Ultimate Marvel vs Capcom 3

Jag har inte testat ”Dark souls” än, men av vad jag läst att döma låter det som något man spelar efter ”Marvel vs Capcom 3” för att varva ner.

Det spelar ingen roll vem du är – du har inte upplevt ångest förrän du dykt ner i det vansinne som är ”Marvel vs Capcom 3:s” onlineläge och låtit ofattbart höglevlade Sentinels bryta varenda ben i kroppen på dig innan du ens fattat att matchen börjat.

Den som känner mig vet att jag inte är någon mild själ att spela med. Jag har tidigare skrivit om hur arg jag kan bli av ”Street fighter IV”, men jag blir arg av att diska och betala räkningar också. ”Marvel vs Capcom 3” gör långt värre saker med mig. Varje gång jag möter en överlägsen motståndare (det vill säga varje gång jag spelar online) är det som om en reservoar av uppdämd vrede brister inom mig. Hatet rusar som gift genom ådrorna, osar ut ur porerna, bänder upp mina käkar och forsar ut genom munnen. Jag har aldrig tidigare varit med om att ett spel fått mig att vilja spräcka pannbenet mot TV-rutan så fort jag förlorar en rond.

Det paradoxala är att ”Marvel vs Capcom 3”, i synnerhet ”Ultimate”-utgåvan, blivit känt som Capcoms försök att göra ett lite mer lättillgängligt fightingspel. Och det hade ju stämt till punkt och pricka – om det faktiskt varit ett lättillgängligt fightingspel. Eller utvecklats av Capcom.

I själva verket skapades det till största delen av obskyra studion Eighting, som i sin tur till stor del består av anställda från gamla shoot ’em up-utvecklaren Tōa Plan. Det här är med andra ord människor som byggt sina karriärer på att få hårresande virtuella tortyrredskap att se ut som helt vanliga, oskyldiga arkadkabinett.

”Marvel vs Capcom 3” är deras största trolleritrick hittills. Det ser ut som tecknad film och är lättare att börja spela än ”Tetris”. Tryck på en knapp och eld sprutas över hela skärmen. Tryck på en annan och missiler regnar över din motståndare. Tryck på båda samtidigt och universum imploderar.

Ultimate Marvel vs Capcom 3

Det finns liksom ingen tröskel att tala om. Det är verkligen häpnadsväckande intuitivt. Visst existerar det svåra combos i ”Marvel vs Capcom 3”, men de flesta attacker lär man sig utföra lika snabbt som man kom på dem. Att dunka upp sin motståndare i luften och sedan skicka sina partners som en svärm getingar på honom är ungefär lika lätt som att göra en roundhouse i ett annat fightingspel. Den fruktansvärda, tvärt stigande startsträckan från ”Street fighter IV” (och, herregud, ”Street fighter III”) liknar här snarare en utförsbacke. Capcom har många gånger genom åren luftat den idiotiska idén att placera automatiserade specialattacker på axelknapparna (eftersom alla vet att ”Tōshinden” anses vara det bästa fightingspelet genom tiderna). Här visar de med all önskvärd tydlighet att det går att hitta elegantare lösningar än så. Om ”Street fighter IV” är omgärdat av metertjocka titanväggar och skottsäkra pansarglas är det som om Capcom – förlåt, Eighting – rullar ut röda mattan varje gång man startar upp ”Marvel vs Capcom 3”. Alla är välkomna.

Vad de flesta inte anar är att den där mattan leder rakt ner i en köttkvarn.

Det Eighting i själva verket gjort är att hyvla bort ett av de skyddande lagren mellan spelaren och det taktiska bråddjup som tidigare varit förbehållet fullblodsproffs. Att det känns lättare att spela hjälper inte mycket om man inte vet exakt hur man ska spela det. Mina galnaste combos i ”Marvel vs Capcom 3” ser visserligen flashiga ut, men de är precis lika lätta att kontra som de är att utföra. Utan en genomtänkt strategi är man stekt långt innan matchen ens börjat. Om man måste vara lika duktig som Daigo för att hävda sig i ”Street fighter IV” kräver ”Marvel vs Capcom 3” att man är Sun Tzu.

Ultimate Marvel vs Capcom 3

Jag kan ställas mot de mest sinnessjuka ”Street fighter IV”-spelare och ändå ha hyfsad koll på vad som händer, och varför, i varje ögonblick. Att hänga med i ”Marvel vs Capcom 3” är som att översätta hebreiska till ryska i realtid. Trots att jag investerat en hyfsat respektabel mängd timmar i originalet och ”Ultimate” har det hänt mer än en gång att jag slitits i stycken utan att ens begripa varför. Inte bara för att vissa karaktärer har absurda mängder moves (Dante), eller mängder av absurda moves (Phoenix Wright). Eller att det finns karaktärer som kan klona sig själva, karaktärer som kan bli osynliga och karaktärer som kan grilla mig från andra sidan skärmen samtidigt som deras lagkamrater turas om att placera sina stövlar i min tjocktarm. Utan mest för att de i stort sett ändlösa kombinationerna av karaktärer och assists tvingar en att hålla så många fler variabler i huvudet än det egentligen är byggt för att rymma. Jag har en större chans att göra mig en karriär som framgångsrik alkemist än att lära mig vilka laguppställningar som bör användas när och hur i ”Marvel vs Capcom 3”.

Om man ska tacka ”Dark souls” för något är det att det har påmint folk om att segerns sötma blir så mycket mer berusande om den spetsats med ens eget blod, svett – och, ja, hat. I fallet ”Marvel vs Capcom 3” känns det här dock som ett högst hypotetiskt resonemang. Segern är ofta alldeles för avlägsen, en abstrakt slutpunkt långt bortom horisonten, för att ivern att uppnå den ensam ska kunna bära upp hela spelet. Istället har det lärt mig något mycket svårare: att det kan finnas en fröjd i att förlora också. Att ta straffet och njuta av det. Jag vet inte hur många gånger jag varit på väg att skicka ut hela skivsläden genom fönstret efter ett förnedrande nederlag. Men när huvudet väl slutat ringa händer det ofta att jag repeterar matchens alla vändningar för mig själv – finterna, jongleringarna, specialattackerna som fick luften i vardagsrummet att dallra – och inser att jag inte upplevt något vackrare i ett spel i år. Inget har ens varit på samma gata, i samma galax.

Ultimate Marvel vs Capcom 3

Att presentationen är sublim, kontrollen lika explosiv som mångfacetterad och grafiken ett guds mirakel kan man säga om andra fightingspel också. Skillnaden är att om ”Street fighter IV” är en perfekt stämd Steinway-flygel så är ”Marvel vs Capcom 3” kyrkorgeln i Notre Dame. Kraften man har under sina fingertoppar är smått ofattbar. Det är inte superhjältar man slåss med, det är spandexklädda massförstörelsevapen. Sakerna man kan utlösa på skärmen kan inte ha varit menade för mänskliga ögon. Och oavsett om man vinner eller förlorar är ”Marvel vs Capcom 3” omöjligt att slita blicken från. Det är vackert på samma sätt som ett svampmoln kan vara det.

Nästa år släpper Capcom i samarbete med Dimps ”Street fighter x Tekken”, det i särklass mest efterlängtade spelet i mitt liv just nu. Jag vet egentligen inte om det vore bra för mig, eller mitt möblemang, att gå igenom ännu en sån här period. Har jag tur kanske Capcom misslyckas med att snärja mig den här gången, även om mina första matcher knappast gett några indikationer av det slaget. Kanske kommer det bara bli för mycket med ännu ett spel som kissar mig i ansiktet som tack för att offrar min fritid, sinnesro och självkänsla på dess altare.

Men jag vet att jag kommer vara där ändå.

Med eller utan pannben.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 1 kommentar )

Enda problemet jag hade med MvC2 och nu med UMvC3 är att det inte är balanserat. Jag ogillar att Wesker, Zero, Vergil + flertalet andra karaktärer väldigt enkelt har combos som är så effektiva att de tar uppåt 70% av motståndarens liv.

Jag ogillar att man bara man är tillräckligt duktig kan hitta kombinationer som gör att bara man får en chans att börja anfalla så har man antingen tvingat in motståndaren i en combo som man kommer få utdelning på eller så tar man helt sonika kål på motståndet genom chip skada.

Att så många av karaktärerna dessutom har en eller flera olika typer av projektiler gör mig galen.

Så visst är det lätt att sätta sig in i detta spel. Det var det med MvC2 också. Men att sedan försöka hitta motstånd som inte är überkill för en själv online känns som en näst intill omöjlig uppgift. Framför allt när man dessutom måste vara beroende av ens internetuppkoppling då förutom BlazBlue inte verkar finnas en ordentlig nätkod som gör att man kan spela felfritt.

Men det är vackert att se matcherna och det är vackert att se specialeffekterna och den tid som lagts ned på att allt ska flyta på ordentligt.

Så UMvC3 är ett spel jag nog kommer följa i många många matcher. Men det är ingenting som jag kommer att spela själv.

  (Quote)

Henrik Blomgren den 27 Dec 2011 klockan 23:25

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .