”I’d be afraid to play this, because if I failed the game then their lives get screwed over. Then I’d feel guilty.”

Den finaste hyllning jag sett till ett spel i år postades på youtube i våras. Ingen kommenterade på den. Jag tror inte ens att den var menad som en hyllning. Men den stannade av någon anledning kvar i mitt minne. Nuförtiden är det omöjligt att tänka på ”Cart Life” utan att återvända till de där två meningarna. De sammanfattar ju precis allting som spelet handlar om.

”Cart Life” har inte karaktärer. Det har människor. Folk med riktiga problem och vardagliga rutiner som de försöker bryta eller upprätthålla. Spelet skildrar hur de försöker komma på fötter igen genom att öppna små försäljningsstånd som erbjuder kaffe, tidningar och munkar till stressade arbetsnarkomaner. Poängen är inte att slå några high scores genom att sälja enorma mängder av dina varor utan att göra livet lite lättare för karaktärerna. Eller, om du misslyckas, väldigt mycket svårare.

Det är ett av de där sällsynta spelen som får dig att verkligen bry dig om karaktärerna på skärmen. De har mer personlighet och känns mer äkta än någonting som Naughty Dog nånsin skulle lyckas krama ur sig. Trots att de är ritade i minimalistisk pixelgrafik och färglagda med gråskalor.

Det finns ingenting jag inte gillar med Richard Hofmeiers fullängdsdebut. Spelet är helt perfekt i sin strävan efter imperfektion. Det är en kritik mot den eskapism du normalt möts av när du slår på en konsol eller bootar upp en pc. Det innehåller inga vapen, inga achievements, ingen finurlig spelmekanik och inga konspirationsteorier. Inga karaktärer som droppar oneliners som om de medverkade i en Woody Allen-film. Däremot är det fullt av betraktelser av det vardagliga livet.

Estetiskt är det ett av årets vackraste spel. De gråa, slitna miljöerna konnoterar en känsla av ensamhet och brustna drömmar. Det finns inte mycket färg i de här människornas liv. Och jag tror det är det här som Hofmeier är angelägen om att skildra: den amerikanska drömmen som den ser ut när den filtrerats genom personliga motgångar och ekonomiska misslyckanden. Människor fastnar i konsumtionskulturen och blir utbytbara kuggar i oändliga produktionscykler. De gör vad de kan för att hålla fast vid de saker som fortfarande betyder någonting, som familj och vänner.

Årets starkaste spelscen sker när jag glömmer att hämta en av karaktärernas dotter i tid efter skolan. När jag kommer dit är hon redan borta. Jag antar att hon gått hem på egen hand och återvänder till huset på kvällen. Hon är inte där. Jag får en verbal utskällning av min karaktärs syster och skammen börjar krypa fram. Och strax därefter: paniken. Jag ringer till skolan. Till polisen. Ingen har hört av flickan. Till sist visar det sig att hon ringt sin pappa och blivit hämtad istället. Dagen därpå skilsmässoförhandlar jag i tingsrättshuset och domaren väljer att ge den tillfälliga vårdnaden åt pappan eftersom jag ”har så mycket att tänka på”.

Skammen sköljer över mig. Och sen tänker jag tillbaka på den där youtubekommentaren och inser hur perfekt den är.

”Cart Life” låter mig inte spela för att undfly vardagen ett par ögonblick. Det tvingar mig att ta ansvar för andra människor. Mina misslyckanden innebär inte att jag själv bestraffas enligt något traditionellt belöningssystem, men de påverkar deras liv fundamentalt. Och den insikten är så mycket kraftfullare än du till en början kan föreställa dig.

——————-
(Läs också: ”Lågmäld oas i spelvärlden” (Aftonbladet, ++++) och ”Därför är Cart Life årets viktigaste spel”)


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .