Lee & Clem

Slutet på ”The Night of The Living Dead” är något av det mest obehagliga jag har sett. Efter att ha överlevt en natt av zombieattacker ska hjälten Ben titta ut för att se om det är säkert. Men när han blickar ut genom fönstret blir han misstagen för en zombie och skjuten i huvudet. Han överlever zombiehorderna bara för att mördas – av misstag – av en människa.

Det som gör George Romeros ”The Night of the Living Dead” till en klassiker är att den flyttade fokus från zombien till människan. Det här var inte en historia om människor som slogs mot zombier, det handlade om människornas desperata kamp mot sina inre monster. För det var paniken, osäkerheten, stressen, desperationen som tog död på fler än zombierna. Idag är det tydligt att filmen handlade mer om rasism än något annat. Det jag inte kan skaka av mig är hur lynchmobben drar ut Ben med en köttkrok och lägger hans sargade kropp på ett berg av kött och tänder eld. Scenen säger en del om den tidens rasmotsättningar, gruppmentalitetens oundvikliga psykos och om hela jävla mänskligheten.

Night of the Living Dead Ben

Det kom att dröja in på nollnolltalet innan zombierna blev lika relevanta igen. Det var Robert Kirkmans serietidning ”The Walking Dead” och Max Brooks bok ”World War Z” som gav zombien en röst igen. Och den hade mer att säga än ”braaaaaiiins”.

Max Brooks zoomade ut perspektivet och målade upp en värld som höll på att återhämta sig efter zombievärldskriget. ”World War Z: An Oral History of the Zombie War” som den hette var en litterär lek med ”The Oral History of the World War II”-böckerna. Och som en litterär lek betraktad var den långt mer överlägsen än magplasket ”Stolthet och Fördom och Zombier”. Max Brooks insåg nämligen att zombier var bättre lämpade att berätta historier om människor än att bara äta dem. För vad är zombier om inte metaforer för den inneboende ondskan i alla människor? Ett latent hot som ligger djupt begravet i oss alla och som bara väntar på att frigöras.

Serietidningen ”The Walking Dead” utgick från samma punkt men valde en annan väg, istället zoomade den in perspektivet och lät oss följa en liten grupp överlevande som befann sig mitt i helvetet på jorden. Serien heter ”The Walking Dead” men namnet har inte med zombierna att göra, utan människorna. I ett ögonblick av insikt vänder sig serietidningens moraliska kompassnål, Rick Grimes, till gruppen:

”Fattar ni inte? Det är vi som är de vandrande döda!”

Crawling zombie

I ”The Walking Dead” är det det uppenbart att zombieapokalypsen har utplånat om inte alla människor så definitivt allas mänsklighet. Att alla är infekterade och blir zombier bara några minuter efter döden gör det ännu tydligare att vi alla är monster. Det finns ett mörker i oss. Även om vissa behöver gräva djupare än andra för att finna det. Titta bara på Michael Gills lucka om Day Z, i det spelet är det inte zombierna som är det största hotet – utan människorna man spelar med. Det är de, deras girighet och deras laster som dödar dig. Det är den mänskliga matematiken.

När Telltale släppte första delen i den episodbaserade speladaptionen av ”The Walking Dead” hade zombievågen redan börjat ebba ut. AMC:s tv-serie av ”The Walking Dead” var bedrövlig (även om jag var ganska förlåtande i min recension). Där serietidningen skalade ned karaktärsgalleriet till benen, ofta bokstavligt, vågade tv-serien döda vare sig darlings eller karaktärer. Och Brad Pitts filmatisering av ”World War Z” ser ännu värre ut. Vad som var en spännande krigsdokumentation utan hjältar i bokform verkar av trailern att döma bli en brölande actionfars till film. Som om inte det vore nog ska även Activision göra ett spel baserat på ”The Walking Dead” – fast baserat på tv-serien. Förstapersonsskjutare.

The Walking Dead game

Namnförbistringen ökar risken för att folk missar Telltales fina karaktärsdrama. Jag hoppas verkligen inte det. Berättelsen om den dömde mördaren Lee Everett är nämligen det vackraste och fasligaste som spelåret har att bjuda på.

På väg till fängelset åker polisbilen av vägen och föraren ut genom rutan. Sedan går det utför, för Lee liksom världen han plötsligt befinner sig i. Relationen mellan Lee och den lilla flickan Clementine som han stöter på bara några minuter in i katastrofen är ett av spelets största förtjänster. I förbifarten lyckas ”The Walking Dead” bättre med att etablera en trovärdig familjerelation än vad David Cage gjorde under hela ”Heavy Rain”. Faktum är att många av relationerna som knyts an och löses upp under spelets gång lämnar hål efter sig. Relationsbyggandet är viktigt eftersom de ger en känslomässig tyngd till de scener där du måste offra någon för att rädda en annan. Ibland får du tid att välja: vem har störst rätt att leva? Ibland måste valet ske ögonblickligen och du agerar på reflex. Det finns också scener där du ställs inför andra val som kan betyda liv och död för din grupp men som är moraliskt tveksamma. Tillåter du din grupp att plundra någon annans matförråd? Om du gör det så köper du extra tid samtidigt som du dömer någon annan till döden. Det finns också tillfällen där du kan be Clementine att utsätta sig för stor fara bara för att ge gruppen vissa fördelar.

Lee & Clem

”The Walking Dead” handlar om att göra val hela tiden. Men frågan det ställer är om du tänker överleva eller existera. För varje förkastligt beslut tappar du lite av det som skiljer dig från de vandrande döda. Zombier väljer inte. De bara gör. Valfriheten är människans lott; lika ofta lyx som förbannelse. Om du stjäl mat från en svältande familj, hur är du bättre än de monster du flyr ifrån? ”The Walking Dead” framstår som ett interaktivt prov. Hur långt skulle du gå, och över hur många lik? Och är det ens någon idé att fly ifrån monsterna när du redan är ett? Allt vi gör är att samla upp inför summeringen. Och mot slutet är det precis vad som händer.

För att rädda Clementine tvingas Lee Everett stå för sina handlingar. Utfrågad, naken, blottad, sargad och sönder ställs han inför facit. Men tro inget annat än att det är du och dina beslut som har fört honom hit. Det är nu du ska rättfärdiga det du gjort, eller ställa allt till rätta. Vad som följer är ett av de vackraste sluten jag någonsin har sett.

Tiden har tagit slut för Lee när han ger Clementine ett sista råd. ”Keep that hair short”. Och när allt är sagt och gjort tonar bilden ut för sista gången.

”Take us back, oh, take us back
Oh, take us, take us back”

Bönfaller Alela Diane i spelets outro. Men det går inte. Inget kan göras ogjort. Det och de vi har lämnat kvar begravs i eftertexterna. Och med det går vi vidare, bäst vi kan. Inte för att vi vill, men för att vi måste.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 5 )

Min topp tre-trio från i år ser ut som så många andras:

The Walking Dead
Dear Esther
Hotline Miami

Alla tre oväntade succéer som bidragit till att göra spelmediet bättre och mer spännande. The Walking Dead är årets drama. Dear Esther årets poem. Hotline Miami är årets feberpsykos.

Allra roligast i år var XCOM. Inte bäst, men roligast.

  (Quote)

Joakim Kilman den 25 Dec 2012 klockan 15:25

Så, nu har jag internet igen. Samt dator. Xcom måste jag skaffa. så sjukt sugen på en rejäl turn-based. Älskar ju de första två spelen i serien (räknar ihop Ufo Defense och Enemy Unknown som ett).

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 29 Dec 2012 klockan 22:53

Jimmy Håkansson: (räknar ihop Ufo Defense och Enemy Unknown som ett).

Inte så märkligt eftersom det är samma spel med olika titlar. UFO: Enemy Unknown hette spelet i Europa. X-Com: UFO Defense, i USA.

  (Quote)

Joakim Kilman den 29 Dec 2012 klockan 23:14

Har just spelat klart. Och wow, liksom. Jag tänkte försöka formulera något sammanhängande om det här så småningom, men jag nöjer mig med det for now. Wow.

  (Quote)

Peter Mikkelsen den 03 jan 2013 klockan 00:47

Peter Mikkelsen: Har just spelat klart. Och wow, liksom. Jag tänkte försöka formulera något sammanhängande om det här så småningom, men jag nöjer mig med det for now. Wow.

Bro! BRO!
Så bra, rite? SLutet alltså. Mäktigt.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 07 jan 2013 klockan 22:57

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .