Det är någonstans i ”Star Trek 2: The Wrath of Khan” som Spock säger: ”The needs of the many outweigh the needs of the few.” Jag kom att tänka på det när jag för ett tag sedan intervjuade en psykoanalytiker – och samtalet gled in på postmodernism (”Åh nej, inte nu igen”, tänker du). Du förstår, psykoanalytikern var inte helt förtjust i postmodernismen. Åtminstone inte det postmoderna samhället och moralen som ingår i det paketet.

Han menade att det var samhällets uppdrag att skapa den moraliska grundplåten som medborgarna sedan var tvungna att förhålla sig till – med lite draghjälp från skuld, skam och lagar. Varför? Jo, för att ”gruppens behov är viktigare än individens.” Men i ett postmodernt samhälle är det individen – jag, jag, jag – som står i centrum. Och när individen utgör samhället snarare än kollektivet blir grundmoralen individuell; det finns inte längre en etisk nordpol dit våra samlade moraliska kompasser automatiskt ställer in sig på. Det uppstår en, som psykoanalytikern kallade det, moralisk laissez faire.

I grund och botten leder det till ett synsätt där jaget går före laget. Om vår rätt över andra – vare sig det handlar om lust, sex eller frihetliga rättigheter. Spelet ”Catherine” gör en ansats att peta på det ämnet. Eller åtminstone varsamt stryka runt det som om det vore en het gröt. Och gissa vad, det är en het gröt.

Förhandssnacket om spelet cirkulerade kring post-generation X-slackern Vincent och hur han hanterar den bisarra kärlekstriangel till bermudatriangel han plötsligt befinner sig i. Vincent lever ett händelselöst liv tillsammans med en dömande mammafigur till flickvän (Katherine) när ett alternativ trillar in på Vincents stammishak och ned i hans famn. Hon heter Catherine och är en välsvarvad lolitablondin lika mycket som en självlysande EXIT-skylt som leder ut ur tristessen. Om Katherine representerar det tryggt förutsägbara är Catherine sinnesbilden av det kaotiskt fria. En blöt natt senare vaknar Vincent upp i sängen jämte Catherine. Det framgår inte riktigt hur eller varför de hamnade där. Och trots att spelet menar att det är spelarna som får ställa in Vincents moraliska kompass så verkar den inte ha någon som helst inflytande på de beslut han fattar på egen hand.

Spelet är tydligt uppdelat i tre delar: långa mellansekvenser, interaktivt barhäng och nätternas blockpussel. För varje natt kastas Vincent in i en mardrömsvärld där han måste svara på frågor om moral för att sekunden efter tvingas klättra upp mot toppen av ett torn av klossar. Om Vincent är en velig karaktär som inte kan bestämma sig i verkligheten måste han i sina mardrömmar fatta snabba beslut för att bestiga tornet innan mörkret tar honom. I drömvärlden jagas Vincent av alla de livskriser som han inte orkar ta itu med i verkligheten – fast i en spöklik mardrömstappning. Precis som storyn handlar om att alla gör sina egna val där inget alternativ är mer rätt eller fel än det andra kan man i dessa pusselsekvenser välja olika vägar mot toppen. Se det som en metafor för livet om du vill, jag är övertygad om att spelets utvecklare Atlus vill att du gör det.

Med ”Catherine” ställer Atlus individens moral mot samhällets i frågor om sex, lust, otrohet och egoism. Men bara halvvägs. Om ens det. I ”Catherine” får vi, tror vi, forma Vincents moraliska ryggrad. Men det är aldrig frågan om val. Inte på riktigt. Hela grundstoryn om hur Vincent bedrar sin tjej har inget med val att göra. Vi får inte fatta det beslutet själva och snart visar det sig att Vincent inte heller gör det. Plotten gör istället några vändor runt sin egen axel och blir en ockult Twilight Zone-soppa med häxor och demoner snarare än den bisarra kärlekstriangel som förhandssnacket lovade – och mediet antagligen behövde.

”Catherine” är ett av de mest intressanta och medryckande spelen som Japan producerat på väldigt, väldigt länge. Men samtidigt kan jag inte undgå att känna en viss besvikelse för vad det hade kunnat vara. Jag hoppades på att Catherine ville skildra relationer så som de faktiskt är: hjärtslitande traumatiska lika ofta som alldeles underbara. Jag vet inte om Atlus fegade ur halvvägs eller aldrig ens tänkte gå den vägen. Jag vet inte heller vilket alternativ som är värst.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 2 )

Mycket bra! Jag håller helt med. Jag brukar dra den diffusa referensen att Catherine inte riktigt når ända till Graceland.

Där Paul Simon sätter fingret på hur uppslitande relationer kan vara med ett par få ynka rader, så lyckas inte Catherine göra det i ett helt spel.

”She comes back to tell me she’s gone
As if I didn’t know that
As if I didn’t know my own bed”

Catherine är ett intressant försök, åtminstone.

  (Quote)

Joakim Kilman den 06 apr 2012 klockan 10:54

Åh Graceland. Fantastisk platta. Gillade även hans senaste, So Beautiful or So What.

Catherine är ett fint spel. Alla gånger. Men som du säger. Inte hela vägen till Graceland =)

  (Quote)

Jimmy Håkansson den 13 apr 2012 klockan 21:22

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .