The Cat Lady

När Susan Ashworths make dog förändrades allt. Livet blev allt mindre värt att leva. I ett desperat försök att återförenas med sin döde man sväljer hon en burk med piller. Men en vän upptäcker Susans livlösa kropp och i ambulansen på väg till sjukhuset lyckas sjukvårdarna få liv i henne. Susan lever. Enligt den medicinska definitionen.

Att spela ”The Cat Lady” är att stiga in i en obehaglig bizaro-värld. Där skräckspel som ”Amnesia: The Dark Descent” skapar stämning genom att antyda skräck gör ”The Cat Lady” tvärtom: det kastar dig handlöst in i en skräckvärld som du inte kan värja dig för. Här är det vanligare med väggar som är draperade i inälvor än klädda i tapeter.

Remigiusz Michalski bryter alla genreregler – och skriver nya.

– Personligen anser jag att det finns för många skräckfilmer och -spel som i slutändan visar alldeles för lite, säger Remigiusz Michalski. Om någon dör så tycker inte jag att det räcker med ett skrik i fjärran eller blodskvätt på väggen. Det är lite som att fuska. Jag vill se vad karaktärerna råkar ut för och varför. I ”The Cat Lady” finns det inga filmsekvenser, allt utspelar sig i realtid och utan andningspauser. Du får se allt som händer, eller åtminstone så mycket som jag vågar visa. Mina spel är våldsamma, ibland kanske för våldsamma. Men det finns folk som uppskattar den här typen av fiktion. Och det är till dem jag gör mina spel.

Gore är skräck där kameran inte panorerar bort från våldet utan zoomar in i det. Som i George Romeros ”Day of the Dead” från 1985. Det finns en klassisk scen där zombier sliter en man i två delar så att hela hans innandöme trillar ut. Innan dess nöjde sig de flesta filmskapare med gester och teaterblod, varken teknik eller moral tålde mer. Men efter ”Day of the Dead” kunde ingen spola tillbaka tiden eller stoppa det grafiska våldet.

The Cat Lady

– Kalla mig galen, men jag har alltid gillat gore i filmer, spel, serietidningar… När jag var liten hade jag en serietidning om Conan barbaren. Den var helt i svartvitt och jag la ned mycket tid åt att färglägga blodstänket med mina röda kritor. Hmm… Jag kanske är lite galen.

Det arvet lever vidare i ”The Cat Lady” då mycket av grafiken är ritad för hand. Därtill är animationerna hackiga på ett sätt som för tankarna till dödsryckningar. Istället för att jobba runt sina begränsningar så omfamnar han dem. Remigiuszs tillkortakommanden som animatör adderar ännu ett kusligt lager på en redan tryckande atmosfär. Till den mån att karaktärernas för sig fram med obehagliga dödsspasmer.

– Det läskigaste med grafiken och animationerna är spelet har över fyra tusen animationsrutor, och att alla är gjorda av en och samma person, skrattar Remigiusz.

”The Cat Lady” verkar utspela sig i samma universum som Michalskis förra titel, ”Downfall”. Det spöklika hotellet Quiet Haven samt protagonisten(?) Joe återkommer, liksom Joes döda fru. En annan gemensam nämnare är att Susan likt Joe verkar röra sig sömlöst mellan verklighet och mardröm där det absurda och vidriga blir normaltillståndet.

– Jag har alltid älskat surrealistiska världar där du aldrig vet vad du kan vänta dig. Det ger mig, som skapare, en kreativ frihet att kombinera drömmar, urbana myter och vandringssägner på ett sätt som inte skulle fungera i ett realistiskt sammanhang. Men där ”Downfall” handlade om att förlora sitt förstånd handlar ”The Cat Lady” om snarare om att hitta tillbaka till det.

En tydlig skillnad mellan ”Downfall” och ”The Cat Lady” är att du styr det sistnämnda äventyrsspelet med piltangenterna. Av demot att döma har datormusen ingen funktion över huvud taget, vilket är ovant till en början. Det resulterar också i ett äventyrsspel befriat från frustrerande pixeljakt. Men Remigiusz Michalskis spel handlar förstås mer om tematik än mekanik.

Bakom ”Downfalls” yta av tarmar och spyor fanns det en del tabubelagda ämnen som stundom bubblade upp mot ytan. Det var en berättelse fylld av ätstörningar, nekrofili, mentalsjukdom och undertryckt skuld lika mycket som effektsökande gore. I ”The Cat Lady”, och genom Susan Ashworths levnadsöde, vill Remigiusz Michalski prata om utanförskap.

– Det är ett spel om depression, självmord, skuld och misstag. I ”The Cat Lady” finns det tillfällen där du tror att du kommer att bli belönad för att du fattar det rätta beslutet men istället blir du bestraffad för det. Varför jag gör ett spel som bara gör folk olyckliga? Därför att det är många som känner sig förlorade och utan hopp. Det är vår tids osynliga sjukdom. Även om vi till synes har allt vi kan tänkas behöva är det ofta något som saknas, säger Remigiusz innan han utvecklar:

– Tekniken ger oss allt fler möjligheter att kommunicera människor emellan – trots det känns det som om allt vi gör är att glida ifrån varandra.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , ,



Kommentarer ( 2 )

Ser coolt ut! Har varit sugen på Downfall länge men det här ser till och med snäppet vassare ut. :)

  (Quote)

Andreas Ljungström den 22 Nov 2012 klockan 13:30

Tror def att det är stor skillnad mellan The Cat Lady och Downfall. Har bara spelat demot än så länge. Men en stor skillnad är kontrollen. I TCL styr man bara med piltangenterna. Det låter konstigt först men fungerar oväntat bra. Ett smart sätt att lösa pixeljagarproblemet. Däremot är röstskådisarna i TCL ganska sopiga av demot att döma. De låter kontextlösa och inspelade i helt olika miljöer med olika ljudkvalitet.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 23 Nov 2012 klockan 10:10

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .