Tunn röd linje.

Vid det här laget har alla med en Internetuppkoppling sett bilden på Geoff Keighley inklämd mellan högar av tortillachips och sponsrade läskflaskor. I bakgrunden sticker en reklampelare upp för det nya ”Halo”-spelet. Det är en bild som säger så mycket, både om speljournalistiken och om spelbranschen (även om det är uppenbart, såhär efter att ha spelat ”Halo 4”, att det var Doritos och inte 343 Studios eller Keighley som förlorade på att associeras med de andra två). Det intressanta är nämligen inte att han sitter där och ser ut som ett rövhål, utan varför han gör det.

Någon som var inne på samma sak var Robert FlorenceEurogamer. Han skrev en artikel om det som numera är nästan lika berömd som bilden på Keighley, men av helt fel anledningar. Till skillnad från många av sina kollegor nöjde han sig inte med att göra sig lustig över Keighley. Istället utnyttjade han tillfället för att dela ut ett par välriktade käftsmällar åt sin egen yrkeskår. Florence tog upp en incident i synnerhet, där speljournalister vid ett event hade blivit ombedda att tweeta en reklamhashtag för det kommande ”Tomb Raider”-spelet i utbyte mot möjligheten att vinna en Playstation 3, för att illustrera hur gränsen mellan reklam och journalistik konstant trampas sönder. En av journalisterna han hängde ut med namn var Lauren Wainwright, en frilansare som enligt sitt CV skrivit för bland annat MCV, IGN och The Sun.

One games journalist, Lauren Wainwright, tweeted: ”Urm… Trion were giving away PS3s to journalists at the GMAs. Not sure why that’s a bad thing?”

Now, a few tweets earlier, she also tweeted this: ”Lara header, two TR pix in the gallery and a very subtle TR background. #obsessed @tombraider pic.twitter.com/VOWDSavZ”

And instantly I am suspicious. I am suspicious of this journalist’s apparent love for Tomb Raider. I am asking myself whether she’s in the pocket of the Tomb Raider PR team. I’m sure she isn’t, but the doubt is there. After all, she sees nothing wrong with journalists promoting a game to win a PS3, right?

Om du tidigare har läst artikeln på Eurogamer och inte kommer ihåg stycket ovanför så är det för att det inte längre existerar. De har nämligen censurerat artikeln. Wainwright hotade via MCV:s advokater att stämma Eurogamer för förtal, varpå de snabbt klippte bort stycket där hennes namn nämndes. Snabbspola sedan 24 timmar och Florence, som skrev texten, jobbar helt plötsligt inte längre kvar för sajten. Exakt varför han inte gör det är inte klargjort av någon av parterna, men av hans twitterflöde att döma låter det inte som om han gick självmant:

”I work in the supposedly cut-throat TV industry. But today I was effectively put out of a job by another writer. Holy shit, games writing.”

Eurogamer böjde sig för det juridiska trycket. Och med tanke på hur bakåtsträvande engelsk lagstiftning är var det egentligen inte särskilt förvånande. Fegt, men inte förvånande.

I Sverige får man däremot säga vad man tycker och tänker utan att riskera att bli stämd av vidriga, antika lagar som missbrukas för att våldgöra sig på det fria ordet eller för att undvika kritisk granskning. Och jag tycker att Lauren Wainwright ser köpt ut. Inte för att hon tweetat en hashtag utan för att det är så skrämmande uppenbart att hon inte har rent mjöl i påsen.

Florence hade ingen aning om det här när han skrev sin artikel (det är information som har kommit fram i efterhand tack vare att Wainwright fick Eurogamer att censurera texten), men vi pratar alltså om en människa som listar Square Enix – som ger ut just ”Tomb Raider” – som sin nuvarande arbetsgivare samtidigt som hon skriver recensioner och förtittar på deras titlar. Som klär sin Twittersida i reklam för det kommande ”Tomb Raider”-spelet och marknadsför Square Enix via sociala nätverk. Själva innehållet i de texter hon har skrivit för tryckta magasin höjer henne inte direkt över misstankarna heller, som ett inlägg på spelforumet Neogaf klarsynt har påpekat.

Wainwrights profil på Journalisted och Linkedin har sedan dess redigerats, suspekta tweets har raderats och hennes Twitterkonto har gömts från besökare som inte blivit godkända personligen, men skadan är redan skedd. Eller borde vara skedd åtminstone. Skärmdumpar från hur det såg ut innan Doritogate finns överallt på Internet. Jag kan bara inte se hur hon kan få arbeta kvar på tidningar som MCV efter det här. Det är ett vidrigt beteende, och Wainwright kan inte gärna komma och påstå att hon inte hade den blekaste aning om de mest grundläggande pressetiska reglerna med tanke på att hon tydligt listar ”Journalism at London Metropolitan University” under utbildning på sin numera redigerade profilsida.

Anledningen till att folk inte jagar Wainwright på samma vis som de jagar livet ut Jonah Lerner just nu? Eftersom det, till skillnad från i den riktiga journalistiken, finns skrämmande lite som går att ta på allvar när det kommer till speljournalistiken. Och alla är medvetna om det. Det är en form av nöjesjournalistik som ger redaktionella kompromisser ett ansikte. Det är en bransch där spelutgivare tror att de har rätt att kräva förklaringar till varför deras spel får låga betyg av tidningar. Som om siffrorna inte redan har motiverats i recensionerna. En bransch där tidningarna är direkt beroende av bjudresor och reklamannonser från företagen de bevakar för att kunna existera. Men framförallt är det en bransch där gränsen mellan reklam och journalistik är otäckt tunn. Även i Sverige.

De senaste åren har två före detta redaktörer för landets största flerformatsspeltidningar, Tommy Rydling och Thomas Wiborgh, börjat arbeta med marknadsföring respektive PR för spelförläggare. Jag är bekant med Thomas och Tommy och gillar båda på ett rent personligt plan. Jag har bara goda erfarenheter av att arbeta tillsammans med dem. Men jag är ändå förbluffad över hur det här inte upprör folk i högre grad. Hur kan det överhuvudtaget inte bli en diskussion när den här gränsen överskrids? Vi pratar om människor som figurerat på listor över den svenska spelbranschens makthavare. Det uppstår en viss problematik när någon som granskar en bransch helt plötsligt börjar marknadsföra den. Det finns utmärkta anledningar att ställa frågor om hur nära speltidningarna egentligen borde stå spelutgivarna, och framförallt om sådana här karriärbyten borde accepteras med en sådan lätthet bara för att personerna ifråga är trevliga och bra skribenter.

Wiborghs situation är speciell eftersom han dessutom fortsatt med speljournalistiken. I Norge råder, enligt den norska journalisten Jon Cato Lorentzen, nolltolerans i sådana här frågor. Lorentzen lämnade häromdagen ett offentligt meddelande till Wiborgh på Facebook efter att denne länkat till en recension av ”Halo 4” som han skrivit för Dagens Nyheter:

Looking forward to reading your further thoughts about this combo, Thomas. In the Norwegian Game Critics organization members are not allowed to do any work for publishers, developers og distributors.

One of the main reasons is that we have internal discussions about handling PR-tactics, and have at times organized ourselves across our different outlets to prevent underhand PR-tactics and exposed dirty strategies and outright lies from the publishers. It would severely lack our ability to discuss openly with each other and share information if we knew someone working for a game publisher was a part of the discussion.

There are of course a lot of other ethical pitholes to stumble into, as I’m sure you know, so really looking forward to reading your thoughts on the subject, and perhaps discuss it further with you.

Det är å andra sidan svårt med gränser överhuvudtaget. En av filmhistoriens viktigaste publikationer heter Cahiers du Cinéma och hade länge världsberömda regissörer som Godard, Truffaut och Rivette i sin skribentstab. Och Salman Rushdie, under åren som följde efter att en senil diktator som drev sitt eget land i fördärvet utfärdade ett lagvidrigt dödsstraff på honom, försörjde sig länge på att skriva litteraturkritik åt The New York Times eftersom hans situation gjorde det mycket svårt att få nya böcker publicerade. Ingen har nånsin haft ett problem med att varken Cahiers du Cinéma eller Rushdie kritiserade andras verk. Samtidigt jobbade förstås ingen av dem med PR. De är konstnärer och stora tänkare. Det är svårt för någon med reklam som sin yrkesbeskrivning att hävda samma sak.

”Det finns en risk med allting, således filter i form av redaktörer.” menade FZ- och PCG-bossen Joakim Bennet på Twitter i en diskussion med Michael Gill om vad man gör i situationer där misstankar om jäv kan uppstå, och han har såklart delvis rätt i det. Men när redaktörerna själva brister i omdöme då?

Susanne Möller, redakför för DN:s spelavdelning, skrev ett hyllande inlägg om reklamtidningen Roots på DN:s spelblogg ifjol, utan att vare sig nämna att den var finansierad av Square Enix eller skapad av reklambyrån Great Works där hennes sambo arbetar. Jag tycker om Möller som skribent också. Min uppfattning om henne är inte att hon är en oärlig person. Jag tror absolut inte att hon smög med informationen. Jag tror snarare att hon tyckte att det inte var en stor grej att nämna i sammanhanget (till hennes försvar skrev hon dessutom omedelbart ett nytt blogginlägg där hon erkände att det var klantigt gjort). Och det var det väl inte heller. Jämfört med mycket annat som pågår i den här branschen var det bara marginellt värre än normen. Men speljournalistiken har också lagt ribban extremt lågt för sig själv. Och därför är det så viktigt att vi kan diskutera den öppet. Om vi förlorar viljan att ställa frågor förlorar vi så småningom också perspektivet på vad vi gör och varför. Och utan det perspektivet kan vi inte bli bättre.

Och vi behöver bli bättre. Vi behöver alla tänka på vad vi gör i större utsträckning.

För att vara fullständigt transparent: Jag började skriva professionellt om spel i slutet av 2006 för tidningen Super PLAY. Med ”professionellt” räknar jag från stunden jag började få betalt för att frilansa. Jag har själv åkt på pressresor, medveten om att resan och boendet betalats av utgivaren för spelet jag varit där för att kika på, åt två olika tidningar. Jag gör det inte längre om jag kan undvika det. Det är inte en sida jag uppskattar av speljournalistiken. Den enda resa jag gjort på sistone som handlat om ett kommande spel var för Aftonbladet som själva stod för flyg, hotell och mat, och jag insåg precis hur lite jag saknat alltihop. Några amerikanska spelskribenter för ett par av världens största spelpublikationer, publikationer som jag vet har råd att betala för sådant här själva, skrattade åt mig när ersättningsbiten råkade komma på tal under en lunchkonversation. I den här branschen anses det nämligen vara löjligt att betala för sig trots att man kan. Bara idioter och pretton som sitter på för höga hästar gör sånt.

Det är å andra sidan inte enbart på grund av några rigida uppfattningar om pressetik som jag väljer att inte åka. Inte i huvudsak. Jag är där för att göra ett jobb. För min del är det mest en otrevlig detalj att vara medveten om att utgivaren står för kalaset och inte tidningen som texten kommer att publiceras i. Min aversion har istället bottnat i en annan insikt, i någonting personligt som växt fram gradvis. Det handlar om att vara ärlig mot mig själv. Jag tycker helt enkelt inte att de här tillställningarna är värda min tid. Jag kan bara minnas två-tre tillfällen där jag fått se mer av ett spel än vad som redan summerats i trailrar på Internet. Kvaliteten på mina texter blir ofta lidande av det här, och jag har svårt att förlika mig med det. Jag uppskattar inte att få spela korta, förutbestämda segment av spelen med en utgivare eller utvecklare hängandes över axeln. Det blir svårt att applicera någon form av kritik eller reflektion när man bara får se en liten, utvald del. Jag har inte heller något intresse av att prata med en medietränad producent som återanvänder exakt samma talminus om nya features som han givit till alla andra, oavsett vad frågan är.

Även om jag inte tror att speljournalister låter sig mutas under sådana här event så blir de dessutom ofrånkomligen styrda, och det är nästan lika allvarligt. De skriver de här texterna med förevändningen att de förtittar kommande spel, men samtidigt fungerar artiklarna som direkt reklam i utgivarnas ögon, både billigare och mer effektiv än annonssidor. Förtittar innehåller väldigt sällan något negativt om spelen i fokus eftersom de negativa aspekterna inte visas. Och initiativet att visa upp spelen överhuvudtaget kommer från utgivarna, inte speltidningarna. Oskar Skog uppmärksammade häromdagen ett citat från Stuart Campbell som känns oroväckande sanningsenligt:

”Speljournalister ger en service till de som betalar för den, och det är inte läsarna längre.”

Frågan om för vem, och kanske framförallt vad, en speltidning eller spelsajt egentligen är till för måste också ställas i det här sammanhanget. Det finns absolut ett uttryckt önskemål från läsarna att få se artiklar om de kommande storspelen. Det finns också gott om avancerad försäljningsstatistik som visar att tidningarna mår bättre ekonomiskt ju fler stora hypeartiklar och ju fler omslag med motiv av kända karaktärer eller spel som trycks.

Resultatet är att media sällan skriver om mindre spel på samma premisser som storbudgetproduktioner eftersom det inte är historier som skänks gratis till dem. De flesta oberoende utvecklare har inte råd att skänka flygbiljetter till dyra pressevenemang på andra sidan Atlanten eller att köpa flashiga reklamannonser, och de syns inte heller till på offentliga tillställningar. Det finns inget uttalat behov från läsekretsen att uppmärksamma dessa på samma vis som ett kommande ”Call of Duty”. Det finns inga PR-människor som utövar lobbyverksamhet för dem. Följaktligen blir de ofta ignorerade. Speljournalistikens oerhörda beroende av stora utgivare är inte den enda förklaringen, men det är en stor anledning till att innehållet ser ut som det gör i speltidningar. Intressanta och viktiga spel hamnar i skymundan medan meningslösa kommersiella titlar får rikligt med täckning bara för att de råkar sälja, eller för att utgivarna bistår med flygbiljetter och studiobesök. Det är ett faktum som är värt att reflektera över. Ju mer beroende vi är av reklam och utgivare, desto fattigare blir speljournalistiken. Det känns särskilt aktuellt att understryka just nu, när vi verkar vara okej med att samma penna skriver PR ena sekunden och journalistik i andra.

Och någonstans tappar många av de här publikationerna också bort det som borde vara själva anledningen till att de existerar: viljan att analysera och diskutera bra spel. Inte bara de nyaste spelen eller de titlar som flest ser fram emot, utan spel som anses vara bra och viktiga oavsett hur många som har förstått det på förhand. En tidning som enbart drivs med syftet att skriva om det som de största och mest kommersiella utvecklarna skapar sysslar nämligen varken med kritik eller journalistik. Den sysslar med reklam.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Kommentarer ( 31 )

Utmärkt, utmärkt. När det gäller det här med gränser, dock: att konstnärer som Truffaut och Rushdie skrivit film- och litteraturkritik är en annan sak än att valfri suit från ett större filmbolag eller förlag hade gjort det. En sådan jämförelse känns mer relevant här.

  (Quote)

Peter den 09 Nov 2012 klockan 14:07

Jag är också förvånad över hur få som bryr sig om de här frågorna. Snarare verkar många, skribenter som läsare, mest bli irriterade om någon tar upp frågor om kvalitet, ärlighet och journalistisk integritet.

Man vill kunna harva på i gamla hjulspår. Läsare vill läsa samma slentrianhyllningar år ut och år in, och skribenter vill göra det enkelt för sig, och slippa ta hänsyn till krångliga saker som pressetik, eller att skriva relevant kritik.

Att det ens existerar personer inom journalist/skribent-kåren som försvarar folk som Wainwright är bedrövande. Och det är väldigt svårt att ta upp frågorna utan att att bli anklagad för att göra personliga påhopp.

Men en journalistkår som inte intresserar sig för journalistiska spörsmål är inte mycket värd, så man kan ju hoppas att diskussionen tar ordentlig fart, samt framför allt att den inte dör ut när den värsta uppståndelsen kring doritogate har lagt sig.

  (Quote)

Joakim Kilman den 09 Nov 2012 klockan 14:10

Fin sammanfattning av läget.

Det kanske mest beklagliga i mina ögon, är den bristande sjukdomsinsikten och oviljan att erkänna problemet bland några av landets mest etablerade skribentprofiler. Ständigt när detta med gränsdragningen mellan pr och journalistik och bjudresor diskuteras (och det har det ju trots allt gjorts en hel del de senaste åren) går många i försvar och pratar om att ”det är så det är”, ”vi har inte råd annars” och något diffust om höga hästar.

Jag ser det så här. Antingen tar man emot eller så väljer man att avstå. Oavsett bör man öppet erkänna att det finns ett problem. Sysslar man med journalistik måste man ändå inse och stå för att det är skillnad på att sköta sin bevakning på egna villkor och att springa runt på gratisevenemang, där man varje gång går hem mätt och belåten med ett leende på läpparna.

Vi är inte mer än människor.

  (Quote)

Joakim Magnå den 09 Nov 2012 klockan 14:17

Peter: Utmärkt, utmärkt. När det gäller det här med gränser, dock: att konstnärer som Truffaut och Rushdie skrivit film- och litteraturkritik är en annan sak än att valfri suit från ett större filmbolag eller förlag hade gjort det. En sådan jämförelse känns mer relevant här.

Jag håller med. Jag kände mig tvungen att nämna det eftersom jag vet att det är ett argument som kommer att dyka upp – ”Författare recenserar andra författare jämt och ständigt” – men jag tycker också att det finns en fundamental skillnad. Skulle kanske understrukit det tydligare. Har redigerat inlägget lite lätt nu för att poängen ska framkomma tydligare.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 09 Nov 2012 klockan 14:22

Förmodligen är det här ett svar som redan ryms i texten, som läsare kommer jag reagera och bry mig när spel-”journalistiken” är på den nivån att jag börjar få förväntningar på den. Bilden jag har av spelskribenter är att de hellre skriver positivt om deras egna favoritspel och favoritämnen än kritiskt granskar branschen, och det redan innan utgivare och PR-folk börjar utöva påtryckningar.

Att Thomas Wiborgh går över till PR förvånar mig inte alls, inte för fem öre. Det känns bara naturligt. Hans texter har ofta varit väldigt kvalitativa, ibland givande, men också alltid präglats av ett intryck av att han velat vara en del av branschen, kompis med den. Och han är långtifrån ensam om det.

Jag har en site/publikation jag har förväntningar på – Rock, Paper, Shotgun. Resten fungerar mest som en nyhetsflöde, eller en källa för feel good-artiklar (Level).

  (Quote)

PC-Spelare den 09 Nov 2012 klockan 14:48

Ja, att DN låter Wiborgh fortsätta skriva för dem är väldigt märkligt. Men det säger väl en del om hur mycket de faktiskt tar spel på allvar där, egentligen.

Jag menar, det var ju inte många månader sedan som det lyftes fram att Usain Bolt gillade att tänka på att döda andra människor eftersom han sagt att han tyckte om att spela Call of Duty. Det skedde förvisso på sportsidorna men en liknande jämförelse om han sagt att han gillade den senaste Batman-filmen hade aldrig släppts igenom.

  (Quote)

Christoffer Holmbäck den 09 Nov 2012 klockan 15:13

Tjena CJ!

En klargörelse och en fråga.

Klargörelsen: Jag började på DICE som ”Product Manager” — tekniskt sett ligger detta under Marketing, inte PR. Jag tror inte det påverkar ditt resonemang egentligen, men det är ändå ett faktum (för närvarande är jag på väg in i en mer sociala medier/community-fokuserad roll på DICE).

Frågan: På vilket sätt känner du att folk borde ha blivit upprörda över att jag avslutade ett jobb (frilansjournalist) och påbörjade ett annat? I samma sekund som jag började på DICE så slutade jag förstås att recensera spel eller på andra vis bevaka spelbranschen som journalist. Här får du gärna klargöra.

Annars — som vanligt — ett utmärkt inlägg i debatten!

/T

  (Quote)

Tommy Rydling den 09 Nov 2012 klockan 15:18

Hej Tommy! Tack för svaret. Jag ska uppdatera huvudinlägget med informationen. Rätt ska såklart vara rätt.

Tommy Rydling: Frågan: På vilket sätt känner du att folk borde ha blivit upprörda över att jag avslutade ett jobb (frilansjournalist) och påbörjade ett annat? I samma sekund som jag började på DICE så slutade jag förstås att recensera spel eller på andra vis bevaka spelbranschen som journalist. Här får du gärna klargöra.

När jag skriver att det är märkligt att folk inte blev upprörda i större grad menar jag hur det ser ut rent utåt, eller som det står i texten: ”Det uppstår en viss problematik när någon som granskar en bransch helt plötsligt börjar marknadsföra den.” Jag känner ju dig och har ingen anledning att tro illa om din integritet, men på ett rent journalistiskt plan är det logiskt att frågan ställs, på samma vis som när politiker plötsligt får chefsposter inom branscher de hjälpt till att subventionera eller ekojournalister som börjar arbeta för företag de tidigare granskat.

Jag måste påpeka att jag inte dömer någon i det här inlägget också. Det är snarare tänkt som en diskussion kring var gränsen egentligen går. Om diskussionen överhuvudtaget inte existerar kan vi inte heller se skillnad på nyanserna.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 09 Nov 2012 klockan 15:38

Utmärkt artikel, om ett ämne som borde belysas mer, oftare och hårdare. Nu blir det tyvärr oftast ett blogginlägg om året, antingen när en f d journalist skriver något och är uppenbart jävig, som Wiborgh, eller när någon frilansare/bloggare blir äcklad av en särskilt dekadent gratisresa och spyr galla över den i sin blogg. Även om dessa gratisresor för all del har blivit allt mer seriösa och mindre mut-iga, så får man inte glömma att enda anledningen att man är där är för att pr-avdelningen inser att det är billigare att ge en journalist hotell och mat i tre dagar än att köpa en annons, med samma resultat i slutänden.

Förstår dock inte heller hänvisningen till Tommy. När han gick till DICE slutade han ju omedelbart med alla journalistiska uppdrag, så jag fattar inte varför han ens nämns i sammanhanget. Söka nytt jobb borde väl till och med en ‘makthavare i spelbranschen’ få göra?

  (Quote)

Mats Nylund den 09 Nov 2012 klockan 15:43

Ha! Du var för snabb för mig, CJ, du postade medan jag skrev ovanstående :).

Men jag tycker ändå att det är fel att nämna Tommy, åtminstone i den kontexten. Det är klart att han fick jobbet för att han kunde spelbranschen, men jag ser inget konstigt i det. Däremot i Wiborghs recenserande av ett spel som direkt konkurrerar med de spel han ska marknadsföra… Men där får vi väl vänta på hans utlovade svar.

  (Quote)

Mats Nylund den 09 Nov 2012 klockan 15:45

Det här bloggposten täcker väldigt mycket mark. Bara Doritogate är värt ett längre inlägg känns det som, men here goes.

Nej, det var inte bättre förr om vi pratar om den näraliggande dåtiden. Stuart Campbells citat handlar förmodligen om en tid vi aldrig får tillbaka (när entusiaster helt plötsligt kunde leva på att skriva fanzine om spel) – Dagens motsvarighet till det är väl typ Tejbz och sånt på Youtube (även om jämförelsen haltar). Sen kom de verkligt mörka tiderna till den brittiska spelpressen (Playstation-eran och framåt), då en utgivaren kunde ringa en recensent erbjuda en semester-resa till Las Vegas och mellan raderna lägga in en passning om att ”spel x” minsann är värt en nia. Sen kom Driver 3-skandalen på Future – som väl är det mest uppenbart köpta betyget i spelhistorien (ni sätter nian, vi lägger in prenumerationslappar i spelboxarna). Det är bättre nu, men Doritogate behövdes för att rensa upp och för att de som blivit lite väl bekväma skulle ifrågasätta hur saker och ting fungerar. Det är en process som säkert kommer ta lite tid, men jag tror de flesta är kloka nog att inse att det behövs separation mellan PR och press.

Själv tror jag inte på att ha dubbla roller som PR-person och journalist. Jag tycker inte heller att journalister ska skriva copy eller ha någon form av icke-journalistisk relation till utgivare. Man kan liksom inte bara slänga på sig journalistrocken lite då och då, allt jag hör tar jag till mig i rollen som journalist och det är sånt jag använder direkt och indirekt i mitt arbete. Men jag inser så klart att det för de som frilansar är svårt att tacka nej till betalt arbete.

  (Quote)

Benke den 09 Nov 2012 klockan 15:49

Tack, Mats!

CJ: Hm. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara problematiskt att (som jag gjorde) gå från journalist till marknadsförare. Det omvända vore eventuellt problematiskt — att gå från att marknadsföra X till att nästa dag låtsas att man helt oberoende och kritiskt kan granska detta X?

  (Quote)

Tommy Rydling den 09 Nov 2012 klockan 15:49

Ville bara förtydliga att jag inte ser något problem med att man lämnar en roll för en annan (från PR till press eller vice versa). Det är inte direkt företagshemligheter man tar med sig, även om man säkert har vissa insikter som är värdefulla för den nya arbetsgivaren.

  (Quote)

Benke den 09 Nov 2012 klockan 15:52

Mats Nylund: Men jag tycker ändå att det är fel att nämna Tommy, åtminstone i den kontexten. Det är klart att han fick jobbet för att han kunde spelbranschen, men jag ser inget konstigt i det.

Kanske inte. Det var inte meningen att bunta ihop honom med Wiborghs situation enligt någon sorts ”guilt by association”-princip. Både dina och mina personliga åsikter här färgas ju å andra sidan ofrånkomligen av att vi båda känner Tommy, har arbetat med honom länge och vet att han är en ärlig kille. Vilket innebär att vi egentligen kanske inte borde vara de som för den här debatten.

Vad jag ville understryka är att det inte bara handlar om huruvida det verkligen existerar några oegentligheter utan också om hur saker framstår utåt. Normal journalistik har alltid uppmärksammat och granskat sånt här, ofta med konstruktiv dialog från flera olika håll, för att bättre kunna dra gränser och ge insikt i enskilda fall.

Tommy Rydling: CJ: Hm. Jag förstår inte riktigt hur det kan vara problematiskt att (som jag gjorde) gå från journalist till marknadsförare

Min instinktiva reaktion är att om någon jag inte känner lika väl skulle ha tagit klivet så skulle jag velat ställa frågor om både förhållanden mellan speltidningar och branschen de bevakar samt den tidigare bevakningen av DICE i Super PLAY. Det är förstås fullt möjligt att andra inte tycker likadant, emellertid. Det skulle vara värdefullt med input från ett par läsare här. Jag förstår ju din synpunkt också. Och jag håller med – det omvända fallet skulle kännas helt omöjligt att acceptera.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 09 Nov 2012 klockan 15:59

Benke:
Nej, det var inte bättre förr om vi pratar om den näraliggande dåtiden. Stuart Campbells citat handlar förmodligen om en tid vi aldrig får tillbaka (när entusiaster helt plötsligt kunde leva på att skriva fanzine om spel)

Visst, men citatet passar förvånansvärt väl in på dagens situation också. Läsarna är inte längre villiga att betala för bra (eller ens dåliga) texter om spel. Så att man måste kapa utgifterna som skribent eller redaktion är inte så konstigt, jag hoppas bara att vi får fler oberoende media som t ex Rock, Paper, Shotgun som klarar sig på att skriva om spel utan att behöva buga för utgivarna.

Nu förekommer det ju inte att utgivare betalar för texter, eller för ett visst betyg, men den snudd på jävsituation som föreligger är definitivt inte bra den heller.

  (Quote)

Mats Nylund den 09 Nov 2012 klockan 16:10

Carl-Johan Johansson: Och jag håller med – det omvända fallet skulle kännas helt omöjligt att acceptera.

Absolut. Men din jämförelse med politiker som går till styrelseuppdrag i företag de hjälpt till att göra livet lättare för under sin styrande tid är relevant i sammanhanget.

Inget specifikt för eller emot Rydling nu. Men nog är det vettigt att nämna liknande företeelser, när en känd journalist som skrivit mycket och länge går till ett av de företag som hen tidigare har ”bevakat”. Det behöver ju inte vara något fuffens alls, men det kan väcka frågor, och om det gör det så är det väl lika bra att vädra dem och diskutera saken.

Att det skulle vara fel att ta upp kan jag inte se. Jag ser det inte heller som att just Rydlings fall buntas ihop med Wiborghs. Det får man väl lita på att läsarna förstår och kan göra skillnad i sak.

  (Quote)

Joakim Kilman den 09 Nov 2012 klockan 16:13

Carl-Johan Johansson: Min instinktiva reaktion är att om någon jag inte känner lika väl skulle ha tagit klivet så skulle jag velat ställa frågor om både förhållanden mellan speltidningar och branschen de bevakar samt den tidigare bevakningen av DICE i Super PLAY. Det är förstås fullt möjligt att andra inte tycker likadant, emellertid. Det skulle vara värdefullt med input från ett par läsare här. Jag förstår ju din synpunkt också. Och jag håller med – det omvända fallet skulle kännas helt omöjligt att acceptera.

Då är vi cirka någorlunda överens. Och för att komma dragandes med fakta igen: Mina sista tre år som journalist var jag frilansjournalist och täckte många områden i en mängd olika tidningar.

Spelrecensioner skrev jag under denna tid enbart för SvD. De tillät inget dubbelskrivande, men jag fick dispens inför det allra sista numret av Super PLAY (det rosa!). Minns inte på rak arm vad jag recenserade i det numret. Forza 2?

  (Quote)

Tommy Rydling den 09 Nov 2012 klockan 16:15

Mats Nylund: Visst, men citatet passar förvånansvärt väl in på dagens situation också. Läsarna är inte längre villiga att betala för bra (eller ens dåliga) texter om spel. Så att man måste kapa utgifterna som skribent eller redaktion är inte så konstigt, jag hoppas bara att vi får fler oberoende media som t ex Rock, Paper, Shotgun som klarar sig på att skriva om spel utan att behöva buga för utgivarna.

Nu förekommer det ju inte att utgivare betalar för texter, eller för ett visst betyg, men den snudd på jävsituation som föreligger är definitivt inte bra den heller.

Jag tror vi alla skulle vilja ha mer oberoende. Tyvärr så köptes ju RPS av EG och även om det är rena, rama paradiset jämfört med Future så är det ändå en stor maskin. Stora maskiner behöver mycket pengar. Det behovet skapar öppningar för övertramp. Inte för att jag är så orolig för RPS – känns som alla vet varför den är populär och hur man ska garantera fortsatt framgång och det är ju lovande. Det är ekonomin som är garanten ironiskt nog.

Sen vill jag återigen invända mot den missriktade tanken att inskränka arbetsrätten för före detta och aktiva speljournalister. Är det bestickning eller muta att få ett uppdrag så är det givetvis fel, samma sak om man gynnar en forna arbetsgivare under ett nytt uppdrag. Men att använda sin erfarenhet eller kunskap i ett nytt jobb för att på bästa sätt utföra det kan väl inte vara fel? Kan en kock inte bli matkritiker eller vice versa? Att jämföra med politiker och folk med verklig makt känns något överdrivet i sammanhanget.

  (Quote)

Benke den 09 Nov 2012 klockan 16:35

Viktigt att påpeka också är att det i första läget verkligen inte handlar om vem som är ärlig respektive oärlig. Men det finns mekanismer som påverkar en journalist, direkt och indirekt. Det måste man vara medveten om. Fikar man för mycket med personer man granskar blir det helt enkelt i längden svårt att fullfölja sitt uppdrag, eftersom relationen blir något annat än professionell.

Att folk går från journalistik till pr/marknadsföring är väl helt okej. Men man kan inte hoppa fram och tillbaka, och givetvis inte sitta kvar på båda stolarna.

  (Quote)

Joakim Magnå den 09 Nov 2012 klockan 16:36

Tommy Rydling: Mina sista tre år som journalist var jag frilansjournalist och täckte många områden i en mängd olika tidningar.

Jo, och om du hade frilansat hela tiden vet jag inte om jag överhuvudtaget hade sett ett problem med situationen. Men du var chefredaktör för Super PLAY i närmre tre års tid och hade direkt inflytande över vad tidningen skrev om. Nu vet jag ju från alla diskussioner vi haft genom åren om integritet och speljournalistik att det inte ligger jäv med i bilden (SP var snarare åratal före resten av branschen på dessa punkter), men jag kunde inte med gott samvete ignorera ämnet bara för det. Jag skulle inte ha tvekat att ta upp det om det gällde någon jag inte kände som tidigare arbetat som redaktör för en tidning jag aldrig skrivit för. Jag är verkligen ledsen om du känner att jag anklagat dig för oegentligheter.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 09 Nov 2012 klockan 16:39

Eurogamer har, som en konsekvens av debatten kring artikeln som Florence skrev, uppdaterat sina redaktionella principer förresten: http://www.eurogamer.net/articles/2012-11-09-editors-blog-new-editorial-policies

Intressant läsning. Och väldigt kul att se. Tråkigt att de behövde förlora en bra journalist för att det skulle ske dock.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 09 Nov 2012 klockan 17:25

Väl och nyanserat rutet, betydligt mer sakligt och balanserat (utan att tappa i skärpa och relevans) än vad man vanligtvis ser i den svenska kulturdebatten. Har du försökt publicera någon version av det här inlägget i exempelvis Aftonbladet?

  (Quote)

AlanWilder den 09 Nov 2012 klockan 17:30

Jo, Blog em up har ett muntligt avtal med Aftonbladet där vi normalt sett publicerar våra inlägg i deras spelblogg också. Just i det här fallet namnger jag skribenter som arbetar för konkurrerande dagstidningar, dock. Samtidigt som jag ger ett tydligt exempel på Aftonbladets eget oberoende. Jag ville försäkra mig om att nöjesredaktörerna är okej med det innan jag publicerar. Det är nämligen lätt hänt annars att det ser ut som om de smutskastar konkurrenter för att själva kunna slå sig för bröstet, och det är verkligen inte tanken med texten. Jag har inte fått ett svar av dem ännu.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 09 Nov 2012 klockan 17:35

Carl-Johan Johansson: Intressant läsning. Och väldigt kul att se. Tråkigt att de behövde förlora en bra journalist för att det skulle ske dock.

Fast Florence är ju inte så mycket journalist egentligen (även om den termen kan innefatta väldigt mycket) utan komiker, programledare och författare som endast (?) skrev krönikor för Eurogamer. Tycker ändå det är värt att klargöra det.

  (Quote)

Christoffer Holmbäck den 09 Nov 2012 klockan 17:59

Viktigt debattinlägg! Som nybliven litteraturkritiker kan jag konstatera att problematiken finns även där, och att gränsdragningarna mellan kritiker, författare och förlag är ännu knepigare – av förklarliga skäl.

Vad gäller speljournalister som går över till andra sidan så ser jag inget större problem på individnivå (så länge de inte samtidigt försöker vara spelkritikerrollen, självklart), men det kan bli ett strukturellt problem om det blir alltför vanligt. Börjar spelkritikerrollen uppfattas (av kritikerna *eller* läsarna) som en plantskola för spel-pr-gig så hamnar kritiken i ett dystert läge.

  (Quote)

Sam den 10 Nov 2012 klockan 09:00

Sam: Vad gäller speljournalister som går över till andra sidan så ser jag inget större problem på individnivå (så länge de inte samtidigt försöker vara spelkritikerrollen, självklart), men det kan bli ett strukturellt problem om det blir alltför vanligt. Börjar spelkritikerrollen uppfattas (av kritikerna *eller* läsarna) som en plantskola för spel-pr-gig så hamnar kritiken i ett dystert läge.

Utmärkt sammanfattning.

  (Quote)

Peter den 12 Nov 2012 klockan 09:34

Tack för en mycket bra text!

Jag kan inte mer än att hålla med och fasas över hur framtiden blir. Det är svårt att låta speljournalistiken växa till något större som kan uppskattas av flera än bara de mest inbitna nördarna när sånt här sker. Och det sker utan att tidningarna tycks skämmas det minsta över det. Tvärtom, det stoltserar med det! Artiklar inleds exempelvis med ”Vi flögs in till deras högborg och bjöds på en av de bästa middagarna någonsin”. Hur ska jag som läsare kunna få ut något av värde ur en sådan text? Och hur ska jag som skribent våga uttrycka mig det minsta utanför ramarna av vad som förväntas av utgivarna när det kommer till betyg och innehåll, när det lite hårddraget är de som gör det möjligt för mig att utöva mitt yrke? Mitt jobb blir att bedöma handen som matar, och vad händer om man vågar visa den negativa sidan? Får vi svälta till döds och se på hur konkurrenterna som sa det rätta sakerna äter sig feta runtomkring?

Det är en trist framtid för speljournalistiken som det ser ut idag. Det vore underbart om någon kunde komma med någon slags lösning på problemet, för jag har ingen alls.

  (Quote)

Linda den 12 Nov 2012 klockan 18:19

Jag tror att avsaknaden av upprördhet beror till viss del på att spelskribenter inte direkt kan sägas vara journalister i någon större mening. Man behöver ju inte gå till bjudresor och mutor för att tycka att skribenterna är en del av marknadsföringen som utgivarna inte riktigt har fullständig kontroll över, men ändock en del av marknadsföringen. Och det är i det ljuset jag tror de flesta läser deras (era) texter och åsikter.

”Nej, tyvärr kan vi inte visa den här mobilfilmen av fulla politiker som skriker ogenomtänkta saker, inte heller kan vi tala om vad vi tycker om det som görs och sägs på filmen innan filmarens embargo har gått ut. Tyvärr har han bestämt att embargot går ut i juli 2025….osis. Nej, nej, vi är seriösa journalister, så här gör alla, det är en del av branschen. Om vi inte lydde det här skulle vi aldrig få en intervju med en politiker igen, så det förstår ni väl att vi måste följa? Standard policy i branschen serrö, här finns inget att se. Cirkulera, cirkulera…”

  (Quote)

Aloysius den 15 Nov 2012 klockan 14:10

Aloysius: Jag tror att avsaknaden av upprördhet beror till viss del på att spelskribenter inte direkt kan sägas vara journalister i någon större mening.

Men kanske ännu mer att de flesta läsare, de som gör väsen av sig, inte vill ha spelkritik.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 18 Nov 2012 klockan 00:42

Jimmy Håkansson: Men kanske ännu mer att de flesta läsare, de som gör väsen av sig, inte vill ha spelkritik.

Det handlar väl om olika förväntningar på innehållet, mest. Ger man Tekken överkorsade biostolar för att man kan sparka på liggande motståndare så har man ju satt in spelmediet i en större kontext. Och det kan ju vara väldigt intressant att veta hur våld skildrats i olika medier genom tiderna och vad skribenten tycker om det så vidare, men det skulle inte riktigt vara det som läsaren förväntade sig. Rätta mig om jag har fel, men den typen av texter är väl inte generellt illa sedda av läsarna? Har inte exempelvis alla de här krönikorna i varje nummer av Level varit rätt uppskattade? Många spelskribenterna verkar tycka oerhört illa om konsumentupplysning och försöker undvika det till varje pris och det är nog där förväntningsdiskrepansen blir så stor att reaktionerna kan bli lite problematiska, i alla fall i ett så pass trafikdrivet klickmedium som boulevardpressens nätversioner utgör. :)

  (Quote)

Aloysius den 21 Nov 2012 klockan 17:05

Aloysius: Ger man Tekken överkorsade biostolar för att man kan sparka på liggande motståndare så har man ju satt in spelmediet i en större kontext.

En större kontext kanske. Men antagligen fel kontext. Det finns ju fler sätt att analysera spel än ”omg så många achievements” och ”jag läser hellre än bok”. Med god kulturkritik kan man snarare bredda begreppet spel än att mota tillbaka dem till sandlådan.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 22 Nov 2012 klockan 08:48

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .