopat som arbetar som mekaniker om dagarna och kör flyktbilar om nätterna. Privat är han ett skal. Det finns ingenting i hans liv som till synes förklarar eller ger större insikt i hans beteende. Han är som en tv-spelskaraktär som styrs av en tonåring med en handkontroll.

Det är en film som är skapad som ren exploitation för att kritisera filmer som exploaterar våld och är besatta av ytligheter. Problemet med detta uppenbarar sig ganska fort. Filmen blir nämligen lidande av att Winding-Refn måste smyga in sitt budskap överallt på bekostnad av djupet. ”Drive” får inte utvecklas som berättelse och Goslings karaktär får inte utvecklas som människa eftersom båda redan är fulländade som semiintelligent hipsterkritik av etablerade filmnormer.

”Hotline Miami” dök upp ifjol och kretsade kring ett liknande scenario. Delvis inspirerat av just ”Drive” frossade det i extrema mängder övervåld och gav spelarna de luddigaste motivatoner för dåden de utförde. Det som gör ”Hotline Miami” till ett lyckat experiment å andra sidan är att det redan i introsekvensen blir tydligt att det är en sorts dialog mellan spekskaparna och spelarna själva som sker genom hela spelet. På samma sätt som Michael Haneke i filmer som ”Funny Games” vänder Jonatan Söderström och Dennis Wedin hela premissen mot oss själva. Spelet utforskar vårt eget konstruerade behov av digitalt våld, vänder ut och in på våra motivationer, frågar oss gång på gång vad det är för mekanismer som driver oss.

”Drive” å sin sida blir istället ytterligare ett exempel på samma saker som Winding-Refn försöker kritisera. Det är lätt att skildra våldsamma sociopater men desto svårare att analysera varför de är som de är. Winding-Refn gör inte ens ett ärligt försök. Det finns inte plats för någon sådan eftertanke. Inte i den här filmen. Varje detalj, från de mattade filtereffekterna ner till soundtracket, är polerad för att skina. Det är dyrt och snyggt paketerat. Det luktar glorifierat åttiotal ända ner till det rosatonade ”Days of Thunder”-typsnittet på omslaget. Allting är hippt, självmedvetet och träffar rakt ner i mittfåran av unga män som bekymrar sig för trendkänslig popkultur.

Scener som när psykopat-Gosling slår ner en man i en hiss och sedan på ett extremt grafiskt vis stampar in skallen på honom framför sin chockade flickvän är bara vidriga. Winding-Refn har gjort en film som är besatt av precis samma saker som de nihilistiska våldsorgier han ogillar så mycket. Om han hade suttit intill i soffan skulle han pekat och sagt: ”Ironiskt, va?” Men han sitter inte intill. Och utan den inramande dialogen är filmen bara ännu en exploatationrulle med dyrt utseende.

Jag såg om ”Drive” för ett tag sedan och den förstärke tyvärr bara känslan som jag fick av den för över ett år sedan. Men den tvingade mig samtidigt att inse en annan sak också; någonting som jag ärligt talat inte är särskilt bekväm med. Den hjälpte mig att förstå vad problemet med Goichi Suda är nuförtiden.

Jag kände nämligen någonting liknande när jag spelade ”Lollipop Chainsaw”.

Världens argaste fallos.

Likt Nicolas Winding-Refn har Suda hamrat ut en karriär genom att utforska våld och dess exploatering i populärkulturen. Men medan ”Shadows of the Damned” var ett spel vars lysande satir över spelbranschens besatthet av den manliga sexualiteten var lika dräpande som den Sam Raimi-doftande storyn var underhållande är ”Lollipop Chainsaw”, ända ner till namnet, en mindre lyckad upprepning av samma teman från en annan genusvinkel. Där intentionen med ”Shadows of the Damned” ibland misstolkades borde alla vara ombord på tåget redan från början den här gången. Premissen utgår från ett par enkla observationer av spelindustrin: nämligen att den är omogen, ytlig och besatt av saker som zombier, våld och översexualiserade kvinnokaraktärer. Följaktligen är spelet fullt med närbilder på rumpor, arméer av odöda och en story som bäst kan beskrivas som en utdragen pubertetsmetafor.

Det är ingen dålig idé i sig självt. Och ”Lollipop Chainsaw” har för all del sina ögonblick. Sudas unika tolkning av amerikansk popkultur bränner fortfarande till hyfsat regelbundet. Scener där The Runaways ”Cherry Bomb”, en sång som handlar om att bryta mot de sociala tabun som omger den kvinnliga sexualiteten, används på hög volym för att förklara Juliets karaktär är exempelvis mycket svåra att inte uppskatta. ”Can’t stay at home, can’t stay at school/ Old folks say, ya poor little fool/ Down the street I’m the girl next door/ I’m the fox you’ve been waiting for/ Hello Daddy, hello Mom/ I’m your ch-ch-ch-ch-ch cherry bomb” vräker ut ur högtalarna varje gång spelet startar, som en slags upptakt till den berättelse som är på väg att rullas ut. Spelet handlar om sexuell frigörelse och gör ofta en poäng av att invertera könsstereotyper. Den docksöta hejaklacksledaren blir plötsligt mördarmaskinen som ska rädda världen från en zombieinvasion medan pojkvännen bokstavligt talat förpassas till en sexuell accessoar på hennes höft. Sättet som hon håller motorsågen på gör att den ser ut som en stor, taggig strapon.

Suda beskriver sig själv ofta som punkutvecklare, och en av punkens grundpremisser är förstås att provocera för provokationens skull. Han älskar att reta upp folk. Att tvinga spelarna att utföra monotona sysslor för att ifrågasätta vad fan de håller på med är hans favoritskämt. I ”No More Heroes”-serien finns det exempelvis ett reflexbaserat minispel som går ut på att steka hamburgare. Protagonisten Travis Touchdown är mycket riktigt också en socialt handikappad tönt som enbart finner mening i gore och repetitiva tävlingsmoment. Han är förslavad av sin egen omogenhet. Han är en nidbild av oss själva. Den enda motivation han har för att bli yrkesmördare är att han ”vill bli bäst”. Så han börjar samla high score.

På liknande vis är ”Lollipop Chainsaw” fullt av gore, verbala förolämpningar och misogyna spelmoment. Någon har uppenbarligen gjort det här för att provocera fram en reaktion. Problemet är att det, tyvärr, inte har så mycket nytt att komma med i det här avseendet. Spelet är väldigt uppenbart i sina avsikter och därför har det också svårt att väcka några starka känslor. Att skjuta barn i ansiktet provocerar mig. Men det är Telltale som låter mig göra det nuförtiden, inte Grasshoppers. Provokationen faller platt här eftersom den – och ja, det säger mycket riktigt något väldigt tragiskt om spelbranschen – är så lik vad vi brukar matas med. Det krävs liksom inte ett geni för att peka ut vad alla redan ser.

Jag räknar personligen Suda som ett av spelbranschens få verkliga genier, men jag slås gång på gång av hur ytliga ”Lollipop Chainsaws” teman blir. Och medan det kan förklaras bort som en funktion av pop- och ungdomskulturens alarmerande brist på substans börjar vi närma oss precis det som gjorde ”Drive” till en så meningslös upplevelse: Ytlig underhållning för att kritisera ytlig underhållning (”He seems to rage in favour of the machine”, som en kritiker på PopMatters uttryckte det).

Det som gör ”Lollipop Chainsaw” så trist är att det snabbt förvandlas till ett rent arkadspel. Det fullkomligt vräker fiender, effekter och poäng över skärmen. Och för varje zombie Juliet dekapiterar skriker någon öknamn, kommenterar hennesb röst eller berättar hur gärna de vill runka över henne. Varenda actionscen reduceras till ett money shot i slutändan, antingen av hennes trosor eller hennes oproportionerligt stora bröst. Efter fem timmar är det inte riktigt den parodi det utgav sig för att vara i början. Det här funkar mycket bättre i bossfighterna i så fall. En av spelets bossar, en punkrockzombie, kan exempelvis förvandla ord till fysiska vapen. Juliet tvingas ducka saker som ”FUCKIN’ BITCH”, ”COCKSUCKER” och ”VANILLA SLUT” i någon sorts ironisk, skruvad version av tonårstruismen ”words can never hurt me”.

Det går såklart inte att bara vifta bort ”Lollipop Chainsaw” som en mer begåvad kusin till ”Onechanbara: Bikini Zombie Slayer” som många tycks göra. Det är inte tom tongue-in-cheek-exploatation. Det finns för mycket tanke och självmedvetenhet investerat i spelet för att någon ska kunna kalla det för våldsförhärligande eller kvinnoobjektifierande. Suda gör istället gång på gång en poäng av att förlöjliga just dessa saker. Om någonting förvandlas Juliet från ett objekt till ett subjekt i spelet. Fortfarande inom ramarna för de skeva ideal som spelbranschen målar upp, men det här är också en del av poängen. Hon blir till en könsstereotyp som gör uppror, och hon gör det mot just de manliga nördar som fostrat en kultur i avskiljdhet där alla de mest inavlade ideal du kan föreställa dig har fått växa och utvecklas i årtionden.

Däremot gör aldrig spelet någonting av det här. Det är som om Suda bara bestämmer sig för att leverera tio timmar puckat våld eftersom det är vad spelarna vill ha. Fienderna är inte särskilt svåra eller komplicerade heller. De flesta av dem är ren kanonmat som ska avverkas innan du drar vidare till nästa område och upprepar hela proceduren. I ”No More Heroes” kunde man åtminstone välja hur länge man ville flippa hamburgare. Här är strömknappen enda alternativet.

”Lollipop Chainsaw” är inte det dumma spel det utger sig för att vara, men det är heller inte ett särskilt lyckat experiment. Det är ett trött långfinger i luften, snarare. Känslan av att Suda kanske borde gjort någonting annat, och framförallt att han borde börja bredda sitt fokus, är överhängande. Det vore nämligen trist om den enda spelutvecklaren som hittills gjort det till sin hjärtesak att bryta sönder alla förutbestämda mallar och troper plötsligt skulle gå och bli förutsägbar.

Tyvärr är det precis vad som händer i ”Lollipop Chainsaw”. Och det gör det till ett mycket tråkigare spel än det egentligen är.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , , , ,



Kommentarer ( 5 )

Intressant. Jag har inte orkat bry mig om Lolipop för att det ser så förbannat stelt och tråkigt ut. Att du säger att det inte har mycket till innehåll heller, utöver den inledande huvudpoängen, får mig inte direkt att bry mig mer.

I teorin kan jag uppskatta att spelet finns men jag nöjer mig nog med det.

Jag har för övrigt ett lite småkomplicerat förhållande till Drive (eller, egentligen inte, allt är ganska klart). För trots att den, precis som du säger, är en ganska tom upplevelse är den så stilistiskt snygg att jag inte kan låta bli att älska den. Det blir nästan som världens längsta och bästa musikvideo.

  (Quote)

Christoffer Holmbäck den 18 mar 2013 klockan 14:34

Var jag typ det enda Suda-fanet som inte såg så mycket fram emot det här spelet? Jag menar man har sett det här förr i spel och filmer och jag tvivlade redan i början att det här spelet skulle bli en ”been there, done that” upplevelse. Trots att Suda stod bakom spakarna.

Shadows var för övrigt kanske år 2011 bästa spel.

  (Quote)

Emanuel den 18 mar 2013 klockan 17:06

Problemet med Lollipop Chainsaw är att det räcker med att se tio sekunder från spelet för att fatta den övertydliga poängen, och sen blir det mest bara tröttsamt.

Spelet säger mig helt enkelt ingenting alls, mer än slår fast en gång för alla hur trött jag är på kitsch som humorgrepp.

  (Quote)

Joakim Kilman den 19 mar 2013 klockan 17:35

Ang hiss-scnenen i Drive så bränner han samtidigt sina broar, han vet det och kysser henne en sista gång innan han sumpar sina chanser med tjejen och sparkar in huvudet på killen. En modern le samurai om ett psycho, som likt Travis bickle från taxi driver vi inte vet speciellt mycket om. tyckte själv att filmen (sånär som på ’real human being’-låten som man får känslan av försöker förklara för mycket) var bra, och om du ville ha ett djupare budskap så får du kolla andra filmer, det är en stänkare. att försöka förklara psykopaten är inget filmen gör anspråk på och bör därför ej anklagas för att ha missat.

  (Quote)

Ensuat den 10 maj 2013 klockan 00:13

Jag har inte anklagat den för att ha missat något. Jag kritiserade den för att den – till skillnad från Taxi Driver, exempelvis – inte ens försöker.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 11 maj 2013 klockan 01:09

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .