Jag har nog aldrig känt mig så naken, vilsen och ensam som när jag klev upp ur strandbrynet i postsovjetiska avgrundshålet Chernarus för första gången. De första stapplande stegen upp för en mörkgrön sluttning och sedan en utsikt bestående av lika delar rost, dimma och gröt. Smyga runt på huk mellan små skogsdungar och hoppas att de sömngångarlika gestalterna som strösslats ut över landskapet inte ska lägga märke till mig och i vansinne slita mig i stycken. Det var som en långsam och utdragen mardröm, utan något som helst hopp om ett ljus i slutet av tunneln. En febrig ångest jag tidigare bara känt när Cormac McCarthy varit avsändare.

Det som gör ”Day Z” så bra är inte sättet på vilket det är byggt. Rent tekniskt är det en mardröm med taskiga animationer och oförklarliga buggar. Storheten i spelet ligger istället i hur öppet det är för dig att skapa din egen berättelse. Dean Hall serverar oss verktygen och miljön – resten är upp till oss att agera och regissera. Klart att det aldrig blir en storslagna berättelse med karaktärsutveckling och avancerade plottrådar. Att spela ”Day Z” är snarare som att gång på gång få chansen att iscensätta sin egen död. En gång kanske det sker på mäktigaste sätt, i en attackhelikopter efter att ha sänkt dussintals monster. En annan gång ligger du i en buske med brutet ben och är hungrig som ett djur. Det enda du kan vara säker på är att du kommer att dö. Ingen lever för evigt, särskilt inte i en värld där helvetet är fullt och de levande döda vandrar på jorden.

Det har naturligtvis mer än så att berätta, även om det som socialt och etnologiskt experiment inte har någon särskild relevans. Men det är ändå intressant att se hur spelarna interagerar med varandra under låtsasapokalypsen. Precis som brukligt i genren är det nämligen inte alls de odöda som är de farligaste, i jämförelse med en stor majoritet av spelarna framstår de nästan som harmlösa. Som levande i en skyddad tillvaro i en rik del av världen ter det sig kanske naivt att börja dra slutsatser om människans inneboende ondska efter att tio gånger i rad ha blivit dödad för en konservburk och ett magasin pistolskott. Men när motsatsen händer och du blir upplockad av en grupp överlevare som vill hjälpas åt genom undergången tänds hoppet igen. Att tillsammans med andra närma sig en by, försiktigt reda ut hotbilden och snabbt rensa stället på proviant och ammo får en att känna saker som Arma – eller någon liknande ”militärsimulator” – aldrig lyckats med. Du är sårbar, du behöver mat och första hjälpen-utrustning och framför allt – du gör bäst i att inte avfyra dina vapen förrän du verkligen behöver det.

”Day Z” borde kanske egentligen vara diskvalificerat på en lista som handlar om årets spel, men jag tycker det finns en poäng med att ha med det. Dels för att jag har svårt att tro att det officiella spel, baserat på modden, som ska släppas av Bohemia kommer vara bättre. Men också för att i en tid då zombier i det närmaste är ett givet inslag i alla olika sorters spel känns det här – tillsammans med ”The Walking Dead” – extra viktigt. Det är lite som att dessa båda titlar vill poängtera att om du i grunden har ett bra spel eller en stark berättelse spelar det ingen roll om settingen eller fienderna är uttjatade.

 


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 4 )

Jag måste nog börja spela det här. När släpps standaloneversionen? Nästa år?

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 17 Dec 2012 klockan 14:53

Decenniets spel, utan tvekan. Jag har aldrig varit så ängslig och så stressad i hela mitt liv i ett datorspel. Få spel kan täcka så många känslor, från spännande, komiskt, läskigt, obehagligt till verkligt rörande, allt beroende på spelomgång och medspelare.

Standalone ska väl släppas väldigt snart men man ju vet aldrig. Och ärligt talat, efter att ha lirat FPS a la Arma 2 en längre stund så börjar man tycka att BF3 är mesigt enkelt (rent funktionellt dvs). Det sjuka är att man börjar se även spelets märkliga gränssnitt och kontroller (samt buggarna!) som en del av spelupplevelsen. Allt vävs ihop i mantran ”Losing is fun”. Vänta inte in standalone-versionen, Carl-Johan, spela DayZ nu.

  (Quote)

Patrick Sandoval den 17 Dec 2012 klockan 15:25

Jag vet fan inte om jag har nerverna som krävs, bara. Jag älskar att läsa och höra om såna här spel men jag jobbar mig till en hjärtinfarkt fyrtio år i förtid när jag själv spelar dem och hamnar i stressade situationer.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 17 Dec 2012 klockan 15:55

Carl-Johan Johansson:
Jag vet fan inte om jag har nerverna som krävs, bara. Jag älskar att läsa och höra om såna här spel men jag jobbar mig till en hjärtinfarkt fyrtio år i förtid när jag själv spelar dem och hamnar i stressade situationer.

Är det därför vi fortfarande inte har kört L4D? :) Men jag vet vad du menar. Bara att spela RE4 gav mig antagligen men för livet way back when.

  (Quote)

Peter Mikkelsen den 17 Dec 2012 klockan 22:48

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .