(Den här texten bygger på en kortare artikel jag skrev för perspektivavdelningen i speltidningen Level i början av året. Den innehåller spoilers.)

Det finns en scen i ”Alan Wake” som vänder upp och ner på hela världen i spelet.

Wake är en känd författare som lider av svår skrivkramp. Han semestrar i en stuga belägen i Cauldron Lake i det lilla bergssamhället Bright Falls för att finna ny inspiration när hans fru, Alice, plötsligt försvinner under mystiska former. Alan vaknar därefter upp bakom ratten på en kraschad bil i vägkanten. Det har gått en vecka, men han har inget minne av vad som hänt. Medan han försöker orientera sig från olycksplatsen snubblar han över sidor från ett manuskript kallat ”Departure” som påstås vara författat av honom själv. Orden är hans, men han har inget minne av att han nånsin skrivit dem. Snart inser han att de dessutom beskriver saker som är på väg att hända. Han tycks vara fångad i en mardröm som han själv har skapat.

Cauldron Lake, visar det sig, är en plats med en unik egenskap: den har förmågan att ge liv åt artistiska uttryck. Allting som skapas inom dess omfång spiller över i verkligheten och påverkar den. Ett mörkt, ondskefullt väsen som hemsöker sjön försöker utnyttja detta faktum till sin fördel. Mörkret gestaltas i mänsklig form av en kvinna kallad Barbara Jagger som under den senaste veckan har hållit Wake fången i stugan och manipulerat honom. Hon övertygar honom om att Alice har drunknat och att det enda sättet att få återse henne är att väcka henne till liv igen genom att skriva en historia. Alan inser emellertid snart att novellen han skriver börjar förändras till formen. Den blir mer och mer lik en skräckhistoria. Mörkret har börjat utnyttja berättelsens symbolik för att förvränga ”Departure” för egna syften. För att frigöra sig från dess klor skriver han in sig själv i berättelsen och låter en mystisk man i dykardräkt hjälpa honom att fly.

Mannen är Thomas Zane, en poet och fritidsdykare som under sjuttiotalet bodde i stugan i Cauldron Lake tillsammans med sin fru – en kvinna som hette Barbara Jagger. Barbara drunknade och Zane, likt Wake, försökte använda sjöns magiska egenskaper för att återuppväcka henne. Personen som återvände var dock inte Zanes fru utan ett tomt skal. Ett kärl för ondskan i Cauldron Lake att röra sig fritt i. Zane insåg sitt misstag och försökte sudda ut sin egens och Barbaras existens för att stoppa Mörkrets framfart. Han lämnade ett enda föremål efter sig i en låda som en sorts säkerhetsåtgärd; ett vapen för att kunna besegra Mörkret om det någonsin skulle sprida sig igen. En kvinna, Cynthia Weaver, gavs i uppgift att vaka över det. Sedan fullbordade Zane sin berättelse genom att låta en undervattensvulkan få ett utbrott i sjön. Han tog på sig sin tunga dykardräkt, kopplade ett stadigt grepp om sin fru och kastade sig i vattnet för att begå självmord.

Wake finner Weaver trettio år senare och hon leder honom till lådan som Thomas Zane lämnat efter sig. När Alan öppnar den finner han en avklippt strömbrytare från en lampsladd. I lådan finns också en manussida som beskriver dess betydelse för hans barndom. Den påstår att strömbrytaren är en sorts talisman som Alans far lämnade efter sig innan han övergav Alan och hans mamma. Modern gav strömbrytaren till Alan för att hjälpa honom att hantera sin rädsla för mörker. Det är ett minne han inte kommer ihåg.

Det är en fantastisk scen. Fram till den punkten har ”Alan Wake” redan tagit upp frågor om opålitliga berättare och den fria viljan, men här får det oss att ifrågasätta hela protagonistens identitet. Var slutar egentligen fiktionen och var börjar verkligheten? Vem är egentligen författaren? Är Thomas Zane en karaktär i Alans berättelse, eller är Alan själv en fiktiv figur skriven av Thomas Zane? Är de samma person? Eller är de karaktärer i en annan, okänd författares historia?

Faktum är att vi aldrig sett Alan utanför Bright Falls överhuvudtaget. När spelet börjar anländer han dit med båt. Vi har sett hans takvåning i New York – men bara i tillbakablickar. Vad känner vi till om Alan Wake egentligen? Och vad vet vi om Thomas Zane? Förutom att deras historier speglar varandra? Båda har förlorat sina älskade till en ondskefull entitet och sedan försökt ge dem livet åter genom sina berättelser. Till och med deras namn (”awake” och ”sane”) tycks vara litterära kommentarer till den absurda mardröm de finner sig i. Vissa människor i Bright Falls som tycks känna till platsens magiska natur, som exempelvis de gamla rockarbröderna, kallar dessutom Alan för ”Tom” vid upprepade tillfällen.

Alan skriver förvisso in Zane i sin berättelse, men när Zane uppenbarar sig i stugan och hjälper honom att fly från Mörkret är han iklädd sin trycksäkra dykardräkt. Förklaringen till utstyrseln är att det är den enda bilden som Alan har av honom. Ett inramat fotografi av Zane i full dykarmundering står i bokhyllan i stugans arbetsrum. Redan innan Alan anländer till Bright Falls uppenbarar sig emellertid Zane som ett ljussken i en av Alans drömmar. Han försöker varna honom om Mörkret som ruvar under den idylliska fasaden, och han gör det med en dikt:

For he did not know, that beyond the lake he called home,
There lies a darker, deeper ocean green.
Where waves are both wilder and serene.
To it’s ports I’ve been
To it’s ports I’VE been

”Do you understand?” frågar han en förvirrad Alan som svarar ”… No.” Zane existerar med andra ord utanför berättelsen som Alan har skrivit, men är Alan själv en verklig eller en fiktiv person? I ”The Writer” konfronterar han själv Zane med just den frågan. Zane förnekar då att Alan är en karaktär i hans berättelse men vägrar att säga någonting mer.

Kanske är svaret att han är både och.

Det är så symptomatiskt för spelet att Zane försöker kommunicera i form av just poesi när han först uppenbarar sig i Alans mardröm. Det här är ju litteraturens domän. Karaktärerna är fångade inte bara i sina egna verk utan i sina egna uttrycksformer. Alan själv inser det här i slutet av spelet. Han förstår att allting måste vara logiskt uppställt. Storyn kräver balans för att fungera. Varje orsak behöver motiveras, varje handling kräver en konsekvens. Zane gav Barbara Jagger livet åter utan att förklara varför. Mörkret var mer än villigt att täppa till plothålet åt honom.

Om du inte har en väldigt bra anledning till varför saker händer kommer Mörkret med andra ord att uppfinna en åt dig. Och faktumet att det är just Alan som manipuleras av ondskan i Cauldron Lake blir mycket riktigt till ett sorts återkommande metaskämt med det där i åtanke. Han utmålas som en kioskdeckarförfattare vars ytliga stil, dåliga självförtroende och begränsade karaktärer förstås är som guld i händerna på en varelse som letar efter svagheter att utnyttja i källmaterialet. Hade han varit en skickligare författare hade Mörkret kanske lyckats pervertera berättelsen i mindre utsträckning (Walter, en av karaktärerna, kommenterar vid ett tillfälle att det är ”like a really bad sequel to a good movie where good guys become bad guys for no reason”).

Kanske är Alan Wake skapad för att upprätthålla balansen i Zanes berättelse. Allting måste ha en motvikt. Om Zane tar ett liv behöver han rimligen skapa ett liv också. Det är fullt möjligt att han i sitt ställe bestämde sig för att skapa en ung Alan Wake och sedan låta honom leva sitt liv efter ett manus som Zane skissat upp i grova drag. Alans skrivkramp inträffar när han fått slut på det material som Zane har författat åt honom. Han beger sig till Bright Falls och där börjar vår story. Mörkret, fortfarande i form av Barbara Jagger (Tom har i sin tur förvandlats till ”ljusets väktare”) lurar Alan och Alice att åka till Bird Leg Cabin i Cauldron Lake och processen upprepar sig.

Alan är också den som så småningom kommer att hitta strömbrytaren, den enda detaljen som Zane lämnade efter sig i Bright Falls. Med dess hjälp förgör han så småningom också Barbara Jagger – bara för att se Nightingale, FBI-agenten som plågat honom genom spelet, ta hennes plats. Alans sista kommentar, ”It’s not a lake… it’s an ocean!”, är en summering på flera olika plan. Dels är det en kommentar till att Mörkret är långt mäktigare än han från början hade trott. Dels är det en återkoppling till Zanes inledande varning. Under sjön dväljs ett hav av mörker. Faktumet att Zane uppenbarar sig för honom som ett fyrtorn, som borde vara benäget vid kusten och inte i en sjö, är en annan detalj. Mörkret har spridit sig utanför Cauldron Lake.

Sam Lake, manusförfattaren, älskar sådana här mindfucks. Ingenting stoppas in av en slump i hans berättelser. Allting har en symbolisk betydelse. Vi har nämnt hur namnen Wake och Zane är ironiska kommentarer till berättelsen, men även ”Barbara Jagger” är ett exempel på det där. Namnet är en allusion till Baba Yaga, en häxa i slaviska folksagor som bor i en stuga som står på fågelfötter (”Bird Leg Cabin” i spelet, belägen i häxkitteln ”Cauldron Lake”).

Alans beundran för Stephen King, och den resulterande fascinationen för ologiska plottwistar och mystik, är andra saker som färgar av sig på Bright Falls. Han har ju själv skrivit storyn i spelet, även om han inte minns det. När Zane hjälper honom att fly från stugan stjäler han också manuskriptet till ”Departure” innan Mörkret hinner redigera det ännu mer. Sedan sprider han ut sidorna i Alans väg för att hjälpa honom på traven. Faktumet att vi är fast i en förutbestämd berättelse, och att till och med författaren själv är maktlös inför sitt eget verk, blir smärtsamt uppenbart ibland. En manussida man finner i ”The Signal” som beskriver en kommande händelse inleds exempelvis med ”As Alan entered the trap…” Kort därefter vandrar vi rakt in i samma scen.

Berättelsen i ”Alan Wake” borde vara föremål för akademisk diskussion. Den är så pass smart uttänkt. Så fruktansvärt komplicerad, och samtidigt så fullständigt logisk efter sina egna villkor. Och den skulle aldrig fungera utanför det här mediumet, vilket dessutom gör den unik.

Remedy gör någonting jag aldrig har sett förut. De trycker – bokstavligen – på en strömbrytare och ställer hela spelet i ett helt nytt ljus. Eller en mängd olika möjliga ljus, snarare. Vi har fortfarande ingen aning om i vilken riktning det faller, men vi börjar förstå hur unikt och omfattande det som till en början såg ut som ett smart metaspel egentligen är. ”Alan Wake” förvandlas från och med ögonblicket då Alan hittar strömbrytaren från ännu ett skräckspel till ett viktigt verk som ställer frågor om identitet och livsöden. Vem är egentligen författaren? Vem formar världen?

Och slutet är så ikoniskt, så symboliskt perfekt med den frågeställningen i åtanke. Det ger en sista ledtråd, en som är helt omöjlig att ignorera. Medan skärmen fylls av dimma som sedan löses upp i ett enda stort mörker börjar David Bowies ”Space Oddity” strömma genom högtalarna. Låten handlar om en astronaut som tar på sig sin trycksäkra dräkt, stiger ut i den mörka, okända rymden och förlorar kontakten med sin egen värld.

Han heter Tom.

”Ground Control to Major Tom
Ground Control to Major Tom
Take your protein pills
and put your helmet on

Ground Control to Major Tom
Commencing countdown,
engines on
Check ignition
and may God’s love be with you

This is Major Tom to Ground Control
I’m stepping through the door
And I’m floating
in a most peculiar way
And the stars look very different today

[…]

Ground Control to Major Tom
Your circuit’s dead,
there’s something wrong
Can you hear me, Major Tom?
Can you hear me, Major Tom?
Can you hear me, Major Tom?
Can you….”


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , ,



Kommentarer ( 4 )

Det tog mig en andra genomspelning för att riktigt begripa storheten med Alan Wake. Första gången misstog jag det för en simpel Stephen King-pastisch.

Men simpelt är det inte.

  (Quote)

Joakim Kilman den 22 Okt 2012 klockan 14:56

Alan Wake var en av 2010 års bästa spel. Det och Enslaved från det året var ett av de spelen som tog narrativet i spelvärlden till en ny nivå.

  (Quote)

Emanuel den 22 Okt 2012 klockan 14:57

så sjukt välskrivet. Detta med:

”Faktumet att vi är fast i en förutbestämd berättelse, och att till och med författaren själv är maktlös inför sitt eget verk, blir smärtsamt uppenbart ibland. En manussida man finner i ‘The Signal’ som beskriver en kommande händelse inleds exempelvis med ‘As Alan entered the trap…’ Kort därefter vandrar vi rakt in i samma scen.”

Det här är en så snygg koppling till illusionen om den fria viljan att det finns inte. Also rolig kritik mot mediet i stort. Men ännu bättre: FAN SOM DET FUNKAR!!! Trots att spelets narrativ spoilar om vad som kommer att hända härnäst sitter man på motherfucking nålar hela tiden. Så. Sjukt bra.

Igen: briljant författat, CJ.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 22 Okt 2012 klockan 16:10

Carl-Johan, dina texter är så fruktansvärt välskrivna. Jag måste verkligen ta mig genom Alan Wake åter en gång.

Tack.

  (Quote)

Adam den 23 Okt 2012 klockan 19:19

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .