Jag ska inte anklaga Kevin Smith för att vara intellektuell. Det är svårt att göra det när han byggt sitt imperium på att dra kuk- och grässkämt. Men ibland glimrar han till, som när han talar skräpkultur. Uppväxt på Star Wars, serietidningar och kakmix har han mycket att säga om just det. Det var när han konstaterade värdet av skräpkultur som underhållning som han sa: ”Det viktigaste underhållning kan göra är att, för ett ögonblick, få oss att glömma att vi alla kommer att dö”.

Det är lätt att glömma det. Inte döden. Men värdet av riktigt dum underhållning. På sätt och vis gör det Jersey Shore en fråga om existentialism lika mycket som något det står Albert Camus på. God litteratur påminner oss om vår litenhet – fantastisk underhållning får oss att, för åtminstone för några ögonblick, glömma den.

I går skrev Michael Gill om ”skamspelen”; spel som underhåller utan att lämna avgrundsdjupa avtryck i hjärtat. Gärna sådana som man spelar på dass, och gärna längre än vad man egentligen borde befinna sig på dass. Ett sådant spel är ”Jetpack Joyride”.

”Jetpack Joyride” är ett spel du spelar i 5 minuter. Multiplicerat med tusen. Där alla ”spring tills du inte längre springa kan”-spels urfader ”Canabalt” hade en story, en atmosfär och ett narrativ som effektivt klöste sig ut ur den förkolnade skyline-silhuetten har ”Jetpack Joyride” något helt annat: skit som händer hela tiden, och med det – ett fantastiskt driv.

Det handlar om en dörrknackande försäljare som snor en ”experimental jetpack” från ett hemligt laboratorie. Maskinen visar sig vara två ihopmonterade kulsprutor som – när du flyger med den – lämnar efter sig en svans av ihjälskjutna forskare. Det är en av orsakerna varför du snabbt som attan måste fly innan du blir grillad av elstängsel eller sprängd i bitar av målsökande raketer.

Där ”Canabalt” fyllde sin häcklöpning över takåsar med allvar och tryckande vemod marineras ”Jetpack Joyride” i power-ups, guldpengar och roliga hattar. ”Jetpack Joyride” har ett annat tilltal, men också utmaningar och uppdrag. Till skillnad från andra spel i genren som drivs framåt endast av ditt intresse av att nå högre slutresultat har ”Jetpack” en mängd olika delmål för oss som skiter i siffror. Flyg 1500 meter utan att plocka en enda peng, highfivea 25 labbrockar på en speltur eller undvik 10 målsökande raketer med en hårsmån. Trots att det bara går ut på att flyga så långt framåt du kan innan du stöter på hinder och slutar som en sölig faceplant till ketchupfläck har Halfbrick Studios fyllt ”Jetpack” med morötter. Sådana som får mig att i tid och otid trilla in på App Store i hopp om uppdateringar.

På samma sätt som Kevin Smiths ”Clerks” är en film om butiksbiträden som snackar om Star Wars i en timme och 32 minuter är ”Jetpack Joyride” ett spel sprungen ur samma referenskultur. Det yttrar sig främst i de olika fordonen. Bland ”Terminator 2”-motorcyklar och ”Gravity Guy”-kostymer så är det framför allt den förbannade fågeln som flaxar runt och skiter pengar som funkar bäst. Främst eftersom det är lika mycket en hommage som en diss mot den casual-scen de tillhör men antagligen inte vill kännas vid.

”Jetpack Joyride” är kanske inte ett spel som kommer att muta in en plats i mitt bultande hjärta. Men det får mig att glömma att jag har ett. Vilket, har jag förstått, är bra det med.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: ,



Kommentarer ( 2 )

Haha, vem kunde tro att Jetpack Joyride faktiskt hade en story? Hur som helst, en lysande liten quick snack till mobilspel.

  (Quote)

Peter den 18 Dec 2011 klockan 00:28

Jag visste inte att Jetpack hade en story förrän jag såg den här trailern. =)

  (Quote)

Blog 'em up-Jimmy den 18 Dec 2011 klockan 22:04

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .