Följande text skrev jag till Level för ett halvår sedan. Den skrevs in i en kontext där folk raljerade över hur obeskrivligt Journey var (”VAR ÄR SKJUTKNAPPEN?”). Men eftersom Folk fortfarande inte fattar varför de borde spela ”Botanicula” resten av sina liv: Var så jävla goda!

PS. Lyssna på det fantastiska soundtracket medan du läser.

Spelare har ett underligt sätt att förhålla sig till indiespel. Eller snarare: spelare har inget sätt att förhålla sig till indiespel. Vi har ett oändligt vokabulär för att beskriva exakt hur dystopiskt Gears of War 3 är (jättedystopiskt) och vi kan utan vidare nå en akademisk konsensus om huruvida senaste Uncharted är mer matinéäventyr eller blockbusterpampigt. Indiespel däremot. De kan i bästa fall kategoriseras under ”charmigt”, och i värsta fall under ”prettoskit”. Det är först när vi står mållösa inför Roger Ebert och hans armé av haters som vi drar ”Flower”- eller ”Braid”-kortet ur hatten. Om inte annat för att köpa tid, som vi sedan slösar på det nya kartpaketet för ”Call of Duty”. Nej, jag är inte bitter. Men någon som har all anledning att vara det är Jakub Dvorský. Hans företag Amanita Design är spelindustrins motsvarighet till en asfaltsblomma. Och de gör spel som viskar till ditt hjärta snarare än skrika i ditt ansikte. Med ”Botanicula” skruvar de ned volymen ytterligare några snäpp.

När ett självlysande och klotformat frö trillar ned från en trädtopp gör en växtliknande varelse det som vi alla skulle gjort i samma situation: äter upp det. Snart visar det sig att en armé spindlar som ödelägger allt i sin väg håller på att suga livet ur det stora trädet. Och det enda som kan stoppa dem ruvar i magen på en glupsk liten sak. Varelsen sluter upp med fyra andra små figurer som tillsammans beger sig ut på ett stort litet äventyr för att rädda trädet – den enda värld som de känner till. Det som väntar är en resa från krona till rot med alla element som utgör en roadmovie: vänskap, glädje, sorg och nyckelögonblicken där karaktärerna växer som människor. Eller insekter.

Med spel som ”Samorost” och ”Machinarium” har Jakub Dvorský gjort några av indiescenens mest säregna äventyrsspel. Amanita Design har en otrolig förmåga att inte bara berätta historier med bild, ljud och rörelse – utan även förmedla känslor. Botaniculas märkliga ekosystem är fylld av bedårande livsformer som gnäller, grinar och gnyr. Utan att yttra ett enda ord säger de ändå mer än vad andra gör i timlånga dialoger.

När mitt entourage av småkryp lyckas med sin första bedrift – samla ihop tre fjädrar till ett underligt flygfä – avfyras en stegrande handklappspop som om det vore en fyrverkeripjäs. I det ögonblicket blir jag så kär i de små liven att jag bara vill hoppa i soffan och klappa takt. Det spritter i hela kroppen och jag kan inte sluta le när jag inser att jag sympatiserar mer med dessa muttrande kryp än vad jag gjort med någon annan spelkaraktär på väldigt, väldigt länge. ”Botanicula” sprudlar av så mycket värme och glädje att det borde vara receptbelagt antidepp. Överallt väntar små överraskningar som får mig att gapa storögt. Och till skillnad från genrekollegor med tokiga inslag så kan jag sällan förutse vad som kommer att hända i ”Botaniculas” magiska trädvärld. Som när jag ger en metmask till ett litet kryp och han fångar en fisk, hoppar upp på dess rygg och rider iväg mot solnedgången. På en fisk. I luften. Ibland känns det som att öppna ögonen för första gången.

”Botanicula” är liksom Amanita Designs tidigare spel ett peka- och klicka-spel gjort i Flash. Det börjar kännas som om de har nått vägs ände med hur långt man kan använda animationsprogrammet som spelverktyg. Antingen det eller så har de fortfarande inte lärt sig hur man filar ned frustrationsmoment. Ofta när jag klickar på något i ”Botanicula” så startar jag en animerad sekvens. Vissa av dem är ganska långa, och under den tiden kan jag sällan göra annat än titta på. Särskilt tröttsamt blir det när jag millimeterletar efter ännu fler saker att klicka på och av misstag råkar peta på den där strutsen och för hundrade gången startar en kedjereaktion av repriser.

”Botanicula” är inte lika genomarbetat som ”Machinarium”, vissa kapitel är väldigt ojämna och det oändliga musklickandet får min handled att gråta. Trots det är det fysiskt omöjligt att tycka illa om spelet.

Förutsatt att du har ett hjärta lär ”Botanicula” hitta till det.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 7 )

Botanicula är helt oumbärligt. Jag fick till och med min sambo att spela igenom det, trots att hon hatar spel. Trots att det har sina irriterande moment går det inte att tycka illa om, som sagt. Inte ens om man tycker illa om spel.

  (Quote)

Kilman den 03 okt 2012 klockan 11:00

Jag tyckte tyvärr inte om det här av en väldigt enkel anledning – det var inte roligt att spela. Har spenderat ett par timmar hittills med det, och även om charmen är enorm i det så har jag ingen lust att fortsätta med det. Det är ju inte så mycket ett spel som det är en rätt frustrerande leksak, där man letar igenom skärmen efter vad som går att trycka på och vad som inte går att trycka på. Pixelhunting var inte så roligt bland äventyrsspelen förr, och det är det inte enligt mig i det här formatet heller.

Tyvärr.

  (Quote)

PC-Spelare den 03 okt 2012 klockan 12:28

Kilman: Exakt!

PC-Spelare: Du har inget hjärta! Grejen med Botanicula är ju karaktärerna, musiken, ekosystemet och allt absurt och hjärtligt som händer mest hela tiden. Spelmomenten är sällan särskilt avancerade, men tycker inte att de är frustrerande på samma sätt som i de gamla pixelletarspelen. Här blir man dessutom tusenfallt belönad för sina framsteg, snarare än bestraffad.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 03 okt 2012 klockan 12:41

Jag älskar de filmer, konstverk, låtar eller spel som, istället för att mana till skratt, skapar ett fint leende på läpparna genom att utstråla vad som måste beskrivas som mänsklighet. Och det är precis vad Botanicula gör för mig. Jag blev alldeles förälskad i flera scener och, som du säger Jimmy, soundtracket.

Sen skapar det en hel del skratt också, så jag kan inte hålla med dig PC-Spelare om att det inte är roligt. Kanske inte roligt på samma sätt som du menar, om du menar mer i linje med underhållning, men sådan rolighet är för mig ingen nödvändighet.

  (Quote)

NuYu den 03 okt 2012 klockan 14:30

Nuyu. Det du säger. Att ett spel, som inte innehåller fysiskt mänskliga karaktärer, utstrålar mänsklighet. Och att ett spel, som inte innehåller dialog, säger så mycket. Det är nåt det.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 03 okt 2012 klockan 15:07

Stämmer in i kören av Botaniculahyllare. Recenserade spelet nyligen själv på http://chogoling.com/?p=1969. Alla borde köra igenom det här!

  (Quote)

Joachim Sjöqvist den 06 okt 2012 klockan 11:13

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .