Det finns gott om saker med spelbranschen som gör mig förbannad. Varje månad frågar jag mig själv om jag inte borde sluta skriva om spel och göra någonting annat med min tid. Inte för att jag inte älskar spel utan för att mina åsikter om vad de borde vara så sällan stämmer överens med vad de faktiskt är. Och ännu värre: med vad andra spelare och kritiker verkar vilja ha ut av alla ändlösa timmar som de plöjer ner i underhållning som målgruppsanpassats för att aldrig trampa någon på tårna, aldrig rubba någons cirklar och aldrig vara annat än just underhållning.

I de stunderna är det folk som American McGee som skänker mig tröst.

Med ”Alice: Madness Returns” har McGee gjort ett spel som vågar ha en idé, en poäng och ett tema som det hänger sig åt. Jag skrev tidigare i år om hur spelet handlar om folk som utnyttjar barn, både fysiskt och sexuellt. Och sättet som det skildrar det här på får det att krypa i skinnet på dig.

Pedofiltemat ligger hela tiden tjockt i luften. Oftast gömt bakom ett lager av metaforer – men inte för att det är för mörkt för spelet att hantera utan snarare för att spelets huvudkaraktär inte klarar av det. Allting i ”Madness Returns” utspelar sig från Alice Liddells perspektiv. Det är hennes försök att hantera den otäcka och kallhjärtade verkligheten som vi upplever när hon försvinner in i sin fantasivärld.

Scenerna med de stympade barnen är några av de jag minns allra tydligast i år. I underlandet härjar den ondskefulla Dockmakaren som stjäler barn och gör om dem till dockor genom att våldföra sig på dem fysiskt. Fri vilja lobotomeras bort. Organ och vävnad byts ut mot porslin och kugghjul. Hela processen är en metafor för den trafficking som förvandlar barn till sexslavar i 1860-talets London.

Vid ett tillfälle möter Alice några av Dockmakarens förrymda experiment. De är fulla av korsstygn och operationsärr. Några av dem har fått mekaniska konstruktioner inopererade som tvingar upp deras mungipor i morbida leenden. De försöker varna Alice för vad som väntar.

Flicka med uppskuret ansikte: ”The unstable ones are more than merely mad. They have other parts. The Dollmaker will deprive them of their deranged souls. They need help.”

Alice: ”I know their pain. I would assist. But is sanity required for the job?”

Flickan: ”A limited quantity. You’re not mad enough to be rejected. You’re like them…” (nickar mot vårdpaketen I bakgrunden med blodiga borrar som sticker ut ur skalperade huvudskålar) ”…Of them, in a way. I should say not ’us’. For I’m them, but you are on your way. The way is clearly marked.”

Strax därefter passerar du genom en passage som ser ut såhär:

Det är i de ögonblicken som American McGee briljerar. Det är här han ger oss någonting vi inte sett förut. Hela scenen skapar en oroväckande känsla som vi inte kan skaka av oss. Och när vi senare förstår exakt vad det är återvänder de här bilderna i våra minnen, otäckare än någonsin förr.

Det är det här jag uppskattar ”Madness Returns” för. För att det vågar. Det blir aldrig obscent bara för att chockera spelaren, men det håller inte heller igen bara för att ämnesvalet är kontroversiellt.

Spelet har sina brister i övrigt, men nästan allihop bottnar i våra förlegade förväntningar på vad ett spel måste innehålla. På sätt och vis är det årets motsvarighet till ”Deadly Premonition”. Bara byt ut marknadsföringsavdelningen som tvingade Swery att trycka in lite zombieskjutande i sitt spel mot ett Electronic Arts som skär ner på American McGees artistiskt briljanta storysekvenser till förmån för lite repetitiv action och plattformshoppande.

Det är ett spel med två sidor. Det ena ger en glimt av vad som händer när kreativa människor som prioriterar en idé över tekniskt kunnande får lite armbågsutrymme. Det andra är en blank spegel mot resten av spelbranschen som borde få den att rannsaka sig själv.

”Madness Returns” är kanske inte perfekt, men det gör mig hoppfull om att jag inte nödvändigtvis måste plocka upp en bok nästa gång jag vill ha en berättelse som vågar hantera vuxna ämnen och har någonting att säga. Det var länge sedan jag kände på det viset efter att just ha ägnat tjugo timmar åt ett spel.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med: , ,



Kommentarer ( 3 )

Det finns ingen chans i världen att jag kommer hinna spela det här under min korta vinterledighet, men jag vet åtminstone att jag har något obehagligt, och otrevligt, och alldeles underbart att se fram emot. Tack, CJ.

  (Quote)

NuYu den 20 Dec 2011 klockan 22:17

Nu skummade jag igenom vissa delar av det här inlägget, för att inte få saker spoilade för mig eftersom jag håller på att spela spelet just nu, men jag reagerade på just den där tematiken i början av spelet. Då trodde jag att det bara var en enstaka händelse, men det ska bli intressant att se vad som händer framöver, om temat fortsätter.

  (Quote)

Sebastian Åkerberg den 23 Dec 2011 klockan 21:52

Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .