Dear Frank,
I used to be your biggest fan.

You’re now dead to me

Ingenting är så tragiskt som fallna hjältar. Kvinnor och män som en gång verkade ofelbara men som nu rasat av piedestalen och landat i en pöl av sin egen avföring. Med ena kavajslaget avrivet, vitnande knogar runt en halvtom whiskyflaska och enbart övertygelsen om sin egen excellens intakt. Trots att alla runt omkring inser att den en gång så ståtlige bara är en helt vanlig, äcklig människa.

När det kommer till superhjältar är det en fantastisk utgångspunkt. När det kommer till faktiska personer är det inte lika häftigt. Skulle jag lista de viktigaste kulturella influenserna från min uppväxt skulle Frank Miller landa väldigt högt. Han svärtade ner min barndom med tragedier där de mest älskade förlorades och hjälten bara knappt kunde resa sig ur spillrorna. En avmaskerad Daredevil i hällregn omfamnandes sin älskades gravsten. En återuppstånden samuraj i en framtid långt bortom sans. En Batman som sett sina föräldrar dö och sedan låtit hämndbegäret spinna ut i fullkomligt vansinne. Jag älskade det. Ensamma hämnare som inte längre hade något att förlora och därför bara kommunicerade med stenhårda oneliners och knutna järnnävar. Politiskt oförsvarbart, men instängt mellan serietidningspärmarna kändes det fullständigt motiverat.

Frank Millers fall från piedestalen var inte på något sätt graciöst. Med ”Holy Terror”, som från en början skulle ha varit ett Batman-album där den mörke riddaren spöade skiten ur al-Qaida-galningar, var det omöjligt att blunda för Franks ideologiska vidrigheter. Och när han för lite drygt en månad sedan stämplade Occupy Wall Street-rörelsen som tjuvar, våldtäktsmän, skräp och bortskämda barn som borde åka hem och leka med ”Lords of Warcraft” cementerade han sin bild som ren och skär idiot. Och det känns inte rimligt att tro att han kommer resa sig från ur sin bajspöl. I den högst rankade kommentaren till Millers blogginlägg om Occupy-rörelsen förklarar ett före detta fan hur hans gamle hjälte nu förlorat all trovärdighet. Frank Miller är död för honom.

Det borde kanske inte spela någon roll, men den Batman jag vuxit upp med och lärt mig älska – trots allt – åkte också på en törn i den här svängen. Hur mycket av den ensamme och cyniske hämnaren som såg våldet som den slutgiltiga lösningen var egentligen bara ytterligare en pamflett för Frank Millers arga insida? Som tur var hade han inte ensamrätt på Batman.

Grant Morrison och Christopher Nolan gjorde sitt för att hålla fanan (läderlappen?) högt. Men allra mest gjorde nog ändå Rocksteady Studios. Tillsammans med manusförfattaren Paul Dini följde de upp ett av 2009-års absolut bästa spel, ”Arkham Asylum”, med ett ”Arkham City” som var bättre på nästan alla sätt.

Svävandes högt över Arkham Citys mörka gränder är det nämligen inte alls särskilt svårt att identifiera sig med den hårdföre hjälten. Han ser, bokstavligen, ned på ett samhälle fyllt av mordiska egon. Arkham City är en sandlåda till brädden fylld av Gothams värsta slödder, med borgmästarens politiska meningsmotståndare som oskuldsfulla barn med fickorna fulla av godis. Det här är inte ett familjevänligt Adam West-avsnitt där slagsmål slutar med ett POW och fågelkvitter. Här finns ingen annan lösning på problemen än att själv försöka klättra högst upp i hierarkien. Galenskapen och utanförskapen parad med ett helt fantastiskt karaktärsgalleri bäddar för ännu en fantastisk tur i Gotham Citys smutsiga rännsten. Allt är som det en gång var och som det alltid borde vara.

Frank Miller är död. Länge leve Batman.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 5 )

R.I.P. Frank Miller.

  (Quote)

Fricken den 15 Dec 2011 klockan 22:04

Amen (inte till spelet men texten; har inte spelat det, än).

  (Quote)

NuYu den 15 Dec 2011 klockan 22:22

Fy fan vad fint, Michael. Tack.

  (Quote)

Peter den 15 Dec 2011 klockan 22:53

Lite synd om bin Laden och hans kompisar som dog på riktigt. Hade de inte varit på vänsterns sida hade de kanske sluppit undan med att bara dö på kultursidor och bloggar (som den gode Frank då) och det måste (utan att ha någon större erfarenhet av att dö) vara en betydligt trevligare upplevelse.

  (Quote)

Aloysius den 16 Dec 2011 klockan 10:06

Peter: Tack själv!

Al: Nu hänger jag inte med riktigt…

  (Quote)

Michael Gill den 16 Dec 2011 klockan 10:22

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .