Jag kan inte svära på att bloggar och demokratiseringen av åsikter dödade speljournalistiken, men jag är ganska säker på att den dödade speljournalisten. För i takt med att de nya plattformarna dök upp suddades gränsen ut mellan läsare och skribent. Omställningen gjorde att tidningsskribenter, som tidigare åtnjöt piedestalplats, kände sig hotade av den nya generationen hobbyskribenter – de som hade placerat dem på piedestalen till att börja med. Särskilt när det visade sig att alla i grund och botten var hobbyskribenter. Den största skillnaden mellan tidningsskribenterna och deras läsare var förmågan att skriva ihop.

När jag började skriva för Super Play, någon gång under mitten av 00-talet, så var det snarare superlativs-entusiasmen än den journalistiska verkshöjden som säkrade min redaktionsplats. Det var en märklig tid för spelskribenter i allmänhet och speltidningsskribenter i synnerhet. Tidningarna hade efter påtryckningar börjat publicera bildbylines (”Vi vill ju så gärna se hur ni ser ut!”) och skribentkåren tävlade i att trycka in flest ”jag” i förhandstittar av mediokra spel. Under ett ”new games journalism”-kamouflage började spelskribenterna odla sina personkulter. ”Ny speljournalistik”, påstod de, men vad de egentligen menade var: ”Titta på mig.” Och läsarna älskade dem för det. Fenomenet nådde sin kulmen när vissa spelskribenter blev stoppade på gatorna för att skriva autografer.

Om demokratiseringen av åsiktsjournalistiken gjort något rätt så var det att döda sådant självskadebeteende. Att alla kunde tycka medförde att förhållningen till publicerade åsikter blev sundare. Men med det försvann respekten för alla spelskribenter som yttrade dem.

”Jag blir provocerad av att läsa den här recensionen. Jag blir provocerad av att det är så jävla taffligt. Har du fått en så dålig smak i munnen så kan du väl ta några djupa sug på en Läkerol medan vi andra kollar in vad riktiga tv-spelsrecensenter tycker (82/100 på metacritic)”

Så skriver en läsare om Carl-Johan Johanssons (han hatar att jag använder honom som case) Aftonbladet-recension av ”Sleeping Dogs”.

”(…) det är inte alla spelrecensenter som är värdelösa. Merparten brinner verkligen för det vilket jag tror Aftonbladets recensent inte gör”

Så skriver en annan.

Recensionen som de kommenterar är flera tusen tecken längre än versionen som trycktes i papperstidningen. Utan extra ersättning har CJ skrivit en längre text till nätet. Han gör det eftersom han brinner för det. Inte för spelet. Men för att skriva om det.

När ett fåtal spelskribenter slutade slentrianhylla och istället ifrågasätta fylldes kommentarsfälten med internettroll. Men bara för att alla kan tycka saker på internet betyder inte att de borde göra det. Lika lite som att jag borde frilansa som tandläkare bara för att jag hittar en tång. CJ (för att inte tala om Kerstin Alex som inte kan skriva en bokstav utan att få en svans av misogyna troll efter sig; ”Klart att det är en kvinna som skrivit recensionen. Allt är förnedrande för kvinnor.” och nu senast ”Nu tycker jag att vi ALLA slutar yra om manschauvinism, feminism och sexism. Sen tycker jag att vi håller den diskussionen borta från alla spel/spel recensioner i framtiden.”) kritiseras inte för sättet han skriver om spelet, utan hur lite han verkar gilla det.

På sätt och vis har spelpressen som helhet sig själv att skylla. Spelpressens tyckarimperium är byggd på en grund av fyndigt formulerade pressmeddelanden, vilket har lett till att det idag sällan är någon större skillnad på texter som paketeras i papper och de som publiceras på bloggar. Och så länge målet är att bli citerad i reklam kommer speljournalistiken fortsätta att vara poäng- och själlös. Men ”spelkritiken” har målat in sig i ett entusiasthörn som gör att det blir mothugg och Metacritic-hänvisningar så fort någon får för sig att syssla med spelkritik på riktigt.

För goda spelskribenter är inte kritiska. Goda spelskribenter är entusiastiska. Annars kan de dra åt helvete!


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 19 )

Som du vet så håller jag med dig fullständigt. Vill man bli en populär spelskribent så ska man ladda texterna med superlativ, och gärna också tafflig gymnasiepoesi (en serie halvt orelaterade ord som låter som en hylling men som inte betyder ett skvatt).

Självupptagenheten bland både spelskribenter och läsare kan för övrigt ibland nå ganska svindlande höjder.

  (Quote)

Joakim Kilman den 27 aug 2012 klockan 16:43

”För goda spelskribenter är inte kritiska. Goda spelskribenter är entusiastiska.”’

Det var faktiskt jävligt bra sagt. Problemet ligger i att väldigt många läsare inte förstår att kritik, positiv som negativ växer fram genom entusiasm för mediet vi älskar. Bara för att vi är ibland är kritiska betyder det inte att vi hatar spel eller branschen.

Det finns i övrigt inga ”riktiga spelskribenter”. Du blir ”fel spelskribent” så fort du har en annan åsikt än någon annan. Grejen är att för varje åsikt finns det alltid någon som skall opponera sig. Det är lätt att glömma att det inte alltid är samma person som hatar på oss. Desto större publikation du skriver för desto större chans för hat. Sen klarar jag i överlag inte av recension- och betygkäbbel längre. Det är en så unken och förlegad form av Internetbråk att jag bara suckar högt.

Jag vill i tro att vi tycker om att vara åsiktsägare och för min del är reflekterandet det som ger mitt spelande mervärde. Idag skriver jag främst för att uppmuntra till diskussion i hopp om att få folk att tänka till och själva dela med sig av åsikter. Jag har inget behov att höra ”Bra skrivet!” utan jag blir glad och nöjd om bara folk reflekterar kring det jag skrivit. Det är ett större bevis på att de faktiskt läst mina ord istället att bara sprida tomma lovord.

  (Quote)

Alexander Cederholm den 27 aug 2012 klockan 16:44

Word, Jimmy.

Men å andra sidan så är det ju närmast självspäkeri att vilja vara skribent i kommentarsfältens avgrundshål: Aftonbladet. Av någon anledning är det där som de största idioterna häckar – och då menar jag inte enbart på Spela!-avdelningen, utan i tidningen som allmänhet.

  (Quote)

Kristofer den 27 aug 2012 klockan 16:58

Kristofer: Men å andra sidan så är det ju närmast självspäkeri att vilja vara skribent i kommentarsfältens avgrundshål: Aftonbladet.

Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med om det där. Det är klart att det inte är särskilt uppmuntrande alla gånger men jag får ändå betalt för texterna. Att kunna ta kritik ingår i jobbet. Även om den mesta av kritiken handlar om att jag inte borde få ha en åsikt.

Aftonbladets spelavdelning har jag emellertid bara gott att säga om. Jag tycker att redaktionen är fantastisk. Den publicerar speltidningsvärdigt material månad ut och månad in. Den satsar på spelbevakning på en nivå som ingen dagstidning i det här landet någonsin har gjort tidigare, och den vågar göra det utan att dumma ner texterna.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 27 aug 2012 klockan 17:47

Vill skjuta in en grej, eftersom jag började på bloggnivå och idag arbetar med spel. Bloggare får sällan betalt och har inget uppdrag att granska på samma sätt som t.ex. någon som jobbar på speltidning. Under min tid som bloggare har jag inte haft något intresse intresse av att köpa spel som är dåliga, än mindre spela dom. Därför finns det mest peppiga texter om spel på xboxflickan.se. Jag spelar helt enkelt sällan dom dåliga spelen tillräckligt för att såga dom.

Förstår hur du menar, men vill ändå påpeka att det kan vara en av flera bidragande faktorer till läget.

  (Quote)

Angelica den 27 aug 2012 klockan 18:28

C-JJ: ”Jag förstår vad du menar, men jag håller inte med om det där. Det är klart att det inte är särskilt uppmuntrande alla gånger men jag får ändå betalt för texterna. Att kunna ta kritik ingår i jobbet. Även om den mesta av kritiken handlar om att jag inte borde få ha en åsikt.”

Jo, såklart. Jag var bara lite extra salt där. Vi alla måste ha mat som ställs på bordet. Och jag tycker att Aftonbladet har ypperlig speljournalistik! Det är bara synd att man måste deala med rötägg ibland (eller i AB:s fall – ofta). Jag vet emellanåt själv hur det är eftersom jag jobbar inom serviceyrket. Keep it up!

  (Quote)

Kristofer den 27 aug 2012 klockan 18:57

På många sätt måste man som konsument av spel läsa många recensioner och prova sig fram tills man hittar en recensent som har ungefär samma smak som en själv och sedan utgå från det. Varför kan inte folk förstå det?

  (Quote)

Daniel A den 27 aug 2012 klockan 20:55

Jimmy Håkansson:

Då jag spelade spel på SuperPlays tid så undrar jag vad du pratar om. Det finns två vägar en bokrecensent kan gå idag. Antingen konsumentupplysning eller litteratur(vetenskaplig) kritik. Alla som satt foten på en humaniorainstitution de senaste åren vet det sistnännda enbart innebär att klaga på västvärldens normer.

”När ett fåtal spelskribenter slutade slentrianhylla och istället ifrågasätta fylldes kommentarsfälten med internettroll.”

Nu pratar du absolut nonsens. Spel sågades redan på Interplays tid (om du minns den tidningen) och folk hade inga problem med negativa recensioner så länge sågningen var a) underhållande och b) handlade om kvaliteter relevanta för mediumet TV-spel.

Vad som fyllde kommentarsfälten med vad du kallar ”troll” var när journalister började leka litteraturvetare och använda spelrecensioner för att kritisera västvärldens normer. Dvs började använda teorier från folk som kan ingenting om mediumet TV-spel som auktoriteter.

  (Quote)

Aktivarum den 28 aug 2012 klockan 01:07

Bra text, och en bra analys av läget. Att speljournalistiken inte innehåller mer än närmast homeopatiska doser journalistik vet vi, och nu vet vi också att det är så läsarna vill ha det! Åtminstone om man ska tro kommentarsfält-trollen. De verkar i och för sig också tro att kvinnor är andra klassens medborgare, vilket säger volymer om deras intelligens – eller rättare sagt bristen därpå.

Sedan tror och hoppas jag att man kan skriva god spelkritik på ett personligt sätt utan att det förvandlas till ego-masturbation. Däremot tror jag inte att man kan göra det utan att trollen kryper fram och kräks galla på texten. Det får vi leva med och ta som ett tecken på att vi gör något rätt.

  (Quote)

Mats Nylund den 28 aug 2012 klockan 12:11

Sedan har det gjorts undersökningar som visar att mediakonsumenter inte vill ha god kritik, de vill ha någon som plockar ut godbitarna, d v s exakt vad spelskribenter för det mesta ägnar sig åt. Så vill man skriva mer djuplodande texter får man finna sig i att nästan ingen läser dem, och att de som gör det till 90% är hjärnlösa troll.

  (Quote)

Mats Nylund den 28 aug 2012 klockan 12:21

Mats Nylund: Sedan tror och hoppas jag att man kan skriva god spelkritik på ett personligt sätt utan att det förvandlas till ego-masturbation. Däremot tror jag inte att man kan göra det utan att trollen kryper fram och kräks galla på texten. Det får vi leva med och ta som ett tecken på att vi gör något rätt.

Ord.

  (Quote)

Joakim Kilman den 28 aug 2012 klockan 12:37

Oj, många kommentarer. Roligt. Blir kanske så när man skriver om det mest inavlade skribentscenen ;)

Alex: Klart att man blir glad när någon skriver ”Bra text”. Men oftast är en kommentar där de tar upp en ny nyans i ämnet, eller på annat vis startar en diskussion ännu roligare. (roligast är båda samtidigt)

Kristofer: Även om man bara får icke-argumenterande kommentarer tror jag att man blir rätt less på att bli slentrianhatad på AB för att man, oftast, gör ett gott arbete. Se Kerstin Alex. Hon kan inte skriva ett enda ord utan att rövhålen mobiliserar truppperna.

Angelica: Det tråkiga är väl att typ ingen vill granska. Vore roligare om speltidningarna (eller etablerad spelsajt) skulle kunna få igång lite ordentlig ekonomi och inte vara så beroende av

Aktivarum: Du har nog feltolkat mig. Jag menar inte att spelskribenter förväntas hylla ALLT. De förväntas hylla det som läsaren ser fram emot. Det som läsaren inte ser fram emot får skribenten gärna såga: gärna på tokigt lol-manér (”haha, de är ju för roliga!”). Med ifrågasätta menar jag inte ”Varför är hoppknappen så slö?” utan snarare ”Varför får jag poäng av att skjuta civila?”. Enligt mig ska en spelkritiker kunna sätta ett spel i en samhällskontext, på samma sätt som en filmkritiker (enligt mig) inte ska betygsätta en film utefter kamerateknik och ljussättning.

Mats: ”(…) det är så läsarna vill ha det!” Det är en av fördelarna med att vara en tämligen marginaliserad spelskribent. Jag kan skriva om det jag vill och är inte beroende på det som läsarna vill. Även så på bloggen – jag kan inte komma på senast jag kollade läsarstatistiken; ett år sedan?

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 28 aug 2012 klockan 17:01

Jimmy Håkansson: Det som läsaren inte ser fram emot får skribenten gärna såga: gärna på tokigt lol-manér (”haha, de är ju för roliga!”)

Case in point: Duke Nukem Forever. Inte för att det förtjänade bättre, men sättet som recensenter försökte knäcka varandra med dåliga puns och enradsrecensioner var smått patetiskt.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 28 aug 2012 klockan 17:10

Carl-Johan Johansson: Case in point: Duke Nukem Forever. Inte för att det förtjänade bättre, men sättet som recensenter försökte knäcka varandra med dåliga puns och enradsrecensioner var smått patetiskt.

Att göra något sådant är ju def att göra det förväntade. Intressant är ju snarare när man tar Duke Nukem Forever på allvar, för att sedan se hur det faller isär som en smulig syltkaka.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 28 aug 2012 klockan 17:23

Det är väl det gamla vanliga ni vet. Förr kunde ju inte alla åka till USA och se en ny trailer för ett spel. Förr kunde inte alla spela ett nysläppt spel. Förr kunde inte alla ha en åsikt om nämnda spel och distribuera den till alla som ville läsa den. Idag kan alla skriva vad de vill i en blogg eller ett kommentarsfält. Åsikter, schmåschikter. Om det enda som skiljer dig från alla andra med en åsikt är logistik är det väl inte så konstigt att respekten försvinner.

Sen tror jag inte heller att det minskar journalistföraktet att spelskribenter tycker att deras läsare är till 90 % hjärndöda troll. ;-)

  (Quote)

Aloysius den 29 aug 2012 klockan 17:52

Aloysius: True dat. Tycker att utvecklingen i mångt och mycket är sund. Alltså, spelskribenter som skriver autografer. Mycket som är fel där.

Ang läsar/skribent-hatet så tror jag def att det gått full circle. Grejen är ju att det nästan bara är de som vill uttrycka exakt hur mycket bögjävel en skribent är som tar sig tid att kommentera. Det i sin tur gör ju att skribenten tror att trollen är majoritet snarare än de de 99% som inte kommenterar.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 30 aug 2012 klockan 13:33

Jimmy Håkansson: de som vill uttrycka exakt hur mycket bögjävel en skribent är

Hur många procent bögjävel är du?

  (Quote)

Kilman den 11 sep 2012 klockan 10:54

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .