Jag kan inte exakt säga hur hon kom in i bilden, men jag kan berätta hur hon för alltid förändrade den. Molly Millions lämnar nämligen ett bestående intryck. Det är lätt att göra så när man har ersatt sina ögonglober med silverfärgade hinnor och tryckt in 4 centimeter långa och infällbara knivblad strax under de rödlackade naglarna. Med ”Neuromancer” slet William Gibson ned sci-fi-genren från sin omloppsbana runt Jorden och drog den med ansiktet först mot gatan. Det var en efterlängtad reality check som slipade bort all den tandläkarvita emaljen som laminerat alla framtidsutopier och blottade det trasiga som kokade där under. I ”Neuromancer” färdas hackern Case genom lika många samhällsskikt som brandväggar. Och när Molly träder in i Cases liv så förändrar hon det eftersom hon står i sådan stark kontrast mot allt runt omkring. I gettot bär folk hjälpliga robotproteser inte för att de vill utan för att de måste. Molly däremot är en razorgirl, en gatusamuraj, som självvalt har byggt om sin kropp. Där och då blir hon också en del av den segregerade och oreglerade hyperkapitalism som är cyberpunk – och en tydlig skiljelinje mellan the haves och the have-nots.

”Deus Ex” använder ”Neuromancer” som om det vore ett facit. De två första spelen i serien valde att nysta i konspirationstrådarna och det alltid lika spännande AI-temat. ”Deus Ex: Human Revolution” å andra sidan väljer att istället plocka upp transhumanismspåret och moralen som följer den – eller förtvinas med den. I Warren Spectors original-”Deus Ex” var augmentationer en självklarhet. Alla var okej med det eftersom alla hade det. ”Human Revolution” är en fantastisk prequel eftersom det problematiserar och fångar tidsandan så som man förväntar sig den. I ”Human Revolution” är augmentationer inget du kan dölja under flera lager av hudsubstitut. Robotproteserna syns, märks och sticker i ögonen. Resultatet är en Frankenstein-historia silat genom ett socialt medvetande som du vanligtvis inte ser i spel.

Enligt Time är årets person aktivisten. Från protesterna i Egypten och Libyen till Londons krossade butiksfönster via Occupy Wall Street-tält uppslagna mitt i riskkapitalismens ground zero finns det inget annat som lika väl definierar 2011. I ”Human Revolution” finns det en scen i synnerhet som tappar in på samma område. Det är när konflikten mellan storföretaget Sarif Industries och transhumanist-motståndarna urartar i upplopp. När gatorna står i lågor och aktivister ligger på mage längs regnvåta bakgator är det svårt att inte länka associationskedjan till Egyptiska poliser som skjuter plastkulor i demonstranters ögon, eller amerikanska som pepparsprayar sittstrejkare i ansiktet. Särskilt när luften tyngs av tårgas och asfalten skallrar under vikten av marscherande mecharobotar.

I ett penthousekontor tittar vd:n för Sarif Industries ut genom panoramafönstret och ned på staden.”They cannot stop us”, säger han. ”They cannot stop the future”.

Det går att argumentera huruvida Molly Millions i ”Neuromancer” blir mer av en övermänniska i takt med sina uppgraderingar eller om hon, i samband med att hon skriver om sin genetiska källkod, förlorar det som gör henne mänsklig. Oavsett har hon valt det själv. För ”Human Revolutions” Adam Jensen är situationen annorlunda.

Söndertrasad efter en attack mot Sarif Industries väljer Adams arbetsgivare att rädda hans liv genom att ersätta de förstörda organiska delarna mot fungerande mekaniska. Men han får inte samma hafsjobb till proteser som slöddret på gatan, utan nya top of the line-modeller rykande färska från R&D-avdelningen. På operationsbordet drömmer Adam om Ikarus.

”Deus Ex” har alltid gjort en poäng av att vi väljer. Du kan sparka in dörren eller smyga in genom ventilationstrumman men också ställa in din egen moraliska kompass. Samtidigt finns det en tvetydighet i det; fatalism om du vill. Särskilt då det visar sig att flera av Adams livsavgörande beslut – allt det som, bokstavligen talat, har format honom som person – har fattats av någon annan. I sin nya kropp blir Adam lika mycket en cyberkristus som en omslagspojke för den nya ordningen. Vare sig han vill det eller ej blir han det som länkar samman det gamla samhället och det nya. ”I never asked for this”, väser han i protest när han offras på forskningsiverns altare.

”Deus Ex: Human Revolution” är en drabbande upplevelse. ”It’s not the end of the world; but you can see it from here” är inte bara en tagline utan en hela tiden närvarande känsla. Trots att Adam Jensen strippats av mycket av det som gör oss mänskliga så är det få karaktärer som beter sig lika mänskligt. Precis som vanmakt och förtryck är vad som utlöser en revolt är Adam också driven av sin maktlöshet. För att fabriksåterställa ett urartat samhällssystem behöver han först göra avkall på allt som gör honom till Adam. Bit för bit. Som Molly.

Det finns en nyckelscen, ett möte, där Adam blir som mest mänsklig. Ögonblicket (jag ska inte avslöja vilket) kulminerar i ett fantastiskt känslomässigt klimax eftersom han inte agerar som han borde – utan som man gör, som en människa i konflikt med sig själv och alla i sin omgivning. I just den sekunden blir ”Human Revolution” något mycket större än ett spel.

Det blir årets spel.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 1 kommentar )

Jag måste ta tag i det här. Låna ut det till mig!

  (Quote)

Carl-Johan Johansson den 26 Dec 2011 klockan 01:35

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .