Jock-liraren som drömmer sig tillbaka till ett legendariskt Chicago Blackhawks och ”NHL”Megadrive. Klädintresserade spelkritikern som sjungit Bungies lov sedan 2001. Rollspelspuristen som bytte T10 mot sladdriga disketter när SSI började göra AD&D-spel. Chefredaktören som byggt ett tidningsimperium baserat på sin kärlek till små, luttrade japanska män.

Alla har vi något gemensamt. För även om vi (nästan alla) kan uppskatta utveckling och framåtrörelse kommer vi aldrig kunna släppa drömmen om igår. Den nostalgiska ådran, det romantiska filtret och kärleken till den tid som flytt.

Jag har en ganska lång kärlekshistoria med From Software. ”Chromehounds”, ”Otogi”, ”Tenchu” och ”Armored Core” är alla spel och spelserier jag gillat. Men actionrollspelet ”Dark Souls” är, om man bortser från spirituella föregångaren ”Demon’s Souls”, något helt nytt. Det bär inte på en historia som går att spåra tillbaka till tiden då hockeykort och -frisyrer var det hetaste. Det släpptes hösten 2011 – men skickar mig tillbaka till en tid då dator- och tv-spel var något magiskt. Det finns inget spel som får mig att känna mig så ung som just ”Dark Souls”. Ung som i oerfaren (det är ju otroligt svårt) men också ung som i naiv. From Software lyckas skapa känslan av att den smutsiga, råbarkade världen som ”Dark Souls” utspelar sig i är lika unik och enorm som den är ogästvänlig och ond. När jag hör någon berätta om sina bravader förutsätter jag inte att jag själv någonsin kommer nå dit. Hade det till exempel handlat om ”Dragon Age 2” istället hade jag varit övertygad om just det, och kanske blivit lite sur för att någon spoilat min upplevelse.

From Software lyckas bygga en slags mytologi snarare än bara en lång och mer eller mindre rak sträcka av scriptade händelser. I den här världen finns inget vackert och putsat, bara ond bråd död. Och minsta misstag kommer knuffa dig över kanten. Men egentligen är det inte just den ofrånkomliga, ständigt återkommande, döden som är själva poängen. Det här är inte ”svårt” av samma anledning som, säg, ”I wanna be the guy”. Det är inget självändamål. Det är först när man hör andra prata om spelet man inser det. Någon harvar i ett kloaksystem och kämpar mot grodförbannelser. En annan har fått skallen infekterad av glödande ägg. Och samtidigt ödslar jag blod, svett och tårar på en kyrkogård fylld av oroliga skelett. Ensam känner jag mig som Sisyfos, den där grekiska mytologikillen som fick knuffa en sten uppför en helvetesbacke i all evighet. När jag hör om andras kamp (och genialiska lösningar) förstår jag att där finns något annat.

När sedan en vän (tillika ”Dark Souls”-proffs) som vänder hem för jullov kommer förbi för att se över min karaktär, ge mig lite tips och tricks för att snabbare nå till nästa nivå av spelande klickar det fullständigt. Det hade lika gärna kunna ha varit min kusin som visade mig en klurig genväg i ”Cobra Triangle” på en matrast i mellanstadiet. Nu, som då, sitter jag med stora ögon och inser hur mycket jag har kvar att upptäcka och lära. Jag trodde mig ha förstått allt men har egentligen bara gläntat på dörren till en storslagen värld.

Just den där magin är vad som gör ”Dark Souls” så speciellt. Den filosofiskt lagde skulle kanske mena att det handlade om en önskan om evig ungdom – och rädslan för döden. Kanske är det först då det blir logiskt varför Dark Souls är årets bästa spel. Det är klart att vi drömmer om evigt liv när vi spelar ett spel som gör allt för att ha ihjäl oss.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 2 )

TACK ÄNTLIGEN får det här spelet lite mer uppmärksamhet. Dark Souls är kanske det bästa hittills på 10-talet, ett av få tv-spel som känns genuint SPÄNNANDE och bygger helt och hållet på fantasi, konsekvens och respekt för sin spelare. Börja slarvspela, börja bete dig som en sömngångare med fingret på attack-knappen som i Skyrim, och du är död direkt. Sällan har jag varit med om ett spel som så genuint och metodiskt belönat spelaren för att den vågar tänka och anstränga sig trots svåra odds. De som jämför det med Mega Man 9 och sånt vet inte vad de pratar om. Det här är David mot Goliat, det här är en skräckblandad resa genom ett land där ingen fiende är meningslös kanonmat, där varje miljö är minitiuöst uppbyggd med tanke och kärlek, där dödkött inte existerar annat än som ren bokstavlig beskrivning på de lik man (ibland) lyckas lämna efter sig. Lägg därtill den mest finkänsliga stridsmotor jag varit med om, där tajmingen är jämförbar med vilket beat’em-up som helst och där 2 kg skillnad på rustningen känns i handkontrollen när du rör dig. Jag älskar när spel berättar en historia eller vågar experimentera med mediet, men Dark Souls är något helt annat. Dark Souls är total upptäckarglädje, atmosfär och taktil perfektion i ett, och jag är mycket tveksam till om något under 2012 kommer att överträffa det.

  (Quote)

Kantor Wilhelmsson den 26 Dec 2011 klockan 22:56

Helt otroligt vad detta spel fått kass uppmärksamhet.. Game of the century för mig.. top3 någonsin!
Detta är ett spel som är precis det som ett spel ska vara, utan massa trams och meningslöst snack med utfyllnadsmaterial för att det ska hålla.. Detta är beroende på hög nivå och jag älskar var minut av det.

  (Quote)

Jens Månsson den 03 jan 2012 klockan 16:23

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .