Som en finsmakare av gourmetindie föredrar jag att blicka framåt hellre än bakåt. Det är en av anledningarna till varför jag inte fullt ut ser poängen med att horda elektronikprylar som om livet vore en Kanal 5-dokumentär. Därför spelar jag undercoversnut-rollen när jag infiltrerar spelvärldens om inte mörkaste så definitivt nördigaste hjärta – Retrospelsmässan i Göteborg.

Utan skyddsnät kastar jag mig in i en tunnhårig malström av ironiska t-tröjor och ännu mer ironisk skäggväxt. Samt spel. Häng med!

Dagen till ära har jag på mig mina ”Pacman”-strumpor. Om jag blir röjd som spion hinner jag kanske säga ”Strumpor! Titta på mina strumpor!” strax innan de silvertejpar och munkavlar fast mig i en stol. Retrospel har i första hand ett kulturhistoriskt värde än ett ”Åh, vad roligt och berikande det är att flytta den här fyrkanten från vänster sida till höger”-värde. Där andra medier – film, teater, musik – på många sätt hade det grundläggande basutbudet tillgängligt från the get go ser spelvärldens evolutionära kedja betydligt mer… evolutionär ut. Att jämföra ”Rick Dangerous” med ”Casablanca” är lika dumt som det låter. Den stora retrobehållningen ligger därför i att se vart vi har varit – och varför vi inte bör återvända.

För att motbevisa mig har arrangörerna fyllt ett helt rum med konsolhistoriens motsvarigheter till förkalkade dinosauriefossiler. I ett hörn står en ”Pong”-maskin, där du styr paddlarna med skruvspak, och i ett annat en CD-i-maskin laddad med de ökända ”Zelda”-styggelserna ”The Faces of Evil” och ”The Wand of Gamelon” (se klippet nedan). I spannet däremellan finns kvarlämningar från tidigt 70-tal till sent 90-tal prydligt uppstaplade och redo att spelas på, som ett förlorat Eldorado serverat på silverfat.

Ett par historielektioner och ett tjugotal varv i mässalarna senare är jag fortfarande osäker på vad som får retrohjärtan att slå. Handlar det om att ägna sena nätter och ännu mer pengar på Ebay-auktioner för att komplettera en ”Castlevania”-spelografi i mint condition? För tio något år sedan befann jag mig i en liknande sits. Det var först när jag gav ett överbud på PAL-versionen av ”Panzer Dragoon Saga”, men blev ändå snuvad, som jag bestämde mig för att lämna det förgångna till historien. Sedan dess har den digitala revolutionen burit med sig en demokratisering av k-märkt spelhistoria. Värdet i att ha exklusiv tillgång till den Nordamerikanska SNES-utgåvan av ”Final Fantasy IV” eller Saturn-upplagan av ”Radiant Silvergun” devalverar i takt med att både original- och HD-versioner av dem finns på Xbox Live Arcade – för glasspengar snarare än livsbesparingar.

De som samlar på grå spelkassetter i omsorgsfullt omhändertagna pappkartonger talar hellre om att förvalta spelhistorien. Men jag behöver bara kasta en blick på mässans besökare, som klockar in i åldersspannet mellan 20 och 40 – hell, jag behöver bara titta i spegeln – för att inse att vi inte är här för spelen. Det är bara en ursäkt för att återuppleva det som gått förlorat. Där andra ser ”Street Fighter 2” och ”Metroid” ser vi prestigefyllda titelmatcher mot skolkamraten och svala sommarlovsnätter på planeten Zebes.

Så nej. Retrovurmen handlar antagligen inte om att förvalta spelhistorien. Utan om barndomen vi förknippar med den.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 7 )

Jag gillar hur då åkte dit för att visa att alla är nostalgiska eskapister och sen nästan avfärdar alla former av nyansering.

Jag gillar den demokratiseringsprocess du talar om men samtidigt är den endast till för det utbud av det förgångna som det går att tjäna pengar på. Vill jag uppleva alla de fina shoot ’em ups som Saturnen hade att erbjuda på bästa sätt är det inte bara att vänta på att de ska dyka upp, för det kommer inte hända.

Tillsammans med metacritic ser vi kanske något av en spelvärldens Kanon, men som tur är försöker några hålla den borta. Inte helt olikt det indieutvecklarna för är de försöker bredda vår uppfattning om vad ett spel kan vara.

  (Quote)

NuYu den 02 maj 2012 klockan 13:46

NuYu: Jag gillar den demokratiseringsprocess du talar om men samtidigt är den endast till för det utbud av det förgångna som det går att tjäna pengar på.

Ja, där har du delvis rätt. Konsolspel har ingen riktigt bra motsvarighet till pc-spelens vaporware-sajter och GOG. Det skulle i sådana fall vara emulatorer. Jag säger: Digitalisera allt! Samtidigt som jag förstår att man kan se ett värde i att ha den fysiska produkten så föredrar jag spelupplevelsen framför spelkartongen. Är man trångbodd i stan finns det bara så många ställen man kan gömma undan alla spelförpackningar.

NuYu: Tillsammans med metacritic ser vi kanske något av en spelvärldens Kanon, men som tur är försöker några hålla den borta.

True. Det är beundransvärt. Retrospelsmässan är sådana sammanhang där man faktiskt försöker sprida upplevelserna. Dela med sig av dem. Men att samla atari-kassetter på hög är inte på något sätt detsamma som att sprida kunskaper om spel bortom metacritics. Då föredrar jag GOG-tjänster.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 02 maj 2012 klockan 14:58

Jag är osäker på om retrokulturen någonsin haft den funktionella syn på spelsamlingen som till exempel funnits bland musiksamlare. Så sent som för 15 år sedan betydde ju en skivsamling inte bara att personen hade god musiksmak och hade lagt ner stor möda och mycket pengar på sin goda smak utan också (och främst) att hon hade tillgång till en massa musik. Retrospelande som begrepp föddes i princip parallellt med att internet slog igenom och med det det alla möjligheter att (olagligt förvisso) emulera alla tänkbara gamla spel. Det som hänt de senaste åren är att emulatorerna blivit lagliga och mainstream genom diverse tjänster och plattformar, men det förtar inte värdet av dyrgriparna för spelsamlarna, för värdet av spelen har aldrig funnits i själva spelandet.

  (Quote)

Aloysius den 02 maj 2012 klockan 18:06

Aloysius: men det förtar inte värdet av dyrgriparna för spelsamlarna, för värdet av spelen har aldrig funnits i själva spelandet.

I’d say mja. För min del, när jag samlade spel (mest Square-spel från sent 90-tal), handlade det till 75 % om att spela spelen och 25 % om att exklusivt äga dem. Idag kunde jag inte care less. För många samlare tror jag att det unika i att ha en exklusiv tillgång till spelen, att vara en av få som har spelat tex Panzer Dragoon Saga, är en viktig del.

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 03 maj 2012 klockan 11:59

Det är kanske både och? Nostalgin går inte att förneka (och varför ska vi förneka den?) men alla andra kulturformer försöker bevara sina traditioner och sin historia.

Bra att någon försöker hålla liv även i spelens ursprung.

För min del handlar det i alla fall om både och. Jag är dessutom av den åsikten att nostalgi är som vilken känsla som helst, och inte något att avfärda eller vara rädd för. Allt handlar om vad man gör med den, precis som med alla andra känslor.

  (Quote)

Joakim Kilman den 10 maj 2012 klockan 20:09

Joakim Kilman: Det är kanske både och? Nostalgin går inte att förneka (och varför ska vi förneka den?) men alla andra kulturformer försöker bevara sina traditioner och sin historia.

Jag tycker det där är jätteviktigt. Spel är ju tyvärr sällan aktuella någon längre tid på grund av att tekniken blir förlegad på bara ett halvt decennium. Jag ställer mig helt och fullt bakom tanken att bevara historien. Å andra sidan är jag tveksam till om det verkligen är vad retrokulturen åstadkommer. Det känns som om den bevarar och glorifierar helt fel saker. Tänk hur många hundratals Mario-avarter och gamla dussinspel till Mega Drive som trängs på de där mässgolven medan kulturellt relevanta spel som The Dark Eye är helt bortglömda och i princip omöjliga att få tag på vare sig lagligt eller illegalt. Majoriteten spelade dem inte när de kom och de spelar dem inte idag heller.

Retrosamlande brukar handla mer om att dröja sig kvar vid en specifik tidsepok och ganska lite om att bevara eller framhäva de stora kreativa bedrifterna. Jag antar att det är en effekt av att spel uteslutande varit designade som underhållning så väldigt länge, men ändå. Jag har svårt att relatera till fenomenet. Jag har svårt att relatera till samlarmani rent allmänt i och för sig. Jag äger antagligen inte mer än 15-20 spel. Jag slänger, säljer eller ger bort det allra mesta eftersom det så sällan är värt att spara. Jag gör sällan så med böcker eller filmer av någon anledning. Jag antar att det är för att de brukar ha någon sorts bestående värde för mig, utöver att ta upp plats i en hylla.

Vi skulle behöva en motsvarighet till Criterion eller Masters of Cinema i spelvärlden. Det närmsta vi kommit är väl GOG, men det finns en fara i att saker bara existerar i nedladdningsbar form. Utbudet i deras retroreleaser styrs dessutom till stor grad av offentlig efterfrågan. Jag skulle önska att någon ibland tog vårt historiska arv på allvar eftersom det är kulturellt relevant och inte bara för att de vill återuppleva hur kul de hade med Duck Hunt när de gick på mellanstadiet.

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 11 maj 2012 klockan 22:41

Att retrospelarna fokusera på helt fel saker håller jag med dig till hundra procent om. Det är bara en massa ältande om samma jävla titlar om och om igen, och aldrig handlar det om analyser av något vidare värde.

Precis som du säger så rör det sig om nostalgi utan eftertanke. Och då gör man ju inget med känslan, varför den (intellektuellt och kulturellt i alla fall) helt saknar värde.

  (Quote)

Joakim Kilman den 19 maj 2012 klockan 00:19

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .