”Sometimes,” she said, ”I think I must have invented him.”
”I know all I want to about your child,” Chauvin said harshly.
Anne Desbaresdes moaned again, louder than before. Again she put her hand on the table. His eyes followed her movement and finally, painfully, he understood and lifted his own leaden hand and placed it on hers. Their hands were so cold they were touching only in intention, an illusion, in order for this to be fulfilled, for the sole reason that it should be fulfilled, none other, it was no longer possible. And yet, with their hands frozen in this funereal pose, Anne Desbaresdes stopped moaning.
”One last time,” she begged, ”tell me about it one last time.”
Chauvin hesitated, his eyes somewhere else, still fixed on the back wall. Then he decided to tell her about it as if it were a memory.
”He had never dreamed, before meeting her, that he would one day want anything so badly.”
”And she acquiesced completely?”
”Wonderfully.”
Anne Desbaresdes looked at Chauvin absently. Her voice became thin, almost childlike.
”I’d like to understand why his desire to have it happen one day was so wonderful?”
Chauvin still avoided looking at her. Her voice was steady, wooden, the voice of a deaf person.
”There’s no use trying to understand. It’s beyond understanding.”
”You mean there are some things like that, that can’t be gone into?”
”I think so.”
Anne Desbaresdes’ expression became dull, almost stupid. Her lips had turned pale, they were gray and trembled as though she were on the verge of tears.
”She does nothing to try and stop him?” she whispered.
”No. Have a little more wine.”
She sipped her wine. He also drank, and his lips on the glass were also trembling.
”Time,” he said.
”Does it take a long time, a very long time?”
”Yes, a very long time. But I don’t know anything.” He lowered his voice. ”Like you, I don’t know anything. Nothing at all.”
Anne Desbaresdes forced back her tears. Her voice was normal, momentarily awake.
”She will never speak again,” she said.

Marguerite Duras, ”Moderato Cantabile”

Jag kan inte förklara vad det är som gör att du borde uppskatta ”Bientôt l’eté”, men jag kan berätta varför jag gör det.

”Bientôt l’eté” (som är franska för ”det är snart sommar”) inleds med att vi får välja en avatar som antingen är en man eller en kvinna. Platsen är en rymdstation. Miljön är en slags holografisk projicering som simulerar en verklighet, eller en liten del av en verklighet, åt användaren. I ”Bientôt l’etés” fall är den verkligheten en lång sandstrand. Det svallande havet sträcker sig bortom den blå horisonten. Vågorna spolar upp ord som stannar kvar i den våta sanden. När vi närmar oss dem träder de fram över skärmen så att vi ser vad det står. De verkar vara bitar av en dialog, men med vem är okänt.

I båda ändarna av stranden påminns vi om att det är en simulation. En vägg berättar att det inte finns någonting mer att upptäcka bortom den här punkten. Vi kan se genom glasväggen av simuleringen och rakt ut i den kalla rymden. När vi är vända direkt mot stjärnorna börjar vi höra ett slags absorberande elektroniskt soundtrack vars tempo bryter tvärt mot den lugna atmosfären på stranden. Det känns som om ljuden suger in oss i den enorma tomheten.

Det finns en bänk där vi kan sätta oss ner och studera underverket. När vi gör det byts musiken istället ut till en lågmäld, melankolisk sång. Det är en väldigt vacker scen. Vågorna slår rytmiskt mot stranden samtidigt som väldiga planeter snurrar förbi och förföriska stjärnkartor fulla av rodnande stoftmoln illuminerar den enorma, mörka bakgrunden. Skriken från förbiflygande fiskmåsar hörs då och då. Jag sitter här länge medan dygnen runtmkring mig skiftar.

Det finns ett café vid strandens mitt. Inuti det finns ett rum med ett schackbräde. Det går att sätta sig ner, dricka lite vin eller röka en cigarett och konversera med andra spelare här. Dialogen byggs upp helt och hållet av de meningar som vi hittat på stranden. Och genom den börjar nyanserna av en relation att växa fram.

Det här är mer eller mindre allt som händer i ”Bientôt l’eté”.

Tale of Tales har länge försökt utveckla en sorts diskussion kring hur det här mediet fungerar, vad det egentligen är och hur vi kan nyttja det för att skapa någonting som är meningsfullt och bestående. Michaël Samyn och Auriea Harvey är konstnärer. De skapar konst. De har det inte listat som en bulletpoint i en featurelista någonstans. De har det som utgångspunkt för allt de tar sig för. Det skiljer dem från nästan alla andra som fokuserar på interaktion och digitala världar.

Men vill spelvärlden ha interaktiv konst då? Är det överhuvudtaget någonting som de flesta spelare letar efter? Säkert inte. Men det är precis vad ”Bientôt l’eté” är. Och som all konst handlar det lika mycket om att uttrycka något som om vad som händer på insidan av den som betraktar det. Det är någonting vi bär med oss, inte någonting vi kastar en flyktig blick på och sedan är klara med. Att närma sig någonting som ”Bientôt l’eté” som om det vore en färdigförpackad upplevelse att avnjuta under en kort spelsession är meningslöst.

Killscreen publicerade en text om ”Bientôt l’eté” för ett par veckor sedan som kändes ungefär som den genomsnittliga spelarens reaktion. Den diskuterar de delar av innehållet som den tycker är over-the-top (vilket visar sig vara… allt) och liknar verket vid Barney Gumbles ”Pukahontas” (och missar ironiskt nog därmed också poängen i Simpsons-avsnittet som referensen är hämtad från: nämligen att det ibland finns viktigare saker i livet än att se Hans Moleman bli träffad mellan benen av en boll).

”A friend joked that Bientôt l’été is actually a ’being French’ simulation, what with the Gallic tobacco puffing, Cabernet Sauvignon swilling, longing for a golden past, and profusion of profundities. It’s funny, and it’s sort of true.” skriver skribenten Joseph Bernstein. ”It’s also a sign that games are becoming more than just a way to have fun, even if they are in the very, very early stages.” fortsätter han.

Jag tänker att det kanske snarare är spelkritiken som inte riktigt har växt ifrån sina anti-intellektuella värdegrunder. Det känns missriktat att överhuvudtaget betrakta ”Bientôt l’eté” utifrån en spelmässig synpunkt. Det är, tack och lov, inte för indoktrinerade spelare som det är skapat. Huruvida verket är ”too sincere” eller ej känns inte som en produktiv diskussion. Det är att missa poängen totalt i mina ögon. Vi kan inte gärna klaga över att den interaktiva kulturen är simpel och massinriktad och sedan avfärda Tale of Tales för att de är pretentiösa, smala och ”för ärliga”. Som om det skulle vara en dålig sak!

Postmodernismen har inte varit snäll mot vår förmåga att öppna våra sinnen och acceptera det konstnärliga och ambitiösa. Vi gör hellre narr av det. Det finns ett upplevt behov i samhället av att distansera sig från det djupa. Som någon som ständigt måste le eller kläcka ett skämt efter att ha sagt någonting allvarligt eftersom de inte riktigt kan stå för det. De flesta av oss har sett någon form av parodi på Bengt Ekerots personifiering av Döden, men allt färre bemödar sig med att upptäcka kraften och storheten i den ursprungliga gestaltningen i ”Det Sjunde Inseglet”. Ifall folk överhuvudtaget tänker på Bergman idag gör de det ofta i form av parodier eller några få ikoniska ögonblick som blivit en del av hushållskulturen. Vi lever i ett ytligt samhälle som bara blir allt ytligare och mer urholkat i sin jakt på det lättillgängliga och omedelbara. Jag oroar mig ofta över att vi är på väg att tappa kontakten totalt med det som verkligen betyder någonting.

Det måste kännas hopplöst att skapa någonting som ”Bientôt l’eté” i en värld där en hel interaktiv kultur är bortslösad på unga människor som inte vill ha någonting annat än beroendeframkallande, repetitiva lekar. Men jag är oändligt tacksam för att någon ändå gör det. Det finns så många nyanser i den mänskliga upplevelsen som normalt aldrig träder fram i spel. Vi är bra på att söka bekräftelse i digitala verk och digitala verk är bra på att ge den åt oss. Men hur många av dem låter oss söka oss själva?

Jag tycker att det är just här som ”Bientôt l’etés” briljans ligger.

Jag ser en artistisk elegans i det som andra interaktiva verk tycks sakna. Jag ser någonting som vill vara en del av oss själva istället för att reducera oss till kuggar i ett större maskineri. Jag ser potential för personlig utveckling och inre utforskning. Det är pretentiöst, och jag är glad att vi har nått en punkt där vi kan acceptera att interaktiva verk får lov att vara det.

Michaël Samyn har bloggat regelbundet i över ett års tid nu, som en del av en sorts process där han dokumenterat alla sina kreativa tvivel, framsteg och inspirationskällor under utvecklingen av ”Bientôt l’eté”. Det är en fantastisk blogg. Jag har följt den regelbundet sedan första inlägget postades. Samyn har ofta pratat om den franske författaren Marguerite Duras och hur hennes böcker och filmer har inspirerat olika motiv och teman i ”Bientôt l’eté”. Så småningom fick det mig att själv börja gräva djupare.

Det här är någonting som är ganska sällsynt i sammanhanget. Jag brukar följa upp referenser och tangenter i allt möjligt. Jag kan inte läsa en bok eller se en film utan att spendera de påföljande veckorna med att maniskt googla olika detaljer. Det är som att börja dra i en lös tråd som sticker ut någonstans och sedan plötsligt upptäcka att den har förvandlats till ett helt garnnystan. Däremot kan jag inte på rak arm minnas när ett interaktivt verk senast gjorde mig nyfiken på att upptäcka någonting nytt på det här viset. Men någonting i Samyns beskrivningar fick mig att vilja läsa Duras. Så jag tog helt enkelt den bok som såg mest lättillgänglig ut och samtidigt verkade tjäna som inspiration för stora delar av ”Bientôt l’eté”.

Och på så vis lyckades det göra mitt liv lite rikare innan det överhuvudtaget hade släppts.

”Moderato Cantabile” är en bok som med hjälp av minimalistisk och precis dialog försöker närma sig ämnen som aldrig tycks uttalas högt. Jag var bara vagt bekant med Marguerite Duras innan jag läste den. Jag hade sett ”Hiroshima Mon Amour” men inte mycket mer. Jag vet inte om det fördjupade upplevelsen av ”Bientôt l’eté” eller istället förtog lite av det allra första intrycket, men det är kanske mindre viktigt i sammanhanget. Boken blev en ögonöppnare, en portal in i ett eget litet universum. Och i det fann jag någonting fantastiskt.

Duras prosa är avskalad och noga avmätt. Känslan av ensamhet, lust, dekadens och outtalad kärlek är ständigt närvarande. Precis samma sorts atmosfär existerar i ”Bientôt l’eté”. Fast den är uttryckt med visuella metaforer och korta, osammanhängande fraser istället för ett narrativ. Meningarna som vi snubblar över på stranden är direkt hämtade från Duras böcker. Jag känner igen flera av dem från just ”Moderato Cantabile”. I spelets kontext representerar de emellertid fragment från det förflutna; tankar och ord som någon gång har yttrats eller kanske borde ha yttrats. De tycks uttrycka längtan, ånger och saknad. De är bitar av ett förhållande som inte längre finns. Och när vi använder dem för att forma ett nytt och kommunicera med en annan människa inuti caféet skapar de, likt Duras dialoger i ”Moderato Cantabile”, en sorts konversation runtomkring saker som aldrig uttrycks i klartext. Det är bakom orden, mellan raderna, som själva meningen existerar. Och den är djupt personlig för oss alla.

Jag har svårt att släppa hur starkt det visuella påverkar mig i ”Bientôt l’eté”. Det är ett fruktansvärt vackert spel vars olika vyer förmedlar omedelbara, instinktiva sinnesstämningar. Den omgivande rymden blir exempelvis till en sorts metafor för mänsklig rotlöshet och alienation. Särskilt när vi snurrar fram genom den i en datorsimulering som nostalgiskt försöker klamra sig kvar vid en planet vi har lämnat.

Havet å sin sida uttrycker inre känslor som är i uppror. Exakt vad de konnoterar tycks skifta beroende på vilken tid på dygnet det är. I soldnedgången badar hela scenen i guld och ger ett upphöjt intryck. Om natten ges den ett melankoliskt, sterilt sken av det vita månljuset. På morgonen känns det som om allting långsamt vaknar upp igen. Jag kan nästan känna doften av saltvattenblandad havsluft i det ögonblicket.

Varje gång vi återvänder till stranden efter en stund i caféet finns det små detaljer i form av minnesladdade objekt att upptäcka som inte var där förut. Ett kranverk, en brygga, ett magnoliaträd. Vissa är romantiska och storslagna, andra (som en död hund) är mer oroväckande till naturen. För varje gång vi upptäcker någonting nytt får vi ytterligare en schackpjäs att använda på brädet i caféet – som självt har börjat skifta utseende.

Jag tror att magnoliaträdet är hämtat från ”Moderato Cantabile” (vissa reinkarnationer av caféet tycks också vara inspirerade av visuella motiv från samma bok), men jag är inte tillräckligt bekant med Duras böcker för att veta om resten av dem också härstammar från litteraturen eller från Tale of Tales fantasi. Tillsammans med orden man plockar upp utgör det här de enda elementen i ”Bientôt l’eté” som går att relatera vagt till någon sorts speldesign. Jag är osäker på vad jag tycker om principen att samla på upplevelser som om de vore achievements i ett sånt här spel, men jag förstår samtidgt att det är någonting som pekar oss tillbaka till caféet och konversationen med någon annan gång på gång. Och det är här som ”Bientôt l’etés” hjärta ligger.

Jag tänker inte ge mig in på diskussioner om hur bra ”Bientôt l’eté” lyckas med att skildra heterosexuell kärlek eller exakt hur det får mig att känna i framtiden, för jag har ärligt talat ingen aning än så länge. Men jag har spelat det till och från sedan den första alfaversionen släpptes och jag känner att det har växt på mig inombords under de här månaderna. Det är en fantastisk känsla. Intressanta filmer, böcker och tavlor brukar ha samma effekt. Interaktiva verk, och i synnnerhet spel, brukar emellertid snarare krympa. Det finns inte många poänger i dem, och det ges inte heller mycket utrymme för att forma några egna. De vill att vi ska kommunicera med dem, men få av dem fullbordar någonsin interaktionen och kommunicerar med oss tillbaka.

”Bientôt l’eté” är annorlunda. Och det är det på ett bra sätt. Det är ett verk som gör mig väldigt hoppfull för framtiden. Jag gillar tanken på att begåvade och kreativa människor som Michaël Samyn och Auriea Harvey kan använda den här uttrycksformen för att skapa någonting som är så utlämnande. Jag kan inte tänka mig att den breda massan någonsin kommer uppskatta det, men jag vet att det finns gott om folk som gör det – folk som är oändligt trötta på att det här mediet har shanghajats av det förgängliga och det fördummande. Och för dem är ”Bientôt l’eté” någonting som de sent kommer att glömma. Det är inte bara ett verk om kärlek – det är ett verk gjort av kärlek som någon velat dela med sig av.

Merci beaucoup, Michaël. Merci beaucoup, Auriea. Je vous aime.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , ,



Kommentarer ( 5 )

Notgames är intressanta, men det kommer nog ta tid för mig att uppskatta de lika mycket som ni gör :) För övrigt jättebra skrivet.

  (Quote)

Emanuel den 19 Dec 2012 klockan 18:53

Har du provat Dear Esther? Jag tror att det är ett bra ställe att börja annars.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 19 Dec 2012 klockan 18:56

Jag skulle gärna vilja spela det här, för det verkar så intressant, men min dator kommer inte orka med det. Jag skulle också vilja förstå mig på din aversion mot det postmoderna (eller er, för jag minns att någon av er riktat kritik mot det förut), men om vi ser utifrån en generell tendens emot allt pretentiöst och sådant som strävar efter djup bortom allt det mörka och seriösa i nya Batman, så håller jag helt med dig. Också jag är trött på ironins centrala roll i allting hela tiden.

Jag tänkte skriva massa annat också men insåg att det inte riktigt var läge, vill bara påpeka att många tankar satts i rullning med det här. Så tack för det.

  (Quote)

NuYu den 19 Dec 2012 klockan 20:23

Jag tycker inte om postmodernismen eftersom den är ett så tacksamt verktyg för folk som egentligen inte har någonting att säga men ändå känner att de måste säga det. Det är så typiskt hur den aldrig används till någonting konstruktivt. Hela dess poäng kan sammanfattas i att dekonstruera och ifrågasätta etablerade normer. Men om det inte finns sanning och kunskap att sträva efter är alla mänskliga företeelser meningslösa. Det finns en fantastisk bok av den franske författaren Alan Sokal som är döpt till Intellectual Impostures på engelska. Den visar hur delar av den intellektuella dialogen har ruttnat bort både inom konsten, vetenskapen och samhällsdebatten i takt med att charlataner försökt applicera postmodern filosofi på respektive fält.

Jag är inget fan av det mesta av modernismen heller, på tal om. Jag tror inte att Tale of Tales är det heller av deras blogginlägg att döma. Jag blev förvånad först över att de hade baserat ett helt spel på just Duras, men efter att ha läst henne känns kopplingen mer logisk. Moderato Cantabile är en bok som medvetet är väldigt vag i både karaktäriseringen och beskrivningarna. Den väljer att inte använda sig av många av de klassiska plotverktygen. Nästan alla kapitlen inleds med att Anne och Chauvin möts på ett café, som tillsammans med ytterligare någon miljö (Annes hus, ett par tennisplaner) är den enda som tydligt beskrivs i detalj. Perifera karaktärer gestaltas inte och refereras aldrig till vid namn. Till och med dygnsrytmen och årstiderna är oklara, men det hintas om att det är strax före sommaren (vilket är varifrån Bientôt leté har hämtat sitt namn). Duras gör det eftersom så lite som möjligt ska komma i vägen för vad hon vill uttrycka. Hon bygger med några få element upp scener som är väldigt exakta och minimala men samtidigt fulla av personliga associationer. En så enkel sak som att den enda yttre beskrivningen av caféet är att det ligger nära havet ger det ofrånkomligen en viss känsla. Hon är ute efter att precisera det som inte går att precisa. Precis som Bientôt l’eté!

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 20 Dec 2012 klockan 16:15

Bientôt l’eté är viktigt just för att det skiter i gapskaften som skriker om ”pretto” hela tiden. Jag har inte mycket till övers för ett kulturklimat som slentrianavfärdar ambitionen att säga något mer än ”awesome”, med ett trött ”pretto”.

Alla pretentioner når inte ända fram. Vissa resulterar i provocerande, uppbåst dynga. Men numera skiljer man inte på det lyckade och det misslyckade. Allt som inte är på Filip och Fredrik-nivå ska avfärdas som ”pretto”.

Och de som gillar ”pretto” tror att de är nåt.

  (Quote)

Joakim Kilman den 25 Dec 2012 klockan 17:29

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .