Gränserna och ramarna för vad som är accepterat och inte accepterat i ett samhälle är inte på något sätt konstanta. Politiska och sociala krafter kämpar ständigt om hegemonin – om ställningen som den ledande och definierande institutionen. Och på få ställen är väl denna Gramscis sanning lika tydlig som när det kommer till graffitti och gatukonst. Sedan den moderna grenen av detta uttryck blommade upp i amerikanska betongdjungler har kriget rasat. Från New Yorks provokativt ”rena” tunnelbanetåg till övervuxna skyttebanor i Umeå flyttas positionerna fram och tillbaka. ”Egendom”, ”trygghet”, ”yttrandefrihet” är projektilerna. ”Demokratin” är under eld. Kanske är det lätt att avfärda för en utomstående som ett tjafs mellan borgerligt gråkonservativa politiker och medvetet självmarginaliserade vandaler. Men faktum är att mer än så står på spel. När polis kan visitera och beslagta egendom från vem som helst som ser misstänkt ut är inte det bara ett problem för unga män som drömmer om att fylla tågsidor med sprayfärg. Det är frontalangrepp på varje människas grundläggande rättigheter.

Ingen behöver ha läst Sociologi A för att kunna tillgodoräkna sig ”De Blob 2”. Det är ett plattformsäventyr för hela familjen, om sympatiska små varelsers kamp mot den korrupte och ondskefulle Comrade Black. Black riggar borgmästarvalet i Prisma City och gör allt för att hans alter ego ”Papa Blanc” ska vinna. Han tömmer staden på färg och hjärntvättar dess innevånare. Blob och hans färgglada motståndsrörelse tar åter upp kampen – beväpnade med inget annat än pigment och övertygelse.

Det finns alltid en överhängande risk i att försöka berätta en subversiv berättelse. Att göra den så övertydlig att den skriver dig på näsan. Eller att bara fokusera på attributen. Självutropade gatuambassadören Marc Ecko gjorde ett försök med sitt ”Getting up: Contents under pressure”, ett spel som försökte basunera ut sin revolutionära glöd på tydligast möjliga sätt. Tanken var kanske god, men spelet var dåligt och budskapet kändes underordnat önskan att sälja fler par stora jeans med tryck på bakfickorna. ”Tony Hawk”-serien klöste desperat efter ”äkthet” och trottoarkänsla med spraymallar och licensierad ingame-konst, men utan (lyckat) resultat. Istället för att visa hur nere man är med gatan blir det som ett obekvämt kollage av ängsliga referenser. All unik identitet åker ut genom fönstret när man gör allt för att veta vad alla andra tycker är coolt och rätt.

”De Blob 2” lyckas väl inte helt undvika de där fallgroparna heller. Men att karaktärerna liknar samlarleksaker signerade Flying Fortress är mest bara en liten parentes. Och eftersom det vänder sig mot en lite yngre publik är de stereotypa karaktärerna kanske ursäktade (i vissa fall känns verklighetens kulturministrar och kommunalråd i och för sig minst lika otroliga). Utöver det är ”De Blob 2” en heltrevlig och familjevänlig berättelse om skapandets befriande kraft. En romantisk saga om hur kreativa gräsrötter välter reaktionära betongsuggor med färg, kärlek och lite jävlar anamma. Kanske inte så mycket mer än bara ett spel där man styr en liten boll som målar hela världen. Egentligen behöver det ju inte vara svårare än så.

För även om ”De Blob 2” i grund och botten är ett ganska traditionellt plattformsäventyr bär det åtminstone på en relevant berättelse och ett gott hjärta. Till exempel så handlar ju inte så mycket om att rädda hjälplösa ungmöer som att tänka – och måla – utanför ramarna. En förutsättning för en rik barndom så väl som ett levande samhälle.


Prenumerera på kommentarer Kommentarer | Trackbacks |
Taggad med:



Skriv en kommentar


XHTML: Följande taggar är tillgängliga: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>


© Copyright 2013 Blog 'em up .