de_nuke

I avsnitt två i serien om våra undangömda älsklingar har vi kommit till ett alldeles särskilt känsligt spel: Counter-Strike.

Counter-Strike är känt bland gemene man som dödsspelet kidsen kan tjäna storkovan på och bland kärnspelarna som lottospelet som ger internetmobbningen ett… spelomslag. Men för alla oss som givit spelet en riktig chans, och dessutom haft möjlighet att spela det tillsammans med vettiga människor, representerar det mer än bara en miljard fjortonåriga pojkars aggressionsproblem och osäkerhet inför det täcka könet.

Counter-Strikes stora behållning ligger nämligen i lagspelet, det taktiska djupet och den fantastiskt välavvägda balansen mellan twitchig actionshooter och långsam soldatsimulator. Jag har sökt efter känslan i andra spel, men aldrig har jag lyckats hitta tillbaka till det där som jag och mina klanmedlemmar hade när vi var som allra mest samspelta. Den outtalade uppfattningen om var ens lagkamrater befinner sig och vetskapen om hur de reagerar i varje enskild situation – själva essensen av vad kollektiv lagsport handlar om. Att agera som en enhet och låta förutbestämda taktiker agera grund och sedan låta spontanitet och omständigheter avgöra exakt vad man kommer göra. Och så alla förberedelser: att lära sig varje banas strategiska punkter och väggsprejarställen, att studera de bästa lagens senaste fejk-taktiker och att försöka analysera sitt eget lags och sina motståndares svagheter innan varje viktig match. Den bittra förlusten och den ljuva segern. AK47:ans omladdningsanimation. Headshots med AWP:n på hoppande motståndare. Sista sekunden-apteringar. Deagle-oneshots.

Som seriös kritiker är det inte helt lätt att erkänna den, kärleken till CS. Trots att det Halo och Call of Duty erkänts som riktigt bra online-fps – spelserier som på många sätt fört CS-traditionen vidare (och dessutom tagit över en stor del av den mest enerverande publiken) – så finns det inte mycket förståelse att hämta bland mina kollegor. Jag har sökt PC-spelarnas förståelse, men det slutar alltid med att dom tittar på mej som en idiot för att jag inte sjunger Baldurs Gates eller Fallouts lov istället. Ibland frestas jag att använda Half-Life som ett skydd för att slippa ta diskussionen eller få den där blicken. Counter-Strike är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Så var det sagt.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 3 )

Det här gjorde du bra, CS har fått oförtjänt mycket skit från allmänheten. Sökt efter spel med samma känsla jag med, men de finns ju inte.

  (Quote)

Axel den 05 maj 2009 klockan 15:45

Gamla goa CS. Någonstans var det ju faktiskt något av det bästa som hänt spel och spelare. Jag vill minnas att vår lilla mini-LAN-crew knarkade CS omkring Beta 5 och fram till 1.0. Det enda som svärtar spelets rykte nu är ju omogna mot/medspelare, fuskande diton och det faktum att man måste spela flera timmar om dagen för att inte lämna varje spelsession totalt ”pwnad” av tyska fjortisar.

  (Quote)

Emil den 06 maj 2009 klockan 16:44

Axel: Nej visst är det så? Frustrerande!

Emil: Det var ju inte helt lätt att komma undan dom där negativa sakerna, men det fanns – åtminstone när det begav sig – ett faktiskt ganska moget community av spelare som verkligen ville spela och tävla i cs. Clanbase (egentligen allt ladderspel) var ju uteslutet för annat än mixklaner, men vi lirade en del grejer i R60.org:s och Fragbites regi och det var riktigt bra. HLTV-kravet sänkte ju fuskandet rätt rejält också när det styrdes upp.

Good times. Jag och en av mina gamla klanvänner har bestämt att vi ska styra upp en demokväll snart och kolla igenom våra härligaste segrar.

  (Quote)

Michael Gill den 07 maj 2009 klockan 13:25

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .