”To me, Miranda is just a walking ass. I know that’s her in the pic at the top of the article, and I’m sorry for knowing that, but they just kept shoving it in my face. She’s just a pneumatic doll.”

Ron Dippold är först med att kommentera Gamasutra-artikeln ”Video games and Male Gaze – are we men or boys?”. Och han talar om ”Mass Effect”-karaktären Mirandas rumpa. I artikelns toppbild framstår de två perfekt rundade skinkorna som ”frukter upphängda för avsmakning” (som jag läste i en bok någon gång). Trots att Miranda är sprungen ur Biowares rollspelsfabrik, den som gärna går i bräschen för icke-heteroförhållanden i spel, är hon sällan mer än en vandrande röv. Kameran vilar lika ofta på hennes bak som på hennes ansikte. Miranda är ett föremål för det manliga heteronormativa beskådandet.

Poängen med artikeln är att kvinnliga spelkaraktärer sällan är mer än föremål, godis rent av, för det manliga åskådandet. Han har en poäng i det. Eller för att vara uppriktig: han har ungefär lika många poänger som det finns kvinnliga spelkaraktärer. Spelindustrin har alltid ställt det manliga i centrum. Utgångspunkten när vi designar, spelar och analyserar spel är alltid maskulin. Mannen är mittpunkten kring vilken allting annat snurrar. Det är ett av skälen till varför diskussionen om det nya ”Tomb Raider” skenade ur led och rakt in i en bergvägg av dumma slutsatser.

Någonstans blev den retoriska våldtäkten av varumärket ”Tomb Raider” ett faktiskt våldtäktsförsök (eller åtminstone ett våldsövergrepp med sexuella undertoner) av karaktären Lara Croft. För att vi spelare ska relatera till… nej… förstå Lara Croft och hennes karaktärsutveckling bättre finns det en scen i det nya Tomb Raider-spelet som antyder övergrepp. Spelets exekutiva producent Ron Rosenberg sammanfattade det hela rätt bra:

”When people play Lara, they don’t really project themselves into the character.”

Och såklart:

”They’re more like ‘I want to protect her.’ There’s this sort of dynamic of ‘I’m going to this adventure with her and trying to protect her.'”

Det är både det mest klarsynta och det allra dummaste som någon har sagt om ett tv-spel i år. Klarsynt eftersom det belyser hur snedvriden inställningen till kvinnliga spelkaraktärer är, både från en designmässig och en spelmässig synpunkt. Dumt eftersom han är övertygad om att det ska vara så.

Lara Croft är inte en karaktär på vilken spelaren projicerar sitt jag utan någonting mjukt och fluffigt som han(!) vill ta hand om och beskydda. Övergreppsscenen viftades sedan bort: ”Alltså, det var inte tänkt att illustrera en våldtäkt”. Well, sak samma. Problemet är att det som särskiljer den manliga karaktärsutvecklingen från den kvinnliga reduceras till de mest banala stereotyper. Män hittar sin motivation efter att ha blivit utsatta för fysiskt våld medan kvinnor hittar sin efter ett våldsamt sexuellt trauma. Det finns ett ord för det här: våldtäktskultur.

Lara Croft är en produkt från pojkrummet för pojkrummet. Av Rosenbergs uttalanden att döma verkar de inte vara intresserade av att förnya henne lika mycket som hennes kläder. Det handlar om att ge den manliga publiken det den vill ha – och se. Det finns en anledning till att Lara Croft utsätts för sexuellt våld och inte Max Payne.

Men ”Tomb Raider”-debaclet var bara början på en annalkande skitstorm som nådde sin kulmen när Anita Sarkeesian ville Kickstarter-finansiera filmprojektet ”Tropes vs women in videogames”. En film som skulle belysa kvinnliga stereotyper i spelvärlden. Tydligen var inte spelarcommunityt enat i denna fråga. En stor del av Sarkeesians kritiker valde att möta initiativet på olika kreativa vis, till exempel genom att kalla henne hora. Flera menade att de under inga omständigheter skulle dejta henne och ännu fler ansåg att hon borde göra smörgåsar – inte filmer. En annan som inte alls var övertygad om att kvinnor behandlas illa i spel gjorde ett flashspel där man kunde misshandla Anita Sarkeesian vilket, kan man tycka, inte styrkte hans tes.

Bakom spelet ”Beat up Anita Sarkeesian” står den 25-årige Toronto-bon Ben Spurr. En man som ger sunda värderingar ett ansikte – och ett Steam-konto. Efter en månad på Newgrounds blev hans spel bortplockat och efter en storm på Twitter försvann även Twitter-kontot Bendilin spårlöst. På spelets nu nedlagda sida förklarar Ben Spurr varför han föraktar Anita Sarkeesian till den mån att han utvecklade ett spel där man kan slå henne blodig:

”She claims to want gender equality in video games, but in reality, she just wants to use the fact that she was born with a vagina to get free money and sympathy from everyone who crosses her path.”

Att Anita Sarkeesian ville blåsa folk på pengar av den enkla anledning att hon föddes med en vagina återkom i slutpläderingen bland flera kritiker. Det Ben Spurr ville ha sagt går att koka ned i följande: ”Jag är inte kvinnohatare. Jag hatar bara feminister som försöker få mig att framstå som en.” Men allra helst ville han bara bli lämnad ifred med sin hobby.

När den lokala Torronto-politikern Stephanie Guthrie inte såg det konstruktiva i ett spel där man kan slå en kvinna, med verklig förebild, blodig valde hon att hänga ut Ben Spurr på Twitter. I samma veva lyckades hon fånga inte bara medias uppmärksamhet utan även misogyna spelares. Flera mordhot senare blev polisen inkallade. Trots hoten ångrar hon inte att hon skred till verket.

“I felt frustrated knowing that he leads a whole ‘real life’ where it might be unknown that he spends his spare time on the Internet doing things like making a video game about punching a woman in the face for having an opinion.”

Att spelvärlden har svårigheter att växa ut ur sina svettiga pojkrum är knappast nyhetsstoff. Men det är inte en godtagbar ursäkt för att inte ens försöka. Några dagar efter ”Video games and Male Gaze – are we men or boys?” publicerade Gamasutra ännu en artikel på temat. Den med ”lösningen på problemet.”

I ”Opting out of game sexism” föreslår skribenten Karl E en kompromiss. De som provoceras av kvinnor i minimala kläder och rustningar ska ges alternativet att täcka över dem med bylsigare kläder. Sådana som inte sticker i genusglasögonen. Att läsa hans text är som att vara en fluga på väggen när bolagen diskuterar ”hur vi kan undvika bitterfittorna” Användaren E McNeill slår huvudet på spiken i sin kommentar:

”I’m not sure whether or not this is satire. Assuming not, please understand that the people complaining about sexism are not just hoping to avoid encountering sexism; they are hoping to stem its spread. Ideally, sexism would not exist. Making it invisible (or optionally visible) is no solution at all.”

Det är ändå symptomatiskt för spelindustrin som helhet. Istället för att lösa ett problem – täck över det och låtsas som om det inte existerar. Sexism i spel, oavsett om det är i själva spelen eller bland spelarna själva, är så djupt rotat att det inte finns någon annan lösning än att just rycka upp de sedan länge ruttnade rötterna. På sätt och vis belyste den inledande artikeln oavsiktligt problemet redan i sin rubrik när den retoriskt frågade ”are we men or boys?”.

Sanningen är nämligen att många spelare är varken eller.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , , , ,



Kommentarer ( 33 )

Bra artikel!

That is all.

  (Quote)

Kantor Wilhelmsson den 16 Jul 2012 klockan 14:34

Bra skrivet, önskar att de svenska speltidningarna tog efter, ibland är det rent pinsamt att läsa dem.

  (Quote)

Pär den 16 Jul 2012 klockan 15:05

Jag hatar egentligen de här diskussionerna. Men fan vad de verkar gilla mig. Bara häromdagen såg jag den här pärlan till annons och tvingade mig själv till lite klicktivism:

http://twitpic.com/a8aufd

… bara så att ingen tror att jag är okänslig för de här prylarna när jag påpekar ett par grejor, och riskerar att framstå som djävulens advokat litegrann:

1.) ”Det är både det mest klarsynta och det allra dummaste som någon har sagt om ett tv-spel i år. Klarsynt eftersom det belyser hur snedvriden inställningen till kvinnliga spelkaraktärer är, både från en designmässig och en spelmässig synpunkt.”

Tv-spel är konstiga grejor. Folk gör alla möjliga bizarra saker när de spelar dem. En väldigt konstig grej som en gör är att ikläda sig rollen som huvudpersonen. Om något är det ju mindre konstigt att objektifiera denna och se dem som tredje part snarare än som ens egen avatar. Att huvudpersonens kön spelar roll för den här identifieringsprocessen förvånar mig inte det minsta; det är ett tillräckligt stort steg att identifiera sig som en annan man, liksom.

En annan grej folk gör när de spelar spel ur ett tredjepersonsperspektiv är att de ser hänselseförloppen ur tre perspektiv på samma gång. För sitt inre öga så målar spelarna upp bilder från tredjepersonsperspektivet samt från karaktärens förstapersonsperspektiv – även när spelet alltså inte är ett förstapersonsspel.

Det vore skitbra om vi kunde kika på de här sakerna med lite mindre känslor och lattefeminism för ögonen, för det finns underliggande psykologiska saker som är viktiga att reda ut. Exempelvis – händer samma sak när kvinnor styr manliga huvudkaraktärer? Den frågan vet jag inte om någon har ställt, men slutet på den här texten halvt ber om den.

Jag tror det är en bra idé att luska vidare lite i varifrån Ron Rosenberg får sina data; kanske har Square-Enix betalat för psykologisk forskning som kommit fram till en massa balla grejor om hur människor ser på spel och karaktärer i virtuella världar. Sådant är jätteviktigt, och ingenting man borde missa att reda i bara för att han samtidigt bekräftar något som vi inte tycker är särskilt… bra. Vi borde hålla isär forskning och politik.

2.) ”Dumt eftersom han är övertygad om att det ska vara så.”

Det gör han väl inte alls? Han bara hakar på vad folk redan tycker och anpassar sitt spel därefter – i alla fall att döma av det du valt att citera. Ron verkar vara mer pragmatiker än ideolog, och han blev ombedd av sina finansiärer att göra en kommersiell produkt. Det är svårt att tycka illa om honom för min del.

Jag förstår verkligen inte varför alla förväntas vara revolutionärer hela tiden. Särskilt jobbigt blir det när folk attackeras av bloggare och andra tyckare som, trots allt, inte investerat särskilt mycket själva. Även med en bra timlön kostade den här texten mindre än tusen spänn att skriva; det är lätt att vara benhård genusideolog då.

  (Quote)

Odious Repeater den 16 Jul 2012 klockan 15:33

Problemet bottnar mycket i att spel som subkultur anses vara ett i första hand manligt intresse samt fortsätts marknadsföras som sådant(vilket ju i sig är en ond cirkel). Därför tror jag att många grabbiga grabbar känner att ”deras” intresse på något sätt blir hotat, särskilt när kvinnliga feminister börjar ifrågasätta könsrollerna och hur kvinnor framställs i spel.

Gällande Mass Effect, som du också påpekade anses vara ett av de bättre spelexemplen på att b.la gå emot heteronormen till viss del, så kan man ju fråga sig varför serien sedan dag 1 har ”MaleShep” på alla spelomslagen hittills och i de flesta trailers.

  (Quote)

ak den 16 Jul 2012 klockan 15:57

Odious Repeater: Att huvudpersonens kön spelar roll för den här identifieringsprocessen förvånar mig inte det minsta; det är ett tillräckligt stort steg att identifiera sig som en annan man, liksom.

Jag tror att det där har mer att göra med hur omogna spel rent generellt är till sin natur. De flesta av dem präglas av någon slags önsketänkande där spelaren ikläder sig roller och lever ut fantasier. Kratos sexualiseras ju också ur den synpunkten, men som subjekt istället för objekt. Han blir en stor fallos.

Det finns däremot ingen anledning till att det måste vara så. Ingen inneboende psykologisk faktor som gör att vi måste identifiera oss med karaktärerna vi styr. Det är en trend som har populariserats under den senaste generationen mer än någonting annat.

Odious Repeater: Det vore skitbra om vi kunde kika på de här sakerna med lite mindre känslor och lattefeminism för ögonen, för det finns underliggande psykologiska saker som är viktiga att reda ut. Exempelvis – händer samma sak när kvinnor styr manliga huvudkaraktärer? Den frågan vet jag inte om någon har ställt, men slutet på den här texten halvt ber om den.

Fast hela frågeställningen förutsätter ju att det är ett fullt normalt fenomen att objektifiera kvinnliga spelkaraktärer så länge spelarna är manliga – och av egen erfarenhet vet jag att så inte är (eller åtminstone behöver vara) fallet.

Odious Repeater: Jag förstår verkligen inte varför alla förväntas vara revolutionärer hela tiden. Särskilt jobbigt blir det när folk attackeras av bloggare och andra tyckare som, trots allt, inte investerat särskilt mycket själva.

Jag ser ärligt talat inte vad det har för betydelse. Faktumet att spel kostar pengar att utveckla är ju totalt ointressant så länge vi diskuterar deras innehåll. Finns det någon sorts självändamål i att vara spelutvecklare istället för ekonom eller lagerarbetare? Jag förstår att många ser det som ett dagjobb och inte en kreativ insats, men det är ju inte rättigheten att ha ett yrke som Jimmy ifrågasätter.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 16 Jul 2012 klockan 16:05

Jättebra artikel. Jag har faktiskt ingen förståelse för den kraftiga motrörelse som verkar uppstått efter att sexism i spel tagits upp. vad jag vet så är bra representerade kvinnliga karaktärer några av de mest uppskattade både bland män och kvinnor. Alyx Vance, Samus och andra liknande.

Mer variation i spelkaraktärer överlag tror jag skulle uppskattas av alla spelare.

Under min tid på högskolan i Skövde där vi studerade speldesign och teorierna bakom så uppstod många diskussioner om just hur spelare identifierar sig med karaktären de spelar. Jag tror även att det finns trevliga forskningsartiklar om detta för de som orkar googla. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att i alla fall jag avskyr att jag måste välja mellan metallic-bikini eller zebrarandig latex när jag vill spela en kvinnlig karaktär i ett fightingspel. :P

  (Quote)

Emmy den 16 Jul 2012 klockan 16:32

Någon borde göra ett spel om Ben Spurr. Det enda man gör i spelet är att ställa en enda fråga – varför? Om och om igen.

Man kan inte vinna.

  (Quote)

Joakim Kilman den 16 Jul 2012 klockan 17:57

Sjukt bra skrivet. tack!

  (Quote)

Ina Bäckström (@InaBackstrom) den 16 Jul 2012 klockan 20:39

Kantor: Tack =D

Pär: Ja, sådana här texter säljer inte tidningar. Därför skriver vi dem istället ;)

Doru: ”Att huvudpersonens kön spelar roll för den här identifieringsprocessen förvånar mig inte det minsta; det är ett tillräckligt stort steg att identifiera sig som en annan man, liksom.”

Jag, liksom många andra, har spelat igenom hela Mass Effect-serien (Well, tragglar med Mass Effect 3 (Spelunky och TWD-spelen kom emellan)) som FemShep. Inte för ögongodis utan för att hon låter minst retarderad av de två alternativen. Jag kan projicera mitt jag på henne. Inte nödvändigtvis på hennes kön, men handlingarna hon utför (jag väljer).

”Exempelvis – händer samma sak när kvinnor styr manliga huvudkaraktärer?”

Manliga spelkaraktärer brukar sällan dras med samma slags störiga översexualisering. Förtydligande: jag tycker att sexiga dominatrix/femme fatale/vamp-karaktärer kan fylla sin funktion men inte när hela det kvinnliga karaktärsgalleriet består utav dem.

Ang Rons citat: Han säger i princip att spelare inte kan relatera till Lara eftersom de är män.

Emmy: Den kanske bästa användandet av en kvinnlig karaktär är nog Chell i Portal-serien. De gör ingen poäng av att hon är en tjej. Det är liksom ingen big deal. Det råkar bara vara så. Fler spelutvecklare (och spelare) borde tänka så. Och tack =)

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 16 Jul 2012 klockan 20:58

Tack, Ina =)

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 16 Jul 2012 klockan 21:01

Blog em up behövs. Spelpressen framstår som perspektivlös.

  (Quote)

Christofer Martin den 16 Jul 2012 klockan 22:54

Djävulens advokat här också. Tack för en bra artikel om ett viktigt ämne, men jag måste ifrågasätta två detaljer.

”Problemet är att det som särskiljer den manliga karaktärsutvecklingen från den kvinnliga reduceras till de mest banala stereotyper. Män hittar sin motivation efter att ha blivit utsatta för fysiskt våld medan kvinnor hittar sin efter ett våldsamt sexuellt trauma.”

Är detta verkligen ett stereotypt sätt för kvinnliga karaktärer att hitta motivation? Jag kan på rak arm bara komma på EN annan kvinna i populärmedia som reagerar på liknande sätt, nämligen Lisbeth Salander i ”Män som hatar kvinnor”, och det kändes långt ifrån banalt där. Men jag konsumerar visserligen inga enorma mängder media, så jag kanske har missat en vanligt förekommande stereotyp?

Sen (vilket redan påpekats i kommentarerna till Gamasutra-artikeln) är väl ändå Miranda från Mass Effect ett ganska dåligt exempel när man vill visa på sexism i spelvärlden.

http://en.wikipedia.org/wiki/Sexism
”Sexism, also known as gender discrimination or sex discrimination, is defined as prejudice or discrimination based on sex […] Some argue that sexual objectification is a form of sexism.”

http://en.wikipedia.org/wiki/Sexual_objectification
”Objectification more broadly is an attitude that regards a person as a commodity or as an object for use, with little or no regard for a person’s personality or sentience.”

Den som spelat spelet (och läst dialogen) vet att Miranda är ett provrörsbarn, genmanipulerad av sin pappa för att bli så stark, intelligent och attraktiv som möjligt. Utseendet skulle hjälpa henne att bli positivt särbehandlad. Men hon uppskattade inte att växa upp med krav på perfektion, så hon bröt kontakten med pappan. Jag ska inte återberätta hela storyn här, men poängen är att Miranda är en (relativt) komplex karaktär, och kameravinklarna blir en intressant meta-grej som återknyter till storyn. Hur kan du då skriva att hon är ”sällan mer än en vandrande röv”?

  (Quote)

Emil den 16 Jul 2012 klockan 23:03

Hej, Emil. Tittar ikapp Breaking Bad så jag ska hålla det kort. Sextrauma är en väldigt vanligt förekommande motivation för kvinnliga hjältar, se tex The Bride i Kill Bill, Sarah Connor i Terminator och Demi Moore i GI Jane (dessa tre ex kom jag på samtidigt som jag skrev meningen). Tre hjältar som inte är definierade av sextrauma men som ändå drabbas av det eftersom de är kvinnor, eftersom det är så djupt rotat i problematiseringen av den kvinnliga hjälten.

”Den som spelat spelet (och läst dialogen) vet att Miranda är ett provrörsbarn, genmanipulerad av sin pappa för att bli så stark, intelligent och attraktiv som möjligt.”

Jag har spelat spelen (inte hela trean) och(!) läst dialogen. Hur är detta inte en ursäkt att sexualisera? Det om något är en ursäkt att göra det. I vilket fall. Du kanske menar att Ivy från Soul Calibur vore ett bättre exempel? Nja. Alla vet att många spel innehåller löjligt miniklädda kvinnor. vore menlöst att plocka ett sådant exempel Miranda är ett bra ex på hur institutionaliserat objektifierandet är.

”Miranda är en (relativt) komplex karaktär”

Keyword relativt. På det planet är Jack betyyydligt mer intressant.

”kameravinklarna blir en intressant meta-grej som återknyter till storyn”

=|

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 16 Jul 2012 klockan 23:32

På tal om skamlös selfpromotion. Intervjuade Genusfotografen Tomas Gunnarsson i senaste Nöjesguiden om foto med sexistiska undertoner:

http://nojesguiden.se/artiklar/proffsiga-man-och-spermasugna-kvinnor-en-studie-i-genusfoto

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 17 Jul 2012 klockan 00:24

Fascinerande hur så många kan missa poängen – om och om igen.

  (Quote)

Anton Albiin den 17 Jul 2012 klockan 01:25

Justja, Kill Bill har jag ju faktiskt sett, tänkte inte på den. Tre exempel räcker gott, jag köper att det är ett vanligt förekommande storyelement.

Jag är inte naiv, jag fattar att Bioware ger den manliga publiken vad de vill ha. Men Bioware har iaf haft den goda (nåja) smaken att
1) ge Miranda en ordentlig personlighet
2) motivera hennes röv så att den inte är tagen ur luften
3) till och med göra en liten kommentar om utseendefixering

Definitionen av objektifiering är väl att någon primärt ses som ett mål för sexuella begär, och personen under ytan hamnar i skymundan. Det är lätt att se hur Ivy stämmer in på den definitionen, men inte Miranda. Enligt min ordförståelse så är hon inte objektifierad. Kanske hårklyveri, men jag tycker att det är viktigt att använda rätt ord på rätt plats. Det är min egentliga poäng här.

Sen kan man förstås fortfarande tycka att det är problematiskt att alla ska vara så himla attraktiva/sexiga/utmanande hela tiden…

  (Quote)

Emil den 17 Jul 2012 klockan 02:02

Mycket bra inlägg!

Visst kan det finnas en poäng om spelutvecklarna lägger till en liten kommentar om utseendefixeringen. Men om den kommentaren bara används för att legitimera ett fortsatt sexistiskt bildspråk så blir det ju knappast bättre.

  (Quote)

Mixi den 17 Jul 2012 klockan 09:40

Jinmy, den här var riktigt bra.

Det var allt.

  (Quote)

Anders Brunlöf den 17 Jul 2012 klockan 14:14

Absolut den viktigaste text jag läst på ett tag.

Tack.

  (Quote)

Lorven den 17 Jul 2012 klockan 15:38

Läste det här för 10 timmar sedan. Har sedan dessa snöat in mig på Anitas videor (och de sidor, videor, bilder, bloggar hon länkar till). Förstår personligen inte hela dikotomi-konstruktionen.

Håller delvis med Anders Brunlöf: Detta var riktigt bra tankar. Men det är dessvärre inte allt. Det finns ett problem någonstans också.

  (Quote)

Roger den 17 Jul 2012 klockan 19:41

Roger: ”Förstår personligen inte hela dikotomi-konstruktionen.”

Den dikotomi jag konstruerar i det här inlägget, den Anita konstruerar eller menar du någon annan?

Lorven: Tack själv =)

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 17 Jul 2012 klockan 21:05

Apropå ingenting: Jimmy postade just den 3500:e kommentaren på Blogemup. Grattis! Jag uppgraderar dig till administratör som belöning. Från och med nu kan du posta inlägg utan min eller Gills hjälp.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 17 Jul 2012 klockan 23:50

Carl-Johan Johansson: Apropå ingenting: Jimmy postade just den 3500:e kommentaren på Blogemup. Grattis! Jag uppgraderar dig till administratör som belöning. Från och med nu kan du posta inlägg utan min eller Gills hjälp.

Äntligen ett erkännande. Se upp världen, här kommer jag!

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 18 Jul 2012 klockan 00:41

Jättebra skrivet, väldigt intressant läsning. Jag tycker själv att Anitas film verkar intressant.

  (Quote)

Emanuel den 19 Jul 2012 klockan 22:31

Jag kan inte förstå hur folk blir så upprivna av hur män och kvinnor målas upp i spel. Det är karaktärer i ett datorspel, skapat av spelutvecklare som väljer att göra sina gubbar o gummor och visa o göra spelet på sina sätt. Inte fan sitter ni och äter middag ute där det smakar skit, nej, man byter restaurang. Det är uppdiktade personer, tänk om det är PRECIS så det är just så i den spelvärlden? Att personen ÄR så snygg eller blir sexuellt utnyttjad. Det är en story. Isf kan man lika gärna börja basha på andra industrier där tjejer står och dansar på scenen ”sexuellt” eller det är för snygga tjejer i filmer och böcker.

När jag kommer hem från jobbet, så spelar jag ett spel, med karaktärer som kanske har sina problem, sina storys, stora eller små former på kroppen, men inte sitter man och klagar över det?

Ta det för vad det är, ett spel. Om du inte gillar hur de har gjort spelet, vänta tills en utvecklare gör spel med ”fulare” karaktärer.

  (Quote)

Sara Lundin den 23 Jul 2012 klockan 23:04

Sara varför vänta när man kan försöka uppmuntra till förändring?

På samma sätt som du tycker att man har rätt att porträttera karaktärer på det sätt man vill så har man rätt att kritisera hur folk väljer att måla upp saker och ting.

Och kom inte och påstå att andra industrier inte har kritiserats (med all rätt) av exakt samma skäl!

  (Quote)

Christoffer Hedborg den 25 Jul 2012 klockan 13:42

Det går inte kontrollera vad en spelare blir kåt över, sorgligt nog vill en del folk styra kåtheten. ”Du har inte rätt att bli kåt i kvinnor i bikini, men du har rätt att bli kåt i Ms. Pacman.”

Vilket snack om Mass Effect, sluta spela Fail Effect och spela hellre Phantasy Star online 1 (Schthack) eller 2. I de spelen går det att skapa riktig feta kvinnor – en del spelare tycker att feta kvinnor är coola. Leave that linear moviegame and go for open RPG-games – where you can talk to real people then computers.

Jimmy Håkansson, förslag till att skriva om: Var finns de feta spelkaratärerna någonstans?

  (Quote)

Robert Wagman den 31 Jul 2012 klockan 09:02

Får jag fråga: exakt hur mycket sexuellt våld, eller våd överhuvudtaget, har sin upprinnelse i dataspel? Ännu viktigare: hur mycket påverkas dataspelares verkliga attityder till verkliga kvinnor av spelens ”unkna” könsroller? Min erfarenhet är att datanördar är de i särklass harmlösaste personerna som finns, ganska ”pussy whipped” (eller åtminstone ”jämställda”) i sina relationer och överlag inte på det minsta sätt präglade av någon misogyni. Och då inställer sig frågan: vad fan spelar det för roll hur det ser ut i spelen?

Det hela känns faktiskt som rent trams.

  (Quote)

Jan Banan den 31 Aug 2012 klockan 12:31

Jan Banan: Får jag fråga: exakt hur mycket sexuellt våld, eller våd överhuvudtaget, har sin upprinnelse i dataspel? Ännu viktigare: hur mycket påverkas dataspelares verkliga attityder till verkliga kvinnor av spelens ”unkna” könsroller? Min erfarenhet är att datanördar är de i särklass harmlösaste personerna som finns, ganska ”pussy whipped” (eller åtminstone ”jämställda”) i sina relationer och överlag inte på det minsta sätt präglade av någon misogyni. Och då inställer sig frågan: vad fan spelar det för roll hur det ser ut i spelen?
Det hela känns faktiskt som rent trams.

Du undrar alltså om våra perspektiv påverkas av kulturen vi konsumerar?

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 31 Aug 2012 klockan 14:16

Konsumentgruppen utgörs fortfarande till största delen av män. Män i allmänhet har fortfarande ett sexuellt intresse av kvinnor och ett biologiskt förankrat behov av att vara den starka i relationen med kvinnor.

Varför ska män som konsumentgrupp inte få sina behov tillgodosedda?

  (Quote)

Rutan den 26 Sep 2012 klockan 20:23

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .