Jane Jensen.

Egentligen borde det räcka sådär. Folk borde förstå varför de borde spela ”Gray Matter” när de ser hennes namn på omslaget. Det borde vara synonymt med storhet. Istället är det bortglömt.

Spelvärlden har saknat Jane Jensen. Exakt hur mycket förstår du när du lär känna karaktärerna i hennes första helt egna skapelse sedan ”Gabriel Knight”. Det finns scener i det här spelet som lyckas sätta fingret på det som ord inte klarar av att uttrycka och bilder bara lyckas förnimma vagt. Jensen är en av de allra största historieberättarna det här mediet någonsin haft. Det finns scener i det här spelet där hon stundtals lyckas kanalisera all sin kraft för att utdela förödande emotionella slag. Jag varken vill eller tänker skriva om dem ingående, men de är ensamma värda alla pengar du har betalat för att få uppleva dem.

”Gray Matter” handlar om sorg och saknad. Det utforskar likt ”To The Moon”, ett annat av det här årets allra bästa spel, det mänskliga känslospektrat genom att skildra hur vi förhåller oss till våra minnen. Egentligen påminner det mig dock stundtals mer om den överväldigande känslan av att läsa Umberto Ecos roman ”The Mysterious Flame of Queen Loana”, där huvudkaraktären pusslar samman sitt liv igen genom att återuppleva popkulturella kvarlämningar som härstammar från hans uppväxt i Mussolinis Italien. Samma myriad av kulturella och historiska referenser sköljer över dig i ”Gray Matter”. Var och en av dem finns där eftersom den ligger Jensen nära om hjärtat.

David, en av huvudkaraktärerna i ”Gray Matter”, är en neurolog vars fru omkommit i en bilolycka. Oförmögen att hantera sorgen börjar han stänga ute världen runtomkring. Det enda som gör honom lycklig är minnena han har kvar av Laura. Om du läst något om det här spelet på förhand har någon redan hunnit påpeka för dig att hennes namn är en referens till Francesco Petrarcas bittra kärleksdikter från 1300-talet, men den går djupare än så. Laura blir en symbol för den ouppnåeliga perfektion som Davids besatthet eftersträvar, likt diktens Laura blev ett upphöjt romantiskt ideal för Petrarca. Laura blir ett filter genom vilket David filtrerar resten av världen. Allting han omger sig med konnoterar känslor och minnen som kan kopplas till henne. Scener ur det förflutna återskapas i hans laboratorium med hjälp av minnesladdade objekt som du finner under spelets gång.

På ett rent tematiskt plan i ”Gray Matter” existerar en konflikt mellan spiritualism och rationalism, tydligt skildrad av dess två huvudfigurer. Sam är en illusionist som är övertygad om att allting som saknar förklaring är ett trick medan David letar i panik efter ett sätt, vilket som helst, för att återfå kontakten med kärleken han har förlorat. Deras perspektiv på vad som sker under spelets gång är ofta diametralt motsatta. Det har sina fördelar och nackdelar rent storymässigt – ofta krockar berättelsen med själva äventyrsupplägget, vilket får anses vara väldigt ovanligt – men karaktärerna blir åtminstone aldrig platta. Och deras personligheter färgar ofrånkomligen detaljerna i bakgrunden.

Jag är så ledsen över att Jane Jensen inte fick tid att färdigställa det här spelet, att animationerna inte är bättre, att vissa av pusslen är så dåliga, att budgeten inte var högre och att den gång på gång uppskjutna releasen och alla utvecklarbyten mynnade ut i ett av de sämsta sluten någonsin som är på god väg att riva ner allting som Jensen dittills har byggt upp. Det är verkligen det enda sättet du kan förklara det på.

Framförallt är jag ledsen över att spelbranschen inte längre är en naturlig plats för folk som Jane Jensen. Om den hade varit det kunde ”Gray Matter” inte bara ha varit ett av det här årets bästa spel utan ett av de bästa som någonsin gjorts. Istället är den en plats där folk som David Cage, som har alla pengar i världen till sitt förfogande men inte ett konstnärligt ben i kroppen, är måttstocken för vad som anses vara gott historieberättande. Och därför är ”Gray Matter” i slutändan ett verk med genialiska undertoner som framstår som lika trasigt som dess karaktärer.

Det är ett av det här årets allra bästa, men det borde varit mycket mer än så.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .